Ryssen kommer!

å lördagseftermiddagen den 11 juli ankrade den ryska skärgårdsflottan vid Kapellskär. Krigsråd hölls. Det beslöts att amiral Apraksin med huvudflottan skulle forsätta söderut genom skärgården, medan en mindre styrka skulle förhärja norra Roslagen.
Den 18 juli kastade den nordliga eskadern loss. Den omfattade 21 galärer, 12 skärbåtar och ett antal slupar. Ombord befann sig 5000 man och en liten kosackstyrka, förmodligen på omkring 30 man.
Befälhavaren var greven och generalmajorer Peter de Lacy. Han var född på Irland och tillhörde en gammal engelsk godsägarfamilj med anor ända från normanderna. Han var i 40-årsåldern och på sätt och vis typisk för de många utländska officerare, som hjälpte tsar Peter att bygga upp den nya ryska krigsmakten.
De Lacy hade tjänat under franska, polska och österrikiska fanor innan han tog värvning i Ryssland. Han hade också varit med vid Poltava, där han blivit sårad.
Öregrund hade haft 415 invånare år 1700, men pesten år 1700 hade tagit många liv. Det hade varit svåra år och flera borgare hade flyttat, då de inte längre kunde finna sin utkomst i staden. Det var därför ganska glest i stugorna denna sommar. Totalt fanns det då 127 gårdar i staden.
När kyrkoherde Erik Kyronius höll högmässan den 12 juli så var det dock mera folk i kyrkan än vad det brukade vara på högsommaren. Stadens fiskare hade nämligen kommit till Öregrund med sin fångst och besökte gudstjänsten innan de skulle återvända till sina fiskeskär långt ute i Ålands hav.
Strax efter predikan avseglade fiskarna. Allt var som vanligt denna sommarsöndag. När man uträttat dagens sista sysslor gick man till vila i de små stugorna.
Klockan halv tolv på natten väcktes borgarna av höga rop. Det var fiskarna som kommit tillbaka.
"Ryssen kommer!" skrek de.
Man klädde på sig i största hast, plockade ned sina dyrbaraste ägodelar, tog knytet över axeln eller lastade det man ägde på hästen, om man nu var lycklig att äga en sådan.
De flesta lastade dock sina ägodelar på sina småbåtar. Stadsborna hade oroat sig för en rysk attack flera år, och många hade sommartid sökt sig bort från staden, de flesta upp i Olandsån, för att vara i säkerhet om ryssen kom. Så tänkte också många göra denna gång.
Kreaturen föstes ut ur fähusen eller fångades in ute i hagarna. De som flydde landvägen drev boskapen med sig. Kvinnorna försökte trösta de gråtande barnen. Det var en panikens natt.
I Öregrund fanns en liten dragonpostering. Det var en kornett - fänrik - och ett halvt dussin dragoner. Kornetten frågade noga ut fiskarna om vad de hade sett.
Fiskarna berättade att när de hade kommit ut på havet hade de sett ryssen komma som en molnstod över sjön. Det var hundratals fartyg på väg mot den svenska kusten.
De hade vänt och då sett hur den höga vårdkasen på Singö flamma upp.
På måndagsmorgonen låg Öregrund nästan öde. Det var bara fem stadsbor, bl a borgmästaren Kihlberg, som tänkte stanna kvar i det längsta.
Kyrkoherde Erik Kyronius flydde inte till skogs som de andra. Han lastade sina ägodelar i sin båt. Han tänkte, tillsammans med hustru och fem barn, söka sin räddning på havet.
På förmiddagen kom en ordonnans ridande från generalmajor Zöges högkvarter i Frötuna nära Norrtälje. Kornetten läste depeschen och beordrade sedan omedelbar avmarsch för sina dragoner. Nu låg staden helt värnlös och väntade på fienden.
Under tiden hade ryssarna börjat sitt systematiska ödeläggande av Roslagen. I tur och ordning brändes gårdarna på Björkö, i Byholma på Väddö, Singö, Edeby och bruket i Ortala.
Det var en solig, varm och torr sommar. Husen brann som fnöske och brandröken stod tät över öarna.
Fredagen den 17 juli - det var helgdag, den tredje böndagen, styrde galärflottan in i Östhammarsfjärden. Den dagen brände och plundrade ryssarna Östhammar. Om vad som då hände berättas i ett annat kapitel.
Efter brandskattningen av Östhammar fortsatte galärerna till Söderön, där man förtöjde och övernattade. Det fanns inga sovplatser för manskapet på galärerna, och man föredrog därför att slå läger i land.
Dagen därpå, den 19 juli, fortsatte flottan mot Öregrund.
Galärerna var inga snabba fartyg. Under hård rodd kunde de göra upp till tre knop, men vid längre färder bara ett par knop. Mycket fortare än så gick det knappast under segel.
De kom inte fram till Öregrund förrän på eftermiddagen. Staden låg då helt öde. Den siste Öregrundsbon, borgmästare Kihlberg, hade flytt då han sett rökmolnen från Östhammar och Norrskedika.
Soldaterna steg i land och satte igång med sin systematiska plundring. Patruller sändes ut för att försöka finna stadsbornas kreatur och undangömda ägodelar och sedan stacks gårdarna i brand.
Det fanns inga ögonvittnet, som kunde berätta om vad som hände. Det finns dock skildringar av ryssarnas framfart i andra städer, och av dem framgår att förstörelsen var metodisk och grundlig. Ryssarna nöjde sig inte med att bränna upp husen, de förstörde också skorstenar och eldstäder. Av senare rapporter framgår att de också försökte skada bålverket, stadens pir. Det finns uppgifter om att förbrända stockar från bålverket senare drev omkring i hamnen. Därtill rev de ned det tullstaket, som omgav staden.
Förmodligen var det ryssarnas avsikt att skona kyrkan, men den blev ändå illa åtgången. Förmodligen antände kringflygande gnistor spåntaket.
Efter branden stod kyrkan taklös, utan sakristia och med rämnat vapenhus. En stor del av inredningen förstördes.
Tydligen brann också klockstapeln ned och en av klockorna förstördes. Lyckligtvis hade man tidigare tagit ned en av klockorna för reparation, så denna räddades.
Generalmajor de Lacy inspekterade resterna av staden efter branden. Enligt svenska fångar ombord på galärerna var generalen djupt skakad över den förödelse han såg.
Kosackerna spred eld och brand i omgivningarna. By efter by, hemman efter hemman blev lågornas rov.
Skadorna i Öregrund uppskattades senare till 101 338 daler silvermynt, en väldig summa på den tiden.
Efter det att Öregrund bränts ned sökte sig de ryska galärerna till Gräsö och lade till nedanför Gräsö gård.
Det sägs att ryssarna använt Gräsö kapell som stall, men det är svårt att förstå varför de behövde ett stall denna heta sommar.
Generalmajor de Lacy tog sitt kvarter på Gräsö gård och hans kosacker gjorde några snabba raider på ön. Vid detta upphåll, och det som senare gjordes där vid flottans hemfärd, brändes allt som kunde brännas på södra delen av ön. På skogsvägen norrut stoppades ryssarna av en förhuggning, som de inte brydde sig om att forcera. Norrboda. Söderboda och Öster-Mörtarö kom därför att tillhöra de fåtaliga byar, som undgick ryssarnas härjningar.