Sjöfarten 1555-1600
et hade hänt åtskilligt på
sjöfartens område sedan danskarna ödelagt Öregrund
1521. Fartygen hade blivit bättre. De stora skeppen hade
nu tre master, flera råsegel och ett litet råsegel
under bogsprötet, som gjorde det lättare att vända
genom vinden.
Ännu fanns inga riktiga sjökort.
Kompassen hade börjat användas redan på 1400-talet,
men man föredrog fortfarande att navigera med
landkänning. Skulle man tvära Östersjön, styrde man
först så att man fick landkänning av Gotland. Man tog
hjälp av lotsar i största möjliga utsträckning.
Första Öregrundslotsen nämns
Säkert fanns det lotsar i
Öregrund. Den första notisen om en öregrundslots
finner man i Stockholms tänkeböcker 1579. Han hette
Bengt Persson och hade råkat sätta en gävleskuta på
grund i Kalmarsund, blev stämd, men det hela slutade med
förlikning.
Ett av villkoren i stadens nya
privilegiebrev var att det skulle göras noggranna
anteckningar om de varor, som skeppades ut eller in från
Öregrund. Stadens nye tullskrivare Måns Jönsson
präntade också noga ner alla uppgifter i tulliggaren.
Denna liggare finns bevarad i Riksarkivet i en pärm av
pergament, som skurits ut ur en gammal munkskrift på
latin med anfanger i rött och blått.
När det gäller 1555 framgår det
att 12 skepp seglat utrikes och det uppges att bl a
bäverskinn gick på export. Skepparen Frans Eriksson
fick dispens att segla till Stralsund, som då var olaga
hamn, med trävirke.
Uppgifterna är mera detaljerade
när det gäller införseln:
Per Skräddares skepp kom från
Danzig med Bainke Persson som skeppare. I lasten fanns bl
a salt, holländsk lärft och hattar. Mottagare var Per
Persson, Jon Karlsson, Per Håkansson och Jöns Månsson.
Från Danzig kom också
Måns Tomessons skepp med salt, humle, lärft och peppar,
från Riga Hans Skinnares skepp med salt, ryska hudar,
hampa, vax och tågvirke. Mottagare var Bryniel
Arvidsson, Jöns Person, Per Helsing och Lasse Skinnare.
Flera andra öregrundsskeppare hade besökt
Riga. Benkt Nilssons skuta kom med salt, fisk och hampa.
Hans Erikssons skepp med salt, hampa, tågvirke, hattar
och fisk. Hans Gammal hade anlöpt både Riga och Reval
och lastat in salt, salt, hampa, humle och lärft.
Från Reval kom också Måns
Jönsson med salt, lärft, humle, fisk, lin, hattar,
handskar och nålar. Mottagare var Knut Hansson, Hans
Brask och Jon Andersson.
Från Holland kom Mikael Duns -
möjligen Duhs - med lärft, humle, bonetter och hattar.
Årets utrikesseglation avslutades
med att Pär Clemetssons skepp kom från Danzig så sent
som den 5 december, vilket visar att stadens skeppare
inte tvekade att segla även under hårdvindssäsongen.
Detta var en närmast
häpnadsväckande omfattande sjöfart, och man skall då
också komma ihåg att tulliggaren inte upptog seglation
på Stockholm och andra svenska hamnar. Därtill kommer
att flera skutor rekvirerades av kronan hösten detta år
för att transportera knektar till Finland.
De viktigaste svenska exportvarorna
denna tid var smör och tran. Tjära förekom, likaså
pälsverk. Trävirke var också en efterfrågad artikel i
Nordtyskland. Järn var också vanligt.
Gustav Vasa försökte sätta stopp
för exporten av det billiga osmundsjärnet och ville att
man skulle satsa på stångjärn. Järnproduktionen var
dock inte så omfattande på den tiden och vissa år
tvingades man till exportförbud för att säkra det egna
behovet. Koppar fick också exporteras vissa år.
Spannmål var också en viktig utförselvara, men det
blev flera missväxtår under denna tid och då blev det
exportförbud.
De viktigaste importvarorna var
salt och humle, även om kungen försökte få bönderna
att inrätta humlegårdar. Holländska och engelska tyger
var mycket efterfrågade, likaså kryddor. För
köpmännen var detta säkra varor att satsa på.
Flera köpmän delade på lasten
När man studerar
lastförteckningarna finner man att köpmännen gärna
fördelade sina varor på flera olika skepp. Anledningen
till detta var inte bara att sprida riskerna - den tidens
sjöfart var minst av allt riskfri - utan också att
gardera sig för tillfällig nedgång i efterfrågan på
olika destinationer. Ett år var det kanske överflöd
på smör i Lübeck, men priserna högre i Riga.
Ännu ett utdrag ur tulliggaren:
1668 seglade det första skeppet iväg redan den 4 april.
Det var Hans Gammals skepp, som skulle till Holland med
en last av renhudar, älghudar, skinn och smör. Det var
många som finansierat lasten, bl a Hans och Peder Duhs,
Jon Clausson, Måns Jönsson, Jacob Marcusson, Påvel
Eriksson, Hans Skinnare och Lars Finbo.
