Sjöfarten 1555-1600

et hade hänt åtskilligt på sjöfartens område sedan danskarna ödelagt Öregrund 1521. Fartygen hade blivit bättre. De stora skeppen hade nu tre master, flera råsegel och ett litet råsegel under bogsprötet, som gjorde det lättare att vända genom vinden.

Ännu fanns inga riktiga sjökort. Kompassen hade börjat användas redan på 1400-talet, men man föredrog fortfarande att navigera med landkänning. Skulle man tvära Östersjön, styrde man först så att man fick landkänning av Gotland. Man tog hjälp av lotsar i största möjliga utsträckning.

Första Öregrundslotsen nämns

Säkert fanns det lotsar i Öregrund. Den första notisen om en öregrundslots finner man i Stockholms tänkeböcker 1579. Han hette Bengt Persson och hade råkat sätta en gävleskuta på grund i Kalmarsund, blev stämd, men det hela slutade med förlikning.

Ett av villkoren i stadens nya privilegiebrev var att det skulle göras noggranna anteckningar om de varor, som skeppades ut eller in från Öregrund. Stadens nye tullskrivare Måns Jönsson präntade också noga ner alla uppgifter i tulliggaren. Denna liggare finns bevarad i Riksarkivet i en pärm av pergament, som skurits ut ur en gammal munkskrift på latin med anfanger i rött och blått.

När det gäller 1555 framgår det att 12 skepp seglat utrikes och det uppges att bl a bäverskinn gick på export. Skepparen Frans Eriksson fick dispens att segla till Stralsund, som då var olaga hamn, med trävirke.

Uppgifterna är mera detaljerade när det gäller införseln:

Per Skräddares skepp kom från Danzig med Bainke Persson som skeppare. I lasten fanns bl a salt, holländsk lärft och hattar. Mottagare var Per Persson, Jon Karlsson, Per Håkansson och Jöns Månsson.

Från Danzig kom också Måns Tomessons skepp med salt, humle, lärft och peppar, från Riga Hans Skinnares skepp med salt, ryska hudar, hampa, vax och tågvirke. Mottagare var Bryniel Arvidsson, Jöns Person, Per Helsing och Lasse Skinnare.

Flera andra öregrundsskeppare hade besökt Riga. Benkt Nilssons skuta kom med salt, fisk och hampa. Hans Erikssons skepp med salt, hampa, tågvirke, hattar och fisk. Hans Gammal hade anlöpt både Riga och Reval och lastat in salt, salt, hampa, humle och lärft.

Från Reval kom också Måns Jönsson med salt, lärft, humle, fisk, lin, hattar, handskar och nålar. Mottagare var Knut Hansson, Hans Brask och Jon Andersson.

Från Holland kom Mikael Duns - möjligen Duhs - med lärft, humle, bonetter och hattar.

Årets utrikesseglation avslutades med att Pär Clemetssons skepp kom från Danzig så sent som den 5 december, vilket visar att stadens skeppare inte tvekade att segla även under hårdvindssäsongen.

Detta var en närmast häpnadsväckande omfattande sjöfart, och man skall då också komma ihåg att tulliggaren inte upptog seglation på Stockholm och andra svenska hamnar. Därtill kommer att flera skutor rekvirerades av kronan hösten detta år för att transportera knektar till Finland.

De viktigaste svenska exportvarorna denna tid var smör och tran. Tjära förekom, likaså pälsverk. Trävirke var också en efterfrågad artikel i Nordtyskland. Järn var också vanligt.

Gustav Vasa försökte sätta stopp för exporten av det billiga osmundsjärnet och ville att man skulle satsa på stångjärn. Järnproduktionen var dock inte så omfattande på den tiden och vissa år tvingades man till exportförbud för att säkra det egna behovet. Koppar fick också exporteras vissa år. Spannmål var också en viktig utförselvara, men det blev flera missväxtår under denna tid och då blev det exportförbud.

De viktigaste importvarorna var salt och humle, även om kungen försökte få bönderna att inrätta humlegårdar. Holländska och engelska tyger var mycket efterfrågade, likaså kryddor. För köpmännen var detta säkra varor att satsa på.

Flera köpmän delade på lasten

När man studerar lastförteckningarna finner man att köpmännen gärna fördelade sina varor på flera olika skepp. Anledningen till detta var inte bara att sprida riskerna - den tidens sjöfart var minst av allt riskfri - utan också att gardera sig för tillfällig nedgång i efterfrågan på olika destinationer. Ett år var det kanske överflöd på smör i Lübeck, men priserna högre i Riga.

Ännu ett utdrag ur tulliggaren: 1668 seglade det första skeppet iväg redan den 4 april. Det var Hans Gammals skepp, som skulle till Holland med en last av renhudar, älghudar, skinn och smör. Det var många som finansierat lasten, bl a Hans och Peder Duhs, Jon Clausson, Måns Jönsson, Jacob Marcusson, Påvel Eriksson, Hans Skinnare och Lars Finbo.

