Åter till Östhammar

är de danska skeppen seglat bort vågade sig stadsborna tillbaka. Deras hus låg i aska, förstörelsen var total.

Två gånger hade staden härjats av danskarna. Man hade fått nog. Läget vid farleden var förvisso gynnsamt för sjöfart, men i krig var det utsatt och farligt. Man såg inget slut på orostiderna och bestämde sig därför att flytta till en tryggare plats, och det var bråttom, för hösten närmade sig.

Öregrundsborna bestämde sig därför att flytta tillbaka till Östhammar. När de flyttat därifrån 1491 hade de sålt marken och i Gammelbyn bodde nu bönder, de, som en gång blivit kvar när de andra flyttade till Öregrund. De kände ingen gemenskap med folket från Öregrund, och man var därför tvungen att söka sig till en ny plats.

Man valde Guldskäret. Detta var inget skär utan en udde, området mellan nuvarande kyrkan och rådhuset. Högsta punkten var en liten bergknalle. Där ligger idag Nordbanken. Fjärdens strand låg då inte långt ifrån det som sedan blev torget.

Den nya stadens område blev obetydligt och så skulle det förbli i flera hundra år trots borgarnas vädjanden till myndigheterna om mer mark. Så sent som i början på 1900-talet mätte staden inte mer än 720 m i längd och 300 m i bredd enligt Radloffs dåtida stadsbeskrivning.

Det är ovisst hur markfrågan ordnades. Det är möjligt att den nya bosättningen vid Guldskäret till en början hade karaktären av ett flyktingläger, en plats där man under den första vintern hade att kämpa mot snö och kyla i enkla kojor. Det hela blev inte bättre av att 1521 var ett hungerår. Skördarna hade slagit fel och man fick blanda bark i brödet.

På något sätt ordnades dock markfrågan. Vid en lantmäteriförrättning på 1700-talet visades det upp en gammal jordebok från 1650-talet med uppgifter om markköp.

(Bilden: Skörden bärgas).

Alla som så kunde höll sig med kreatur på den tiden, och det blev snart tvister och osämja med bönderna runtomkring när det gällde betande kreatur och hämtande av ved från skogarna.

Troligen var staden i stort sett färdigbyggd år 1523, då glädjebudet kom att Sveriges nye kung Gustav Vasa ridit in i huvudstaden sedan danskarna där kapitulerat. Det betydde att det långa kriget var slut.

Man började åter att segla med de skutor, som man hade kvar sedan öregrundstiden. 

Stockholm hade lidit svårt under belägringarna under kriget. Många hus stod tomma och köpmannen klagade åter över konkurrensen från andra städer.

Den 20 juli 1531 sände kungen en skrivelse till Gävle, Östhammar, Raumo, Åbo, Norrbotten och Raseborgs län (PRIV). Det var ett klart uttalat förbud för köpmännen där att segla till annan plats än till Stockholm. Några år senare skulle kungen också komma att uppmanna invånarna i Upplands och Östergötlands städer att flytta till Stockholm att flytta till det utarmade Stockholm, en skrivelse som dock mera var tänkt som vädjan.

År 1539 blev äntligen det nya Östhammar erkänt som stad. Kungen utfärdade den 22 januari i Uppsala ett skydds- och privilegiebrev för staden (PRIV): "Wij Gustaff etc göre witterligt, at uj aff wor synnerlig gunst och nådhe haffue tagit och anammett, som wij ock nw mettd tdhetta wort öpne breff tage och anamme wore vndersåter, som bygge och boo vtij Östhammaer, med theres hustruer, baran, legefolk, godz, gårder, rörligit och vrörligit, vtij wor konungzlige hegn, waern, frijd och forswarr, synnerligenn till ath waerne, frijde och forsuare them for alt offouerwold och vretta.

Samelunde, hafue wij vtaff same wår gunst och nåde stadfest och fullbordat the priulegier och frijheter, som same Östhammars by aff wore framledne forfädre riikesens konungar och herrar nådeligenn vnte och geffne äre, besynnerligen till thess wij med wort elskeliga riikesens radt widare och yttermere rådslå, besinne och öffuerewäge kwnne, huad same Östhammars by nyttigest och legligest ware kan, forbiudendes alle, som före wore skull wele och schole göre och latha, ath the icke vdij någer motte göre förbe:de Östhammars jnbyggare her emott hinder och förfång, så frampt the wele göre, thet oss liufft och behageligt är. Datum Vpsalie 22 januarij anno 39."

