Örskärstragedin

ånga skepp har funnit sin grav utanför Gräsöns kust. Naturligtvis har också skärgårdsbor och fiskare drabbats av olyckor längs denna en gång så farofyllda kust. Här skall vi berätta om Örskärsolyckan, en tragisk episod för över hundra år sedan.

Den uppländska skärgårdens utpost mot norr är Örskär. Ön är låg. Barrskogen står tät som en djungel  och smala stigar slingrar sig mot några enstaka sommarstugor. Den Hårleman-ritade fyren reser sig som ett landmärke högt över ön.

Ön gör i dag ett ganska ensligt intryck, men var dock fylld av liv och människor i början av 1870-talet. Då bodde här 60 människor, fyrfolk, lotsar och sjömän

Det hade varit en ganska mild höst 1877 och sjön var fortfarande öppen när det drog sig mot jul. Folket var kyrksamt på den tiden, men blev det tal om kyrkfärd måste man ta sig ända ner till Gräsö kapell. Dit var det två mil och vägen var dålig. Nu föredrog ju skärgårdsborna att ta sig fram till sjöss. (Bilden: Örskärs fyrplats förr).

Många på det ensliga Örskär drömde om julottans strålande ljus. Havet gick ju fortfarande öppet och man bestämde sig för att besöka julottan. Det var många som ville följa med, faktiskt alldeles för många, men det dög ju inte att säga nej till någon.

Strax före skymningen gick man på julafton ned till Örskärshamn och satte den största skötbåten i sjön. Båten var nybyggd och rejäl, men ändå i minsta laget för de sexton som längtade till julottan.

Julottan i Gräsö kyrka börjar klockan sex på morgonen. Om Örskärsborna skulle hinna dit i tid så måste de börja sin färd redan klockan ett på julnatten. Då kom också män och kvinnor i tjocka, varma plagg och med söndagskläderna i knyten vandrande ner mot den lilla fiskehamnen.

Lotsarna oroade sig över vädret

Lotsarna och fyrfolket oroade sig över vädret. Den vanliga sjövägen till kapellet följde farleden på västra sidan av Gräsö, men det blåste nordvästlig vind och sjöfolket misstänkte att vinden skulle öka. Då skulle vinden komma svepande över hela havsvidden och sjön bli grov. Man valde därför att segla och ro längs Gräsös östsida. Där fanns det otaliga stenar och grund och dessutom skulle man få vandra tvärs över ön till kapellet. Nå, stenarna och grunden kände man till, huvudsaken var att man fick vindlä. Efter en kort diskussion valde man den vägen.

Den äldste ombord på skötbåten - och det var han som förde befälet - var fyrmästaren på Örskär, Erik Olof Alm. Han var 45 år gammal och hade med sig sin 12-årige son Teodor. Från fyren kom också fyrvaktaren Anders Petter Alm och hans hustru Stina Karin Alm. Två unga kronolotsar var också med, Magnus Högström och Lars Fredrik Gräsman, den senare med sin hustru Karolina. Därtill följde lotshustrun Johanna Månsdotter och lotsdottern Anna Greta Gräsman med. Anna Greta var bara 16 år medan de andra var mellan 20 och 30 år gamla.

I 20-årsåldern var också ogifta Greta Stina Högström och tjänsteflickan Erika Eriksson. Två av Örskärs sjömän fanns också i båten, Karl Gräsman och Karl Storman. En av fiskarna följde också med, Janne Gräsman med hustrun Kristina Lovisa.

Seglade med god fart

Natten var klar. Spriseglen slogs ut  och för nordvästen seglade man med god fart genom Örskärssund. Sedan kom man i vindlä, precis som var uträknat, öster om Gräsö. I höjd med Söderboda blev det vindstilla och sista biten till Svartbäck fick man ro.

Efter många timmars färd steg de frusna männen och kvinnorna ur båten och gick upp till sjöbodarna de där bytte om till söndagskläderna. Sedan skyndade de sig över den frusna barmarken mot kyrkan. Redan på långt håll hörde de hur klockorna kallade.

Så kom de äntligen fram till Gräsö röda träkyrka. De kom sent och alla bänkplatser var redan upptagna, men Örskärsborna fick slå sig ned på golvet framför altarrundeln. Där fick de lyssna till julpsalmerna och prästens förkunnelse.

Mellan psalmerna och prästens ord lyssnade fyrfolket och lotsarna  också till något annat. Det hade börjat blåsa upp därute.

Under gudstjänsten hade Karolina en egendomlig upplevelse. Det var liksom en syn. Själv upplevde hon det som ett varsel, men kanske var det bara så att hon somnade till ett ögonblick, högst naturligt med tanke på de få timmarnas nattsömn, den långa båtfärden  och nu värmen i den fullsatta kyrkan. Var det en dröm så vaknade hon skräckslagen upp mitt i predikan. Hon upplevde kallt, grönt vatten, hon sjönk hjälplöst nedåt. Då vattnet nådde hakan vaknade hon, kall av skräck.

