Pesten drabbar Öregrund

slutet av september år 1710 seglade ett dödens skepp in i Öregrunds hamn. Det var skeppare Simon Lundbergs skuta, som kom från det pestdrabbade Stockholm. En båtsmans dotter, som varit en tid i Stockholm, hade kommit ombord före avresan och även ett par andra passagerare, en piga och en pojke. De insjuknade strax efter avresan, fick hög feber och svarta bölder visade att de drabbats av pesten. De dog innan skutan nådde Öregrund.
Såväl skepparen som skutfolket kände sig dåliga. De led av yrsel och mattighet och Simon Lundberg fann det nödvändigt att stanna i Öregrund istället för att fortsätta till Iggesund, dit skutan var destinerad.
Kort därefter kom Nikolaus Rudmans och Erik Cruus skutor från Stockholm. En piga och två barn insjuknade i Rudmans hus och avled efter svåra kräkningar och yrsel. I flera andra stugor insjuknade man och borgmästare Anders Höök insåg att pesten hade kommit till Öregrund.

Fattighjonen fick ta hand om de döda

Den 27 september sammankallades stadens borgare till ett allmänt möte i rådstugan för att dryfta vad som skulle göras i denna svåra situation.
Mötet beslöt att Lampas hustru, klockaränkan Anna, Anna Spik och Britta Svensk skulle lägga de döda i kistorna och att Erik Erssons dräng Mats Hansson från Ed, Nils Johansson och Olof Wahlbo skulle gräva gravarna och bära de döda till graven. För detta skulle de få 15 örekopparmynt för varje tjänst, men 20 daler silvermynt i böter stadgades ifall de tredskades.
Det finns ingen uppgift om varför just dessa ålades att ta hand om dem som dött i pesten och utsätta sig för uppenbar risk för smitta. Klockaränkan Anna var dömd tjuv, och det är möjligt att de andra var fattighjon.
Vidare beslöts att dubbel vakt skulle gås på nätterna och att skärpt bevakning skulle hållas vid stränderna så att ingen tog sig oövervakat in till staden, samt för att bevaka att inga pestdöda lik flöt iland.
Natten före mötet hade någon okänd burit in på kyrkogården två kistor med liken efter den piga och pojke, som dött i pesten på Lundbergs skuta, och satt ned kistorna där. Kyrkoherde Kyronius tillfrågades om han, som hade kyrkogårdsnyckeln, kände till något om den saken, men nekade. Någon hade tydligen fruktat att de avlidna inte skulle få en kristlig begravning. Det hände inte så sällan under denna tid att liken efter dem som insjuknat i pesten ombord på fartyg kastades i havet.
Under den kommande veckan spreds smittan från gård till gård. Många insjuknade, många dog, men folket i Öregrund ville inte på allvar tro att det var pesten, som kommit till staden. Unga dog, men det skyllde man på mässlingen, gamla dog, men det var förstås ålderdomskrämpor. Medelålders dog, men det var nog andra sjukdomar, inte pesten.

