Örskär

rskär är den uppländska skärgårdens sista utpost mot Bottenhavet. Denna ö ägs i dag till stor del av Skärgårdsstiftelsen. I gynnsamt väder kan man gå in i det grunda Örskärssundet och besöka denna annars tämligen svårtillgängliga ö.
Högt över ön reser sig den av Hårleman ritade fyren, som är märklig så till vida att det inte finns trappor utan bara en spiralgång upp till fyrlanterninen. I fyrvaktarbostaden nedanför har inrättats ett vandrarhem.
Ön är låg, barrskogen står tät och smala stigar slingrar sig genom skogsdunklet förbi några enstaka sommarstugor. Det är låglänt, ibland sumpigt, men mot öster möter man dock kala klipphällar mot havet. Mot väster ligger Örskärshamn. De gamla sjöbodarna står i dag långt uppe på land och det är så grunt att knappast ens roddbåtar kan ta sig fram till de gamla bryggorna
I dag är det ganska ensligt på ön. Denna ö, som bara är 2,5 lång i de olika väderstrecken, var dock fylld av liv och människor för lite mer än hundra år sedan. Det fanns fyrfolk, lotsar och fiskare, och faktiskt så många barn att det behövdes en lärarinna.
De flesta skärgårdsöar har avfolkats därför att öborna tröttnat på isoleringen och sökt sig till fastlandet, som ju erbjuder bättre levnadsvillkor. När det gäller Örskär finns det också en dramatisk händelse, som bidrog till utvecklingen.

Den hemska Örskärsolyckan

Det var Örskärsolyckan år 1877. Folket var kyrksamt på den tiden, och det var självklart att man skulle besöka julottan. Det hade varit en mild höst och sjön låg fortfarande öppen när det drog sig mot jul det året.
Skärgårdsfolk far hellre med båt än vandrar långa vägar. Man bestämde sig därför en gemensam båtfärd. Det var många som ville följa med, faktiskt alldeles för många.
Strax före mörkningen på julafton gick man till Örskärshamn och sexton skärgårdsbor rodde iväg. Man tog vägen längs Gräsös östsida bland ett gytter av grund och stenar, men man kände sin skärgård och med tanke på vinden var det den lämpligaste vägen.
Allt gick också väl, och man lade efter den långa färden till och vandrade tvärs över Gräsö till kyrkan, lyssnade till psalmerna, prästens ord och gladde sig över de tindrande juleljusen.
Efter gudstjänsten gick man tillbaka till båten. Då hade vinden friskat i och vridit mot sydost. Det började också mulna och var snö i luften. Färden blev besvärlig, och fyrmästare Alm, som förde befälet, beslöt sig för att sätta kvinnorna i land.
Vädret blev dock bättre, och man beslöt därför att gå in till Skoga hamn, invänta kvinnorna, och ta dem ombord igen.
Så småningom kom kvinnorna, ja, inte alla, för en av dem hade somnat under julottan och haft en mardröm om att hon sjönk i kallt grönt vatten. Hon beslöt sig för att stanna kvar på land.
De andra tog sig ombord och skötbåten seglade vidare mot Örskärssund.
Mörka snömoln drog fram på himlen. Skötbåten kryssade genom den grunduppfyllda vattnen, girade sedan mot Örskär, förbi bergen och hällarna mot Uggleudden där hela havet låg på med sin fulla kraft.
Ingen vet vad som hände. Förmodligen kom en stormby just som skötbåten var utanför udden. På ett ögonblick måste den tunga, överlastade båten ha kantrat och femton människor hamnat i det iskalla vattnet. Ingen överlevde.
Först dagen därpå gav sig Örskärsborna ut för att försöka ta reda på vad som hänt. De fann vrakrester och drunknade.
Sorgen kom till ön. I ett enda slag hade en fjärdedel av öns hela befolkning blivit borta.