Klockan sju var julottan slut, men man stannade en liten stund på kyrkbacken och pratade med vänner och bekanta. Sedan gick man tillbaka till Svartbäck, tog på sig de varma kläderna och steg i båten.

Vinden hade friskat i

Det hade friskat i ordentligt och därtill hade vinden vridit sig mot sydost.

De skarpstävade skötbåtarna med sina snipaktrar var goda sjöbåtar, men de hade låga fribord  för att man lätt skulle kunna ta ombord fiskeredskapen. Troligen hade man redan vid avfärden satt de lösa skvättborden, rimligt med tanke på att båten var så tungt lastad.

Det började också att mulna och flyga lite snö i luften. När man närmade sig den stora Gällfjärden blev det besvärligt. Sjöarna stänkte över skvättborden och vit fradga lyste på vågtopparna. Det dröjde inte länge förrän alla var genomblöta. Den tunga, överlastade båten vakade dåligt i sjön och det stod snart klart att färden var farlig.

Man frös ordentligt och fymästare Alm beslöt sig för att styra mot Östermörtarö för att sätta kvinnorna i land. Där hade man bekanta i gårdarna och kunde torka kläderna. Kvinnorna kunde ju fortsätta landvägen till Örskärssund. Sedan kunde manfolket fortsätta med den lättade båten.

Skötbåten flög över vattnet

Så skildes man åt. Kvinnorna började den långa vandringen, först till Söderboda och sedan norrut.

Männen gick åter till båten. Nu var allt annorlunda. Skötbåten flög över vattnet och det verkade som om vinden inte längre var så hård. Snabbt gick seglingen norrut och i höjd med Norrboda tyckte man att det gick så bra att de lika väl kunde invänta kvinnorna.

Alltså styrde man mot Norrbodaböndernas Skoga hamn och gick sedan upp till byn för att vänta på kvinnorna.

Så småningom kom också kvinnorna, Ja, inte alla, för Karolina Gräsman hade känt sig så illa till mods efter synen i kyrkan att hon bestämt sig för att inte följa med de andra.

Mörka snömoln tornade upp sig och vinden hade friskat i igen. Den kom nu från norr och det betydde att vinden låg på mot Gräsös nordostsida.

De femton Örskärsborna gick dock stigen ner mot Skoga hamn och tog plats i båten.

De flesta var trötta, men man ville hem. Fyren måste skötas, kvinnorna tänkte på de väntande barnen.

Sedan lade man ut, seglade mot Örskär förbi stenarna och grunden.

Ingen vet vad som hände. Vid tretiden på juldagseftermiddagen hade en våldsam stormby med snö vräkt in över norra Gräsö. Just då borde skötbåten legat utanför Uggeludden, strax innan det var dags att gira in mot Örskärssund.

Stormbyn kom plötsligt

Förmodligen kom stormbyn så oväntat och plötsligt att man inte hann bärga seglen. På ett ögonblick måste den tungt lastade båten  ha vräkts omkull och de femton ombord  hamnat i det kalla vattnet. Det är vad man tror, men ingen såg vad som hände och kan berätta om Örskärsbornas förtvivlade kamp i det iskalla vattnet.

På Örskär förflöt juldagen i stilla frid och ingen var orolig när båten dröjde. Man räknade med att kyrkfolket bestämt sig för att vänta på bättre väder. Det var först på annandagen som man blev oroliga. Då hade ett par Norrbodabor kommit till Örskär och berättat att Örskärsfolket lämnat byn redan vid tolvtiden på juldagen.

Då förstod man vad som hade hänt. Tolv barns föräldrar hade varit ombord och många hustrur saknade sina män. Det blev en förtvivlans kväll i de små stugorna på ön.

Dagen därpå gav sig några ut för att söka. De tog sig över Örskärssund och vandrade sedan längs stranden. De kom fram till Uggleudden. På en kobbe utanför stranden låg båten sönderslagen. En bit därifrån hade en av masterna flutit i land. Vid den hade Karl Gräsman surrat fast sig, och i den högra handen höll han ännu i döden fyrmästarens tolvårige son Teodor i ett hårt grepp. Senare fann man ytterligare sju omkomna.

På nyårsdagen klämtade klockorna i Gräsö kapell. Där begravdes de döda i en gemensam grav.

Den sorgliga berättelsen om de femton skärgårdsborna, som rycktes bort i sin bästa ålder på hemväg från julottan, högg tag i människorna. Det skrevs visor och skillingtryck om den svåra olyckan.