Det började
på Gamla Fördärfvet

 

et tvistades ofta och gärna inför rådstugurätten i Öregrund. Det kunde vara fråga om obetalda matroshyror, barn som trampat ned gräset i en hage, någon glömd post i en bouppteckning eller en betalning, som dragit ut på tiden. Den 17 december 1763 gällde det betalningen av en ost, men de båda inblandade tyckte ingalunda att det var fråga om en bagatell.  Det var två karska skeppare som rykt ihop och de krävde nu med hetta att rättvisa skulle skipas.

Det var skepparen Johan Söderman, som stämt skeppare Anders Lindman. Söderman sade att han lagt ut 17 daler kopparmynt till hökarhustrun Maria Söderman i Stockholm för en ost, som Lindman köpt, och nu ville han ha tillbaka sina pengar, och eftersom Lindman  inte godvilligt pungat ut med pengarna så skulle han nu också få stå för rättegångskostnaderna.

Lindman svarade argt att han faktiskt själv betalt osten med 18 daler och att Söderman inte lagt ut ett rött öre för den. Han fordrade att Söderman skulle få plikta för ohemul lagsökning och därtill stå för kostnaderna i ett mål, som han väckt utan någon som helst anledning.

Vid rättens bord satt hovsekreteraren och borgmästaren Pehr Ubman och fyra allvarliga rådmän. Så småningom fick de klart för sig vad som hade passserat.

Båda skepparna hade lagt sina skutor i vinterhamn i Stockholm och kommit överens om att tinga skjuts hem till Öregrund. Dessvärre kunde de inte komma iväg förrän framåt kvällen den 29 november De  kom då överens om att gå ut på staden.

Söderman berättade att de först hade kommit till en krog vid Stockholms södra tull som hette Gamla Fördärfvet. Det var på eftermiddagen och gott om tid innan det blev dags för skjutsen. De båda skepparna hade pokulerat en stund, smakat på krogens brännvin, men så småningom brutit upp. De hade sedan gått till norra malmen och Lindman hade låtit en gardeskarl bära hans kista. De bar dessutom var och en på en säck.

När de kom till Hötorget ville Lindman köpa en ost. Han hade gått in i en hökarebod sedan han bett Söderman att hålla ett öga på gardeskarlen, kistan och säckarna. Lindman kom, enligt vad Söderman berättade, dock nästan genast ut genom dörren och bad att få låna lite pengar av Söderman, eftersom han inte hade några pengar på sig. Söderman hade då tagit fram en 12 och en 6-dalerssedel, och fått en liten sedel tillbaka.

Lindman kom sedan ut med osten och lade den i sin säck. De hade sedan gått ned mot Packaretorget och stannat där ungefär en timme. Söderman hade så småningom  gått efter skjutsbonden, och när han kom tillbaka med denne hade Lindman varit inne en kryddbod, där han köpt en del saker.

Medan bonden gick för att hämta hästen hade de båda skepparna följts åt till en  parmmätare för att få lite att dricka och Söderman hade då bett Lindman att få lägga ned sina pengar i dennes kista.

Skeppare Lindman menade att Södermans berättelse i åtskilliga stycken stred mot sanningen och att det inte var sant att Lindman vid ankomsten till hökarboden bett Söderman betala osten. Han hade faktiskt haft pengar på sig och tagit två av sina sedlar och  betalat osten med dessa.

Han hade också med dessa sina egna pengar betalat hos kryddkrämaren. Faktiskt var det också han som betalt skjutsbonden och stått för utgifterna i övrigt, vilket nu Söderman inte kunde neka till.

Han menade också att Söderman inte haft så god ordning på sina pengar. När de var hos parmmätaren och Söderman skulle lägga ner sina pengar i Lindmans kista, så hade han plockat fram en massa sedlar från byxfickorna.

Söderman menade att han haft fullständigt klart för sig hur mycket pengar han hade och att han funnit att det saknades 18 daler. Han hade fått ut 300 daler i skepparhyra från kommerserådet Finlay, hade handlat kattun till sin dotter för 30 daler, köpt krapp för 18 daler och sedan betalat ytterligare 18 daler för förtäringen på Gamla Fördärfvet. Han hade minsann fullkomligt klart för sig hur mycket pengar han gjort av med och visste precis hur många daler han skulle haft kvar.

Rättens ledamöter var inte lika övertygade om den saken. Kunde det inte tänkas att den ena eller till äventyrs båda parter varit några druckna, inte minst med tanke på att de varit hos parmmätaren och druckit brännvin efter det att de handlat? Kunde det inte rent av tänkas att Söderman bjudit även andra på brännvin, eller kanske också trakterat dem med kringlor? Kunde detta inte vara förklaringen till att han tyckt sig haft kvar mindre pengar än vad han räknat med?

Söderman svarade med skärpa att de ingalunda förtärt kringlor. De hade bara ätit av den ost, som köpts av hökaren.

Rätten försökte övertala de båda skepparna att ingå förlikning, men båda var lika benhårda. Rättvisa skulle skipas. Söderman krävde betalning för osten, Lindman att Söderman skulle näpsas för ohemul stämning.

Rätten tog sig en funderare. Båda skepparna var lika envist övertygade om att de hade rätt och det fanns inga vittnen. Detta var förvisso ett kvistigt mål, men lyckligtvis behövde rådstugurätten inte fälla någon dom. Tvisten hade sitt ursprung i Stockholm, där osten hade köpts i en hökarbod vid Hötorget. Alltså var detta ett ärende för domstolen i Stockholm och målet hänsköts därför till Stockholms Norra kämnärsrätt.

Vi har inte forskat i om Söderman och Lindman fortsatte sitt tvistande inför kämnärsrätten om den för länge sedan uppätna osten. Det är väl knappast troligt att de fortsatte grälet, för att offra mycket tid och stora pengar på att processa i Stockholm om en gammal ost hade väl varit att driva saken för långt.

Öregrunds rådstugurätts protokoll 17 december 1763