Fiskeläget Öregrund

et blev en tung höst i Öregrund sedan danskarna lämnat den nedbrunna staden. Husen låg i aska och de flesta invånarna hade bestämt sig för att flytta till annan ort, de flesta till Guldskäret i Östhammar. Till råga på allt var det ett missväxtår, men i Öregrund hade man ju alltid fisken i havet att ta till.

Det var också det här året, 1521, då det skedde en fasansfull olycka utanför Gräsö. Det var då Finlands biskop Arvid Kurck och många andra omkom. Om vad som skedde berättade Peder Swart i sin krönika om Gustav Vasa:

"Biskop Arvid måste också rymma. Sören Norby skickade mycket folk efter honom för att dräpa eller fånga biskopen. Därför begav han sig först till Ragmo (Raumo), där han hade sitt skepp. Sedan seglade han till Ulvsby, men i den landsänden fann han ingenstans någon säkerhet, för han fick veta att fienden sökte honom i socknarna runt omkring.

Därför beslöt han att fly till Sverige med sitt skepp. Jagad som han var seglade han iväg i en förskräcklig storm och ombord fanns många av den finska adelns fruar och döttrar.

Samtliga blev med honom borta med skepp, folk, gods och med allt som var ombord utanför Öregrund vid Viggan".

Det kan nämnas att Viggan är det gamla namnet på norra Gräsön.

En del öregrundsbor flyttade också till Gävle eller Stockholm. En av dem var Hans Eskilsson. I Stockholms tänkebok nämns han som tidigare borgmästare i Öregrund..

Han köpte sig ett trähus vid Varggränd i huvudstaden och kom att göra en lysande kommunal karriär. Eskilsson blev rådman i Stockholm 1528 och var sedan rådman under 20 års tid. Han blev rättsfogde 1531, kämnär - domare för mindre mål - 1530, föreståndare för predikohusen 1537, byggmästare - en ämbetsman som hade att övervaka byggnationen i staden - 1542 och rådets representant vid skräddarskråets stämma år 1544.

Det förefaller som om öregrundsbornas sjöfart inte upphört alldeles, i varje fall inte på Reval.

En ny kung brukade som en av sina första regeringshandlingar förnya städernas privilegier. Gustav Vasa underlät att göra detta när det gällde Öregrund, varför kung Kristians order om avhysning fortfarande hade laga kraft. Kungen var medveten om att det nu i första hand gällde att få Stockholm på fötterna igen efter alla belägringar och umbäranden. Det fanns inte plats för någon konkurrens med huvudstaden i denna situation och det fanns därför ingen anledning till att privilegier< sjöfartsstäder i Norduppland.

Krav på flyttning

1526 utfärdade kungen order om att en rådstuga skulle hållas med dem som bodde kvar i Öregrund. Vi vet inte vad som avhandlades den gången, men troligt är att fogden uppmanade de kvarvarande att omedelbart flytta.

Tydligen hade ordern ingen effekt.

Den 20 september 1528 meddelade kungen öregrundsborna i en skrivelse att hans trogne tjänare Olof Johansson bevisat att han var den rätte arvingen till Medelörs ägor, som dennes fader tvingats mot sin vilja sälja till Öregrunds borgare då staden kom till 1491. Nu hade kungen beslutat att att han skulle återfå Medelör och allt det som egendomen tillhörde, skog, vatten, fiske, åker och äng, inget undantaget. För denne egendom hade Olof Johansson betalat 50 mark, som kvittats mot en skuld som kungen haft till honom. Som avslutning hette det:

"Terföre bindha vij allom bådha åndelige och verdzlige, fogtar och embetzmän och alla andra, som för våra skuld vela och skola göra och lata besyhnnerliga alle the borgzre som i förscreffna Öregrunt förra bodde, för aen the lagliga opsagde bliffue, att the förscreffne Oloff Joensson herutinnan intet hinder eller platz göre i någen måtte weedt wår ogunst".

Kungen lät alltså meddela att de borgare, som bott i Öregrund innan de blivit lagligen uppsagda, på intet vis skulle besvära Olof Johansson.

Olof Johansson hade tidigare varit fogde i Norrland och i och med att han blev ägare av Medelör så blev han också ägare till allt det som varit Öregrund. Han anlade en gård "sunnan på ön", dvs vid Sunnanö.

Gustav Vasa kände förmodligen en viss tillfredsställelse med vad som hänt. Nu skulle en barsk fogde se till att den olagliga bebyggelsen upphörde och detta utan att kungen vidare skulle behöva bekymra sig för den saken. Därtill hade han sluppit punga ut med femtio lödiga mark.

Nu gick det inte som kungen tänkt. Så småningom fick han veta att inget förändrats och att det fortfarande bodde folk på klipporna i Öregrund.

Då beslöt sig kungen att en gång för alla göra slut på lagtrotset. Den 26 april år 1530 sände han en skrivelse till dem som fortfarande bodde kvar i Öregrund med följande lydelse på modern svenska:

"Öppet brev till alla dem som använder sig av fiskerätt eller som eljest nu bor i Öregrund om det förbud som vår nådige herre har utfärdat med rikets råds samtycke om att inga skall bli kvar eller bo där och att ingen köpslagan ske efter denna dag. Så har min Käraste Nådige Herre nu erfarit att det trots samma förbud vistas där många, bjudandes dem strängeligen att de var i sin stad skyndar sig inom tre veckor allra senast efter det att de mottagit detta brev och bosätter sig i en annan stad där de kunna avlägga sin borgarskatt."

Kungen blev grundlurad

Öregrundsborna klagade hos fogden och förmodligen blev den temperamentsfulle kungen ursinnig när han fick klart för sig vad som hade skett. Han hade nämligen blivit grundlurad av sin trogne tjänare Olof Johansson. Denne hade inte kört bort öregrundsborna från sin mark - som kungen räknat med - utan gjort affär med tomtmarken. Nu var öregrundsborna ovedersägligen laga ägare till sina tomter och hur ursinnig kungen än var så ville han inte tumma på lagen.

Den 12 juni samma år lät kungen skicka ett nytt öppet brev till fiskarna i Öregrund. I brevet erinras om den tidigare skrivelsen med krav på omedelbar avflyttning.

Sedan heter det: "Vi har dock förstått att dessa fattiga män, Erik Ingemarsson, Lille Henrik, Olov Persson, Anders Persson, Gregers i Kumblong, Lasse Persson, Eskil Finne, Långe Mårten, Långe Jeppe, Erik i Simesall, Olof Månsson, Olov Haraldsson, Nils Persson, Per Olovsson, Olov Skinnare, Per Homan, Hans Skräddare, hustru Ingeborg, Gunnar Persson, Per Eriksson, Halued Jönsson och Jöns Bastukarl, köpt öregrundsön för sina reda pengar."

I brevet konstateras också att tomter mätts ut och att de där hade sina hus, samt att de inte idkade handel utan livnärde sig av fiske på kronans vatten och det villande havet. De betalade också sin årliga skatt, en tunna strömming.

Därmed fann kungen att det inte var möjligt att vräka dem från deras lagköpta jord och tomter. Kungen fann det tillbörligt att låta dem bo kvar i Öregrund, dock under förutsättning att de inte ägnade sig åt köpenskap.

22 personer nämndes i det kungliga brevet, och det bör ha rört sig om tomtägare och hushåll. Eftersom hustrur och barn inte räknats med så kan man gissa på att då bodde omkring 100 personer i Öregrund.

Sedan tonar Öregrund bort ur historien för några årtionden.