Östhammarshus

och Östhammars län

en 28 oktober 1383 besökte kung Albrekt sin nya stad. Den gången kunde Östhammarsborna få se en glimt av den stora världen - ryttare som hade färggranna plymer i mössorna och bar granna dräkter i lysande färger, kanske med ett byxben i rött och ett i grönt. Kung Albrekt var nådig mot Östhammarsborna och lät kungöra att staden fick hålla marknad var tiondedag jul samt torgdag varje lördag. Möjligen tog kungen in på Östhammarshus.

Visserligen nämns inget om fogdeborgen i hävderna förrän något senare, men då det stadgades i privilegiebrevet att det skulle finnas en fogde i staden, så finns det skäl att tro att Östhammars hus fanns redan då.

Östhammarshus nämns i krönikorna först 1395. Om borgen skriver Erik Annell i sin 1741 utgivna latinska avhandling Östhammar oppidum Roslagiae: "Sveriges forntida konungar ville sörja för folkets välfärd och säkerhet genom ett fäste, som vi ej bör förbigå med tystnad. Det låg ej långt ifrån själva staden, i riktning mot norr, uppfört på en höjd, sedermera kallad Gamlahus och Bråbänken. Resterna av detsamma märkas ännu av de ögon. som uppsöka platsen. Johannes Magnus räknar detta fäste bland rikets starkast befästa, men härutinnan överdriver han."

Östhammarshus låg alltså vid Gammelhus och den lilla höjden var under medeltiden kringfluten av vatten, så att man bara kunde ta sig fram till borgen över en bro.

Enligt Tor Schram mätte grundmurarnas långsidor 30 m och kortsidorna 22 m. En utgrävning gjordes år 1900, men resultatet blev tyvärr aldrig ordentligt redovisat. Enligt en samtida notis i Östhammars Tidning fann man dock kraftiga grundmurar av sten i två lager. (Bilden: Gammal teckning av Östhammarshus ruin). Borgen stod länge som ruin. I Uppsala universitetsbibliotek förvaras en teckning från 1700- talet som visar hur ruinen då såg ut. Då syntes murar och rester av torn. Tyvärr raserades ruinen mot slutet av 1700-talet då rådman Didrikson hämtade massor med sten från den gamla ruinen för att göra en utfyllnad i Östhammarsfjärden. När Engelbrekt ställde sig i spetsen för upproret mot unionskonungen Erik av Pommerns grymma danska och tyska fogdar, så ryckte upprorsmännen mot den illa tålde fogden på Östhammarshus, dansken Niklas Pedersen.

När denne fick veta att bondeuppbådet var på väg lastade han så mycket som möjligt på sina skepp, satte fästet i brand och flydde till Stockholm. Så här skildras händelsen i den medeltida rimkrönikan:

"The Roskarla förfara

Engelbricht för Stockholm wara,

Oesthammar månde de hota.

Fougten fick det genstan weta,

Han straks til skibs bar

All thet ther uppa war:T

ha uthe war hwat ther war inne,

Han tände i eld och lot that brinne,

Thet brände han nider i grund,

Och foor til Stockholm samma stund."

Detta skedde i november 1434. På tal om försvarsanläggningar nämner Annell också försänkningarna i skärgården utanför Östhammar. "Sedan fästet nedbrunnit, uppfördes utan tvivel i avsikt att hindra fiendens framträngande till staden i sunden vid byarna Longalmö och Tuskö de i vattnet nedsänkta stenbryggor, vilka man ännu kan skönja ej blott vid klart väder utan även när himlen är överdragen med moln."

Uppgiften antyder att försänkningarna är mycket gamla, men därmed är inte sagt att de uppfördes i samband med Engelbrektsfejden, då hotet från sjön knappast var oroande på den tiden.

Fanns det också en borg vid Husbacka?

På medeltidssvenska betydde hus detsamma som slott eller borg. Gammelhus betyder alltså att det den gamla borgen legat på den platsen. Det finns dock också ett annat husnamn i Östhammarstrakten, nämligen Husbacka. Därmed kan man anta att det funnits två borglägen vid Östhammar, rimligen då vid olika tidpunkter.

Ett fäste kan ha legat på höjden vid Husbacka. Där kunde det ha varit ett perfekt läge för att kontrollera den gamla farleden upp mot Sund och Kallrigafjärden. Det kan också tänkas att en ny fogdeborg byggdes där efter det att Östhammarshus förstörts.

Tor Schram menar sin bok att det var lättare att komma till Husbacka än till Gammelhus. Till Husbacka kunde man komma med häst och vagn, medan det knappast ens fanns en klövjestig till Gammelhus. Det finns inga synliga rester av en borg vid Husbacka, vilket i och för sig inte är något bevis för att det inte funnits ett fäste där.

Många av medeltidens fogdeborgar hade trätorn, timmerpallisader eller skydd av jordvallar. Var det fråga om en sådant borg är det naturligt att det inte finns några synliga lämningar.

När Östhammar var ett län

Östhammarshus var förmer än en vanlig fogdeborg, det var också styrelsesätet för Östhammars län. Det är svårt att säga när Östhammars län kom till, men enligt gamla handlingar fanns det redan 1413 och omfattade då socknarna Börstil, Harg, Hökhuvud och Valö och omkring 1442 ingick också Hållnäs och Lövsta.

År 1444 var det kung Kristoffer av Bayern som regerade och han gav Östhammarsborna ett nytt privilegiebrev i vilket det än en en gång stadgades det att det skulle finnas en särskild fogde i staden, som skulle skipa rättvisa liksom i andra städer i riket. Nytt var dock att fogden skulle tillsättas av den som satts att styra Östhammars län.

Allt detta kan måhända ge uppfattningen att Östhammar var en betydande stad, men verkligheten var annan. År 1413 erlade Östhammar bara 15 mark i byskatt, stadsskatt. Som en jämförelse kan sägas att Skövde betalade 30 mark och rikets andra stad Åbo 600 mark.

Det medeltida Östhammar var alltså en liten stad. Borgarna skaffa sig sin inkomst genom fiske, handel och sjöfart. Det finns inga handlingar om den tidens sjöfart när det gäller Östhammar, men den tycks åtminstone vissa tider varit ganska omfattande. I varje fall irriterade den Stockholmarna, som år 1461 klagade i högan sky hos konungen - det var då Kristian I som regerade.

Östhammar Stockholm till fördärvlig skada

Borgerskapet menade att Östhammars sjöfart "var Stockholm till förfång och fördärvlig skada" och som i ett brev givet fem dagar efter Bartolomeus högtid samma år utfärdade ett förbud att införa eller utskeppa gods i Östhammar. Därmed är inte alldeles klart hur omfattande förbudet var. Troligen innebar det att det inte var tillåtet att segla till någon annan hamn än Stockholm.

Förbudet kom dock inte att bli särskilt långlivat. Med 1470-talet inleddes nämligen den period, som brukar kallas den nordiska unionens skymningstid. 1471 drabbade Sten Stures bondehär samman med danskarna vid Brunkeberg och den danske kungen. Därefter följde årtionden av oro och strider.