Samma dag avseglade både Lasse
Helsings och Hans Tomassons skepp till Helsingfors med
järn och mjöl i lastrummen. Sista dagarna i maj blev
det avsegling för Måns Jönsson och Erik Duschkes skepp
till Riga, Peder Clemetsons och Clemet Erlandssons skepp
gjorde sällskap till Stralsund. Ytterligare ett par
fartyg avseglade mot försommaren.
I tullhandlingarna nämns att Hans
Gammals skepp kom tillbaka den 18 juli från Holland. Det
innebär att den resan tog ungefär tre och en halv
månad.
Det finns en förteckning från
1559, som också anger skeppens storlek. Störst var
Peder Håkanssons skepp, som gick till Holland. Det var
på 50 läster. Vidare nämns Peder Clemetsons skepp och
Olof Perssons, båda på 20 läster, Clemet Ersssons på
12 läster och Gudmund Simonssons och William Marcusssons
skutor, vardera var på 10 läster.
Läster var ett lastdryghetsmått,
och svenska källor anger här olika värden. Måttet
hade införts från Tyskland och där kallades det last
och betydde just den saken. Från början motsvarade en
"last" så mycket råg som sex hästar kunde
dra, men ett definierat mått för en läst infördes så
småningom av Hansan, vilket mått kan översättas till
nära två ton.
Peder Håkanssons skepp var alltså
på 100 ton, ett för sin tid ganska stort skepp. De
flesta handelsskeppen var på 20 - 30 läster, medan
fartyg på 10 läster - 20 ton - var småskutor.
Här följer ett sammandrag ur
tulliggaren gällande Öregrunds sjöfart åren 1555 till
1600:
1555 12 utgående skepp till bl a
Danzig, Reval, Riga och Stralsund. Införsel tre skepp
från Danzig, flera från Rigda, två från Reval oh ett
från Holland.
1556 Skepp till Danzig, Reval, Riga
och Stralsund, Skepp åter från Danzig och Riga.
1557 Två skepp till Danzig, två
till Rigda, två till Reval samt skepp till Brügge,
Lübeck och Stralsund. Skepp återkom frän Danzig,
Holland, Reval, Riga, Stralsund och Åbo.
1558 Skepp till Holland, två till
Helsingfors, två till Riga, två till Danzig, två till
Stralsund och ett till Lübeck. Skepp åter från Danzig,
Riga, Stralsund, Holland och Narva.
1559 Från Öregrund skepp till
Holland, ett skepp till Danzig och tre till Stralsund,
ett till Kiel samt tre till Viborg. Införsel till ett
värde av 8000 mark, antal inkommande skepp inte
uppgivet.
1560 Till utrikes ort 18
skeppslaster med 17 fartyg. Destinationerna var
Stralsund, Reval, Riga och Narva.
1561 Skepp till Danzig, Reval,
Riga, Holland, Lübeck och Stralsund. Återkommande
fartyg från nämnda destinationer, men istället för
Lübeck nämns Rostock.
1562 -1587 Uppgifter saknas
1588 Skepp på utfart till Danzig,
Flensburg, Greifswald, Königsberg, Köpenhamn, Riga,
Lübeck, Reval, Rostock och Stralsund. Införsel från
samtliga nämnda plus Narva.
1589 Utfart Danzig, Greifswald,
Königsberg, Lübeck, Reval, Rostock och Stralsund.
Införsel från nämnda orter, istället för Königsberg
nämns Köpenhamn.
1590 Endast införsel nämnd -
skepp från Danzig, Greifswald, Lübeck, Reval, Riga,
Stettin och Stralsund.
1591 Skepp till Greifswald, Lübeck
och Reval. Införsel från Greifswald, Reval och
Stralsund.
1592 Skepp till Danzig och
Stralsund, skepp från Danzig, Greifswald, Lübeck, Reval
och Stralsund.
1593 "Tyskland" ut,
Lübeck in.
1594 Ryssland och Tyskland anges
som utfartsdestinationer, införsel skepp från Bornholm,
Greifswald, Lübeck, Riga och Stralsund.
1595 Nämns endast ankommande
fartyg från Bornholm, Greifswald, Lübeck, Riga och
Stralsund.
1596 Endast Tyskland nämns som
destination. Införsel från Greifswald, Lübeck, Rostock
och Stralsund.
1597 Nämns bara ankommande skepp,
från Greifswald, Lübeck, Kolberg, Reval, Riga, Rostock
och Stralsund.
1598 Återkommande skepp från
Greifswald, Lübeck, Reval, Stralsund och Wolgast.
1599 Uppgifter saknas.
Uppgifterna om destinationer och
hamnar vid återresa stämmer inte alltid. Förklaringen
är sannolikt att skepparna under sina resor uppsökte
flera hamnar. 1594 blev det för en tid restriktioner
för Öregrunds utrikesseglation, endast två fartyg fick
avsegla till utrikes hamn. Troligen valde man då de
största fartygen, som sedan kom att anlöpa flera hamnar
under sin resa.
Dessa restriktioner upphörde så
småningom och utrikesseglationen pågick i stort sett
ända fram till 1636, då det bottniska handelstvånget
infördes och Öregrund kom att förbjudas all
utrikessjöfart ända fram till en bit in på 1800-talet.
|