Kontentan av detta brev var att kungen lovade ta östhammarsborna under sitt beskydd och att han bekräftade giltigheten av de privilegier och friheter som staden Östhammar en gång haft. Allt var inte lugn i landet under dessa år. Gustav Vasa tog till drastiska åtgärder för att sätta Sverige på fötter igen. Lutherskt anstuckna präster hade börjat predika i Stockholm, och kungen fann att den nya tron var en lysande möjlighet att ta hand om den söndervittrande katolska kyrkans väldiga rikedomar. Han nöjde sig dock inte med detta. Det behövdes brons för att gjuta kanoner och kungen befallde därför att varje kyrka skulle lämna ifrån sig en kyrkklocka. Dalkarlarna vägrade att offra sina kyrkklockor och det blev uppror.

Klockupproret slogs dock ner utan större svårigheter, men värre blev det när smålänningen Nils Dacke höjde upprorsfanan.

I ett brev till fogdarna Lars Turesson och Gabriel Christersson den 27 juli 1542 (PRIV) om sammankallande av uppbåd av krigsfolk finns följande tillägg:

"Zedell Wij haffue och så skriffuit wåre vndersåther j Östhammer till, att the vforsumeligen skola vdsettie oss med en hoop vnge karle ther aff theris By, och sende wij tig Gabriell breffuett tillhonde, Hwarföre är wår willie, attu oförsumligen sender thet till Östhammar, och lather nw endeligen så förhandla, ath wij jnnen 8 eller 10 dagar bekomme dheden af Byn 10 eller 15 karler, medh gode wärier, Latendis thom komma hijttd till Stocholm. Datum vt in literia."

Kungen uppmanade alltså sin fogde att se till att Östhammar ställde upp med 10 till 15 unga karlar "med goda värjor" och detta inom åtta till tio dagar

Det kan nämnas att Gabriel Christersson Oxenstierna 1538 fått Börstil som förläning och därför ansågs vara rätte mannen att se till att östhammarsborna ställde upp med krigsfolk. Året därpå begärde kungen sjöfolk i en skrivelse, (PRIV) sänd till alla kuststäder. Många fartyg i den nya svenska örlogsflottan låg rustade, men det saknades sjöfolk. "Och effter till en sådan wäldig hoop örlugs Skip behöffues mycket siöfaridt folck", skrev kungen.

Det räckte inte med att beslagta kyrkklockor. Samma år beslöt Gustav Vasa att konfiskera de gamla katolska kyrkornas rikedomar i silver och guld.

Öregrunds kyrka hade stått öde sedan danskarnas härjningståg. Besynnerligt nog hade danskarna inte rövat kyrksilvret. Några år efter flyttningen till Östhammar hade Markus Jönsson och Simon Månsson fört kyrksilvret till Östhammar, där det sedan kom att förvaras.

Det var en förgylld kalk med paten, en annan, oförgylld kalk med paten, förgylld monstans och två silverkors, som nu fick lämnas till fogden. Det skulle nu smältas ned och förvandlas till silvertackor i Eskils gemak, kungens skattkammare på Stockholms slott.

Förbudet att segla utrikes blev inte långvarigt. Snart började östhammarsskepparna segla på vidare vatten än skärgårdsleden till Stockholm. År 1550 nämns i ett kungligt brev att Stockholm, Gävle och Östhammar beslutat "att med stora skepp besöka Frankrike, England och Nederland."

Det finns på riksarkivet bevarade tullhandlingar från den tiden som bevisar att sjöfarten från Östhammar verkligen kommit igång. Där nämns att östhammarsskepparen Tord Kettilsson kom från Stralsund, att Lasse Finnbo med Per Dus skepp kom från Riga och att Mickel Dus och Per Klemsson kom från Riga , andra östhammarsskeppare kom med laster från Danzig och Reval. De hade med sig salt, humle, tågvirke och dyrbara tyger, kryddor, brännvin, tyskt öl, vin och mycket annat.

Bland de mottagande köpmännen nämns Jon Klausson, Måns Tomsson och Per Vilkesson. Därtill nämns också att två tyska skutor kommit till Östhammar med saltlaster. Östhammar var tydligen på väg att bli en blomstrande handelsstad.

