Yrken gick i arv på den tiden och det är därför troligt att Mårtens far också var målare. Ibland omnämns han som Mårten Målare. I Alfta socken i Hälsingland bodde på den tiden en släkt som hette Målare. Vi vet inte om Mårten tillhörde den släkten, men eftersom han kom från Hälsingland och var målare så är det ju ganska troligt att han tillhörde en gammal släkt, som tagit sig det yrkesnamnet.

Om Mårten tillhörde släkten Målare så blir mycket av det som följer mera begripligt.

I Hälsingland rasade då den stora häxfebern. Kvinnor greps överallt i socknarna och anklagades för trolldom och häxeri.

Grannar angav grannar och små barn kom till domstolen och pekade ut trollkonor. Ingen kunde gå säker. Den särskilt tillsatta trolldomskommissionen fällde summariska domar.

Bara i Alfta socken hade 30 kvinnor dömts som häxor. Sex av dem hade halshuggits och deras kroppar bränts på bål, de andra hade piskats halvt ihjäl, bland dem den 50-åriga Britta Målare, den 60-åriga Margit Målare och 20-åriga Lillbritta Målare

Om dessa nu var mäster Mårtens nära släktingar förstår man att det som hänt i Alfta i högsta grad påverkat hans dotter.

När de kom till Gävle hade trolldomshysterin brutit ut även där.

Familjen hade bott hos Hans Krögare och en morgon hade Britta kommit in till föräldrarna och berättat något fasansfullt.

Hon berättade att hon den natten hade förts till Blåkulla av Johan Olofssons hustru Kerstin i Norrala. Hustru Kerstin hade kommit då hon just somnat, väckt henne och fört henne till Blåkulla på en svart häst.

I Blåkulla hade hon förts in till Den onde, som låg i en kammare under en bäddad säng. Den fule hade tagit henne i handen och bjudit henne välkommen. Britta hade tvekat att ta Den ondes hand, men till sist gjort det. Sedan hade han frågat henne om hon ville honom tjäna, och då lovat henne mycket gott och sagt att hon aldrig skulle bli fattig.

Det blev också gästabud och det dukades fram allehanda rätter och Britta bjöds både öl, vin och brännvin. Vinet var blodrött och tjockt, men ölet och brännvinet var klart.

Dock hade Britta bara smuttat något därav, då Guds ängel henne detta förbjöd och med sin käpp slog ned maten på golvet, där den förvandlades till ormar och paddor.

Då Guds ängel hörde att Den onde friade till Britta och frågade om hon ville taga honom till man, så blev Guds ängel vred och sade att Den onde inte hade något att skaffa med detta barnet, som var en kristen människa.

Sedan hade Den onde fört in henne i sin kammare, där han hade kallat henne en fin flicka och sagt att hon var hans ögonlycka. Han hade sedan velat att hon skulle lägga sig på sängen, men visste inte om han fått igenom sin stygga vilja, och hon visste inte heller hur hon hade kommit tillbaka från Blåkulla. Hon hade vaknat upp i sin säng, och nu hade hon berättat allt för sina föräldrar.

Mäster Mårten blev uppskakad. Man såg häxor överallt i Gävle och det behövdes bara den minsta antydan för att kvinna skulle släpas till domstolen. Han litade inte på att Britta skulle hålla tyst. Det var bara att fly från Gävle och detta så fort som möjligt.

I hamnen låg en skuta som skulle segla till Öregrund. Familjen lämnade brådstörtat trolldomsprocessernas Gävle och flydde till Öregrund.

Därmed kom Britta, djävulens ögonfröjd, till den lilla Roslagsstaden.