Begravningar i tysthet

Den 27 oktober rapporterade borgmästaren till landshövdingen i Uppsala:
"Magistraten har därför gjort påminnelsen att alla skall begravas i tysthet och att de sjuka inte skall tillåtas att ha något som helst umgänge med de obesmittade, något som också pastorn här i staden gått med på. Fördenskull önskar vi i all ödmjukhet besked av Eders nåd om hur skall förfaras då det gäller skepp som kommer från Stockholm och andra nedsmittade orter."
Det var en hemsk tid. Himlen var grå denna höst och dimmorna kom ständigt
vältrande in från sjön. Stanken från de många brasorna med enris och svavel, som skulle rena luften, låg tät över staden och det blev sorg i allt flera hus.
Den 2 november skrev borgmästaren till landshövdingen igen. Nu hade situationen förvärrats.
"För fuller inte så länge sedan har vi ödmjukligast berättat huruledes en pestsmittad farkost har sig här inträngt, varefter åtskilliga människor här i staden avgått med döden. Vi har också meddelat att umgänge mellan smittade och obesmittade har förbjudits och att obesmittade således nekas tillträde till smittade hus, men alla har inte tagit till sig detta till varning utan besökt de smittade husen. Dock har hittills
inte på de besmittade husens portar skrivits tecken. Med anledning däröver ifrågasättes huruvida icke den förordning som högvälborne herr överståthållaren i Stockholm nyligen utgivit inte borde också här tillämpas."
Förmodligen trädde denna kungörelse i kraft, för i senare notiser nämns om vita kors, som målats på de pestsmittade husens portar.
Den 10 november drabbades Öregrund av ett svårt slag. I den tid, då det mer än någonsin krävdes en beslutsam man i stadens ledning, dog borgmästare Anders Höök i pesten.
Vad som hänt framgår av magistratens brev till landshövdingen, dagtecknat den 11 november.
"Högvälborne herr baron och landshövding, Till att betyga den ödmjuka vördnad och respekt som vi till Ers Nåde förpliktigade äro, hava vi undertecknade, Öregrunds
äldste jämte rådet, härmed icke kunnat underlåta att underrätta huru den allsmäktige Guden i sin visa nåd och skickelse har behagat att genom den timliga döden efter allenast två dagars sjukdom vår gode förman herr borgmästaren Anders Höök nu låtit kalla, som nu är hos Gud.
Borgmästare Anders Höök avled här i staden klockan sex på aftoneni går, då nu här i staden allenast finnes en rådman, Michael Poulin, emedan rådman Philip Boivi sedan någon tid på grund av sin ålderdom inte har kunnat verka, varför hela direktoriet för staden har vilat på salig borgmästarens axlar, något som sedan länge varit bekant.
Och som salig borgmästaren under livstiden har fuller sig nogsamt vinnlagt sig att dämpa den här i staden grasserande sjukdomen och Ers Nådes instruktioner har gång på gång blivit upplästa från predikstolen, men detta till trots är det många som inte förstått eller i självsvåld inte följt de givna förordningarna.
Undertecknade vädjar därför till Ers Nåde att så snart det är möjligt utse någon som kan uppfylla borgmästarens ämbetsplikter.
Undertecknat Mårten Forsvall, Michael Poulin, Hans Holländer, Johan
Bootz, Michael Galle, Erik Cruus och Jakob Ålänning."
Från borgmästare Hööks död i november till den 8 mars 1711 saknade Öregrund en fungerande magistrat. Det hölls inga rådstugor eller rättegångar. Pesten spred sig, hela familjer utplånades och man kan bara ana vilka fasansfulla händelser som utspelade sig när epidemien nådde sin kulmen i december.
I Uppsala stifts herdaminne uppges att 138 människor dog i pesten i Öregrund. Det finns igen källa angiven till uppgiften, men då boken skrevs i början på 1820-talet kan författaren haft tillgång till kyrkoböcker, som senare förstördes i den stora stadsbranden 1829. Många forskarehar tvivlat på uppgiften, för det är märkligt att en sådan katastrof inte levt vidare i traditioner och folkmun.
Mantalssiffrorna minskade dock kraftigt från 1710 till 1711 och i flera bevarade skrivelser uppger magistraten att en tredjedel av stadens invånare dött i pesten.
I en skrivelse till landshövdingen av den 1 februari 1711 ges namnen på 31 borgare, som antingen avlidit i pesten eller flyttat från staden.
Mer om vad som hänt framgår av ett brev av den 1 mars till landshövdingen:
"Enligt Hans Nådes höggunsteliga befallning av den 13 februari, vilken blivit på predikstolen uppläst, avges här rapport över dem som blivit döda under farsoten. I enlighet med denna rapport äro de döda120 personer och det finnes nu i staden gårdar som äro alldeles utdöda och som stått öde efter farsoten. Farsoten började att bedarra den16 januari och inget dödsfall har inträffat under de sista fem veckorna.

Bohaget sänktes vid Dummelgrundet

Efter hand som vintern tilltagit har de stugor som stått öde gåtts igenom av vissa förordnade personer och ur dessa utfört och bränt det som där funnits och det sedan uti strömmen vid det så kallade Dummelgrundet nedsänkt, både lintyg och kläder, fållbänkar och sängar som funnits uti de besmittade öde husen, i vilka det också rökts och skurats."
120 människor dog alltså i Öregrund i pesten. Förmodligen dog också ett antal öegrundsbor på besök i Stockholm samt ett okänt antal indelta båtsmän i det svårt pesthärjade Karlskrona. Uppgiften om att 138 Öregrundsbor dog i pesten kan därför vara riktig.
I det här sammanhanget kan man fråga sig hur de många döda begravdes. I en skrivelse anges att många begravdes på kyrkogården, som fyllts ut och utökats. Det uppges också att de fattiga till stor del jordades på den nya kyrkogården utanför staden. Detta kan innebära att denna kyrkogård kom till redan på 1700-talet.
1711 års domböcker antyder de tragedier som följde i pestens spår, barn, vars föräldrar dött och problem att finna styvföräldrar, komplicerade arvstvister, betalningskrav för begravningar på annan ort osv.
Pesthösten 1710 innebar slutet på en epok i Öregrunds historia. Efter den fruktansvärda epidemien blev ingenting sig likt.
Staden var starkt försvagad. De tidigare omfattande domböckerna blir tunnare, rättegångar och mål färre.
Allt mera nämns om stadens stora fattigdom i skrivelserna till landshövdingen.