Gustav Vasa besöker Östhammar

1554 kom kungen själv till Östhammar. Han befann sig på en resa i Norduppland. Vi vet inte vilken avsikt han hade med resan, men han hade faktiskt en hel del privata intressen att bevaka i denna del av landet. Gustav Vasa hade börjat intressera sig för gruvdriften och järnhanteringen, som började att komma igång på allvar (Österby bruk grundades 1548) och det kan också tänkas att han ville ta sig en titt på sin nya kungsgård på Gräsön.

Förmodligen hälsades kungen välkommen av borgmästare och råd. Närvarande var också talesmän för bönderna från Gammelbyn och Börstil, som begärt att kungen skulle ta del av deras klagomål gällande östhammarsbornas intrång på betesmarker och fiskevatten. Det finns en handling hos Landsarkivet i Uppsala, ett öregrundsdokument från 1615, bestyrkt med tolv borgares namnteckningar, bomärken och stadens sigill. I denna handling redogörs för vad som hände vid kungabesöket.

"Emellertid kom Salig Högl. Konung Gustav till Östhammar, så föll bönderna för Högl. Salig Konung Gustav och klagade uppå borgerskapet, att dem skedde orätt uppå sina fiskevatten och mulbete och sade, att de hade sina privilegier till Öregrund och icke till Östhammar. Så begärde Salig Konung Gustav bese privilegierna, vilka han också besåg. Sade Salig Konung Gustav till borgarna till samma stadsplats igen. Dit edra föräldrar hava förr bott, dit skola i draga och I skolen vara förtänkta att wetta oss något för samma plats."

Konungen ville alltså att de skulle flytta tillbaka till Öregrund, men ville att de skulle betala marklösen. Borgarna påpekade då att deras förfäder en gång hade köpt denna mark.

Kungen svarade: "Vi hava tagit genom Guds nåd den platsen igen med väldig hand, såväl som andra orter här i riket."

Till sist skänkte östhammarsborna kungen sjuttio ungerska gyllen och därmed var - enligt brevet - saken klar.

Denna skildring skrevs ned 61 år efter kungabesöket, men säkert hade berättelsen om Gustav Vasas besök i Östhammar berättats om och om igen i stugorna under årens lopp. Man kan nog utgå från att replikskiftet mellan kungen och borgarna har återgetts ord för ord.

Öregrund fick nya privilegier

Östhammarsborna fick alltså kunglig order att flytta tillbaka till Öregrund "där deras föräldrar bott" och samma år utfärdade också kungen nya privilegier för Öregrund.

Vad var det som fick Gustav Vasa att fatta detta överraskande och drastiska beslut? I många år hade han försökt förhindra all bosättning i Öregrund. Nu gjorde han en fullständig kovändning.

Det rörde sig om ett bråk mellan fem bönder och en hel stad, om också en liten sådan. Kungen var realist. Staden gav mera inkomster än en handfull bönder, och problemen kunde ha lösts ganska enkelt genom att beordra någon av bönderna att sälja mark - kanske för gott pris - till borgarna

Möjligen kan det vara så att kungen insett att det behövdes en bra hamn för den växande järnproduktionen. Östhammar hade trots ett ogynnsamt hamnläge haft framgångar som sjöfartsstad. Vad skulle då inte stadens skeppare kunna åstadkomma om de fick en bra hamn vid farleden? Ökade sjöfarten ökade också skatteinkomsterna.

Kungen fick genom böndernas klagan en förevändning att ändra ett tidigare envist hävdat beslut om att förbjuda en återflyttning till Öregrund och därtill - vilket borde ha glatt denne ekonomiskt sinnade kung - tjäna en bra slant i markinlösen.

Hur som helst, östhammarsborna hade fått kunglig order att flytta tillbaka till Öregrund. Vi vet inte exakt hur många som bodde i Östhammar på den tiden. Mantalet uppgavs vid denna tid till 95. Vid mantalsräkningen togs det inte med underåriga och minderåriga. Enligt en gängse tumregel bör mantalet multipliceras med ca 2,5 för att få invånarantalet, som då blir ca 240 personer.

En del borgare välkomnade beslutet, inte minst skepparna och köpmännen. De var på det klara med att Öregrunds läge intill farleden skulle gynna sjöfart och handel. Många, särskilt fiskarna och den fattigare delen av befolkningen, var emot en flyttning.

28 familjer vägrade att flytta, de flesta då fiskare. Använder vi tumregeln för omräkning av mantal så var det mer än en tredjedel av östhammarsborna som inte flyttade.

De nya skeppen seglade till Öregrund, stugor revs och flyttades och det blev tystare och ödsligare i det lilla Östhammar, som nu hade degraderats till fiskeläge.