Samma dag avseglade både Lasse Helsings och Hans Tomassons skepp till Helsingfors med järn och mjöl i lastrummen. Sista dagarna i maj blev det avsegling för Måns Jönsson och Erik Duschkes skepp till Riga, Peder Clemetsons och Clemet Erlandssons skepp gjorde sällskap till Stralsund. Ytterligare ett par fartyg avseglade mot försommaren.

I tullhandlingarna nämns att Hans Gammals skepp kom tillbaka den 18 juli från Holland. Det innebär att den resan tog ungefär tre och en halv månad.

Det finns en förteckning från 1559, som också anger skeppens storlek. Störst var Peder Håkanssons skepp, som gick till Holland. Det var på 50 läster. Vidare nämns Peder Clemetsons skepp och Olof Perssons, båda på 20 läster, Clemet Ersssons på 12 läster och Gudmund Simonssons och William Marcusssons skutor, vardera var på 10 läster.

Läster var ett lastdryghetsmått, och svenska källor anger här olika värden. Måttet hade införts från Tyskland och där kallades det last och betydde just den saken. Från början motsvarade en "last" så mycket råg som sex hästar kunde dra, men ett definierat mått för en läst infördes så småningom av Hansan, vilket mått kan översättas till nära två ton.

Peder Håkanssons skepp var alltså på 100 ton, ett för sin tid ganska stort skepp. De flesta handelsskeppen var på 20 - 30 läster, medan fartyg på 10 läster - 20 ton - var småskutor.

Här följer ett sammandrag ur tulliggaren gällande Öregrunds sjöfart åren 1555 till 1600:

1555 12 utgående skepp till bl a Danzig, Reval, Riga och Stralsund. Införsel tre skepp från Danzig, flera från Rigda, två från Reval oh ett från Holland.

1556 Skepp till Danzig, Reval, Riga och Stralsund, Skepp åter från Danzig och Riga.

1557 Två skepp till Danzig, två till Rigda, två till Reval samt skepp till Brügge, Lübeck och Stralsund. Skepp återkom frän Danzig, Holland, Reval, Riga, Stralsund och Åbo.

1558 Skepp till Holland, två till Helsingfors, två till Riga, två till Danzig, två till Stralsund och ett till Lübeck. Skepp åter från Danzig, Riga, Stralsund, Holland och Narva.

1559 Från Öregrund skepp till Holland, ett skepp till Danzig och tre till Stralsund, ett till Kiel samt tre till Viborg. Införsel till ett värde av 8000 mark, antal inkommande skepp inte uppgivet.

1560 Till utrikes ort 18 skeppslaster med 17 fartyg. Destinationerna var Stralsund, Reval, Riga och Narva.

1561 Skepp till Danzig, Reval, Riga, Holland, Lübeck och Stralsund. Återkommande fartyg från nämnda destinationer, men istället för Lübeck nämns Rostock.

1562 -1587 Uppgifter saknas

1588 Skepp på utfart till Danzig, Flensburg, Greifswald, Königsberg, Köpenhamn, Riga, Lübeck, Reval, Rostock och Stralsund. Införsel från samtliga nämnda plus Narva.

1589 Utfart Danzig, Greifswald, Königsberg, Lübeck, Reval, Rostock och Stralsund. Införsel från nämnda orter, istället för Königsberg nämns Köpenhamn.

1590 Endast införsel nämnd - skepp från Danzig, Greifswald, Lübeck, Reval, Riga, Stettin och Stralsund.

1591 Skepp till Greifswald, Lübeck och Reval. Införsel från Greifswald, Reval och Stralsund.

1592 Skepp till Danzig och Stralsund, skepp från Danzig, Greifswald, Lübeck, Reval och Stralsund.

1593 "Tyskland" ut, Lübeck in.

1594 Ryssland och Tyskland anges som utfartsdestinationer, införsel skepp från Bornholm, Greifswald, Lübeck, Riga och Stralsund.

1595 Nämns endast ankommande fartyg från Bornholm, Greifswald, Lübeck, Riga och Stralsund.

1596 Endast Tyskland nämns som destination. Införsel från Greifswald, Lübeck, Rostock och Stralsund.

1597 Nämns bara ankommande skepp, från Greifswald, Lübeck, Kolberg, Reval, Riga, Rostock och Stralsund.

1598 Återkommande skepp från Greifswald, Lübeck, Reval, Stralsund och Wolgast.

1599 Uppgifter saknas.

Uppgifterna om destinationer och hamnar vid återresa stämmer inte alltid. Förklaringen är sannolikt att skepparna under sina resor uppsökte flera hamnar. 1594 blev det för en tid restriktioner för Öregrunds utrikesseglation, endast två fartyg fick avsegla till utrikes hamn. Troligen valde man då de största fartygen, som sedan kom att anlöpa flera hamnar under sin resa.

Dessa restriktioner upphörde så småningom och utrikesseglationen pågick i stort sett ända fram till 1636, då det bottniska handelstvånget infördes och Öregrund kom att förbjudas all utrikessjöfart ända fram till en bit in på 1800-talet.