Östhammar blir stad

et var Östhammarsborna som grundade Öregrund. Det finns ingen som vet när Östhammar kom till. Det enda vi vet är att kung Albrekt 1368 utfärdade det första kända privilegiebrevet för staden och i detta hette det att det var en förnyelse av de privilegier och rättigheter, som staden "av ålder haft." Östhammarsborgmästaren Samuel Groop gjorde vid 1762 års riksdag gällande att Östhammar skulle haft stadsprivilegier sedan 1100-talet, men det finns inga handlingar, som bestyrker den saken.

Från början låg det som skulle bli Östhammar vid Ed. Där kan ha funnits en liten by redan på vikingatiden. Ed betyder båtsläpa och vid Ed rullade man över båtarna på stockar från inlandsvattnet till saltsjön.

På 1000-talet var havsytan bortåt sex meter högre än idag. Uppland var ett långt vattenrikare land än i dag, djupa vikar skar in i landet, åar var floder och småsjöar vida vatten. Olandsån och dess sjösystem var då en viktig samfärdsled i norra Uppland. En av Olandsåns sjöar nådde ända fram till Ed, där bara Börstilsåsen skilde den från närmaste havsvik.

Vattenvägarna var den tidens viktiga samfärdsleder. Ed blev därför en genväg till skärgården för Tiundalands bönder, till Upplands inland för skärgårdsborna. Ed blev också en naturlig handelsplats. Hit kom upplandskustens fiskare för att möta Tiundalands bönder och byta till sig spannmål och andra produkter mot strömming och torkad fisk

Det som i dag heter Östhammarsfjärden var på vikingatiden en viktig farled. Den gick via Granfjärden mot Sund, via sjön Strömmen och Snäcksjön till Kallrigafjärden och Grepen. Vikingatiden antyds av namnet Snäcksjön - sjön har inte fått sitt namn av skaldjur,utan därför att där legat snäckor, vikingarnas namn på deras ledungaskepp.

Den lilla byn på åsen vid Ed låg alltså också väl till för sjöfart. 

Gamla farleder grundade igen

Under tidernas lopp höjde sig landet alltmer efter inlandsisens tryck. Det betydde inte bara att gamla farleder blev oanvändbara, utan även att passagen över åsen vid Ed blev allt bredare, Det började bli alltmer besvärligt att släpa över fartyg.

Där Gammelbyängen ligger i dag hade det bildats en liten skyddad lagun med ett utlopp till fjärden, ungefär där Nordanviksstenen står idag utanför kommunalhuset.

Man flyttade till denna skyddade, naturliga hamn och byggde en ny by på bergssluttningen ned mot vattnet, inte långt från där Gammelbyvägen ligger idag. När detta skedde är osäkert. Det kan ha varit så tidigt som under sista delen av 1200-talet, men också i början av 1300- talet.

I kung Albrekts privilegiebrev bekräftades de rättigheter som Östhammar av ålder haft och gavs stadens borgare fri rätt att idka handel med vilka de så önskade i enlighet med vad som gällde för andra köpstäder i riket. Vidare fick staden stapelfrihet, dvs rätten att segla och, hedriva handel med hamnar såväl inrikes som utrikes.

Kung Albrekt besöker Östhammar

Den 28 oktober 1383 besökte kung Albrekt sina nya stad. Den gången kunde östhammarsborna få se en glimt av den stora världen - ryttare som hade färggranna plymer i mössorna och bar granna dräkter i lysande färger, kanske med ett byxben i rött och ett i grönt. Kung Albrekt var nådig mot östhmmarsborna och lät kungöra att staden fick hålla marknad var tiondedag jul samt torgdag varje lördag. Vi vet inte var kungen och hans följe tog in, men det troliga var väl att det var på fogdeborgen.

Visserligen nämns inget om fogdeborgen i hävderna förrän något senare, men då det stadgades i privilegiebrevet att det skulle finnas en fogde i staden, så finns det skäl att tro att Östhammarshus fanns redan vid kungabesöket.

Det är först 1395 som Östhammarshus nämns i krönikorna. 

Östhammarshus låg alltså vid Gammelhus och den lilla höjden var under medeltiden kringfluten av vatten, så att man bara kunde tag sig fram till borgen över en bro. 

Borgen brändes ned 1434 under Engelbrektsfejden och stod sedan länge som ruin.

Östhammarshus var förmer än en vanlig fogdeborg, det var också styrelsesätet för Östhammars län.

Det är svårt att säga när Östhammars län kom till, men enligt gamla handlingar fanns det redan 1413 och omfattade då socknarna Börstil, Harg, Hökhuvud och Valö och omkring 1442 ingick också Hållnäs och Lövsta.

Borgarna i staden skaffade sig sin inkomst genom fiske, handel och sjöfart. Det finns inga handlingar om den tidens sjöfart när det gäller Östhammar, men den tycks åtminstone vissa tider varit ganska omfattande. I varje fall irriterade den stockholmarna, som år 1461 klagade i högan sky hos konungen - det var då Kristian I som regerade.

Hamnen grundas upp

Under perioden 1400 till 1500 sjönk vattnet närmare en meter. Landhöjningen är i dag ca 5 mm per år, men under den nämnda tiden sjönk också havsytan, och vissa år var den resulterande landhöjningen nästan dubbelt så stor som i dag.

Resultatet av denna extrema landhöjning blev att det bildades en grundtröskel i själva hamninloppet. Där tidigare skepp kunde ta sig fram kunde knappast ens fiskebåtar passera

Det måste ha förts heta diskussioner om Östhammars framtid som sjöfartsstad. Landhöjningen hade inte bara blivit anledning till att hamnen började bli oanvändbar, den hade också blivit orsak till att själva Östhammar hamnat i sjöfartens bakvatten. Under tidig medeltid hade den stora farleden till Norrland följt kusten och det hade då funnits flera genvägar till Grepen. Leden via Granfjärden och Sund hade dock för länge sedan blivit ofarbar och flera av de andra lederna hade grundats upp.

Sjöfarten gick nu norrut från Singöfjärden, och följde samma led som idag. Få skepp gjorde den besvärliga avstickaren till Östhammar.

Varför inte flytta hela staden till en lämplig hamnvik vid stora farleden? Vid Medelörs bolstad, vid Öregrundsnäs, fanns en hamnvik, där skepp på färd norrut eller söderut brukade ankra för att vänta på god vind för fortsatt färd, en sedan gammalt känd ankarplats invid själva farleden.

Östhammarsborna bestämde sig där för att begära myndigheternas tillstånd att få flytta staden dit.

(Mer om Östhammars historia: osth.htm )