Den snåle skepparen

ojkarna i Öregrund brukade börja sin sjömansbana som kockgosse, och som regel betydde inte detta att de kom att bli hjälpreda för någon skeppskock utan att de själva fick stå för all matlagning ombord. Av detta förstår man att det inte bjöds på någon finmat ombord. Det finns faktiskt många skräckskildringar om den mat som sjömännen fick, och detta långt in på 1800-talet.

I Öregrunds domböcker nämns det ofta om sjömän, som klagar på den dåliga kosten. Det var svårt att få rätt mot en skeppare och nästan omöjligt att bevisa inför domstolen att kosten varit undermålig på en resa. År 1774 var det några sjömän som kom på ett effektivt sätt att hämnas på en skeppare som visat sig ogin och snål med maten. De uppretade sjömännen gaddade ihop sig och satte ihop en smädelseskrift, där de förlöjligade sin skeppare.

Detta brev cirkulerade på hösten i stugorna i Öregrund. Många fick sig ett gott skratt, men stadens skeppare blev inte lika roade

En kulen novemberdag 1774 knackade skepparen Johan Bonde på hos borgmästaren och hovsekreteraren Pehr Rising. Han var så arg att han skakade i hela kroppen.

-Läs, sade han, och lämnade ett papper till borgmästaren. -En paskill, ett nidbrev som svärtar ner oss. En ärekränkning av alla skeppare i staden! En oförskämdhet mot hela skepperskapet!

Borgmästaren läste och blev röd i ansiktet. Han ägde själv skutor och hade haft att göra med besvärliga matroser, men det här var något alldeles oerhört. Sådant lumpet bakdanteri skulle inte få spridas i stugorna!

Följden blev att stadens 24 äldste kallades till rådstugan liksom också en del av borgerskapet. När alla samlats, tog borgmästaren fram pappret och läste upp det nidbrev, som alla talade om i staden.

"Dessa dygdeädla och beskedeliga capitainerna här i staden menar an kvarts kaka bröd och en halv slurk vatten ingalunda är för mycket för vart mål, och om någon av folket tar en bit däröver så kallas de för tjuvar och skälmar, men i synnrhet en bland dessa capitainerna här i staden finner sig inte för god att stjäla hampa och råg. När den capitainen för en tid sedan var i Stockholm så var han ombord på ett ryskt skepp och bjöd alla ryssarna på krog och fyllde dem så att de blevo fulla, men kalaset fick ryssarna betala själva. Samme capitain fann en man där i Stockholm som hade råg till salu, fick två eller tre tunnor, samt lovade att komma tillbaka och betala, men inte kommit. På hemresan gjorde han ett strandhugg för att handla, och se då vad han hade med sig tillbaka. En yxa, som han tagit med sig utan att betala.

I Stockholm har de mestadels engelska peruker och sådan har han också. Var dag står han vid spisen och tar för sig med sina långa fingrar och är liksom alla dessa capitainer så rädd för att mista sina brödbitar att det knappast blir några över för de stackars matroserna.

Capitainernas folk utspisas med soppa, där det finns lite gryn och kanske en ärta och gammal ärtvälling med några ruttna ben däruti  och i synnerhet strömmingsvällingen, som är det vanligaste om skeppsbord. Dessa öregrundscapitainer tycker att matroserna skall bli så feta av den galanta strömmingsvällingen, men de stackars matroserna blir nog så feta att de inte orkar gå upp på däcket och än mer att lyfta den malm, som öregrundscapitainerna har som last.

Undertecknat Öregrund den 12 oktober 1774, Lars Lustig.

Skepparen Johan Bonde begärde ordet. Han sade att han misstänkte att paskillen författats av skeppare Anders Lindmans besättning, och anhöll om att rätten skulle kalla in besättningsmännen för att ta reda på vad som var anledning till att en sådan skrivelse författats.

Så beslöts också. Stadstjänaren sändes ut för att kalla skeppare Lindman och hans matroser. Efter en stund anmälde stadstjänaren att uppdraget slutförts och att de kallade personerna väntade i förmaket. Av besättningsmännen hade bara matroserna Mats Enström och Anders Bergström varit hemma i staden.

Matrosen Bergström kallades fram till skranket. Han uppgav att han var född i Lövsta där fadern varit anställd vid Mellebol och att han var 18 år. 

Borgmästaren frågade om han kände till vem som hade författat denna skrift, och Anders Bergström tillstod då att det var hans bror, som dock nu var bortrest, men att det var matrosen Lustig som satt sitt namn på den.

Sedan frågades Bergström om vilken kapten, som åsyftades, och han svarade att det var kapten Lindman. Hade besättningen fått mat ombord? Svarades smör, bröd och dricka, men dricka var det ont om och de hade för det mesta fått dricka vatten.

Mats Enström berättade om yxan att då han följt med skepparen i land vid Slagsta för att köpa bröd, hade Lindman sagt åt honom att han skulle stjäla en yxa, men då han tvekade hade Lindman själv tagit den utan att betala och sedan gömt den under sin fina kofta. Skepparen hade sedan befallt honom att säga att han hade betalt tre daler för den.

Därefter kallades skeppare Lindman och tillfrågades om det fanns någon sanning i det som Enström hade påstått. På detta svarade han nej och menade att Enström illa bevisat sitt påstående.

Skeppare Lindman tillfrågades sedan om han fortfarande hade denna yxa, vilket han tillstod.

Yxan visades upp för rätten, men då Lindman inte mot sitt nekande kunde övertygas om att han tagit yxan uppsköts målet till dess de övriga ur skeppsbesättningen kunde inställa sig.

Det kom dock aldrig att bli någon fortsättning på målet. Skeppare Lindman, som utpekats som tjuv och snåljåp, föredrog att ligga lågt. De andra skepparna, som också känt sig utpekade, hade ingen  lust att underkasta sig någon fingranskning när det gällde mathållningen ombord på sina skutor. Alla inblandade tyckte väl att ju mindre man rörde i saken så desto bättre var det.