lickor i Brittas ålder brukade få ta tjänst som lillpigor, men då mäster Mårten ständigt var på resa från gård till gård eller från stad till stad så kom hon att få följa med föräldrarna på deras färder. Hon hade inte mycket att göra sedan hon hjälpt modern med dagens sysslor.

Hennes tankar rörde sig kring djävulen och Blåkulla. Hon tänkte mycket på de kvinnor, som rövade med sig barn och for till Den onde. Till sist blev fantasierna verklighet, och en julidag fann hon det nödvändigt att tala ut om vad hon hade upplevt.

Det var den sjätte juli då hon gick till Öregrunds prästgård. Kyrkoherden Hans Johannes, som hade besök av prosten från Börstil, tog vänligt emot henne och bad henne berätta vad hon hade på hjärtat.

Förmodligen satte han sig rakt upp i stolen när Britta förklarade att hon ville berätta om att hon flera gånger hade blivit förd till Blåkulla.

Detta var en allvarlig sak och Hans Johannes kallade därför på borgmästare Anders Höök, som också infann sig efter en liten stund.

"Jag har åtskilliga gånger förts till Blåkulla av Olof Ersson Frantzs hustru Margareta", berättade hon. "Hon brukar komma hem till mig när jag somnat på kvällen, väcker mig och ber mig följa med till gästabud i Blåkulla. Då blir jag liksom stum, kan intet svara utan bara följer med. När vi sedan kommer till Blåkulla kastar hustru Margareta all den mat hon haft med sig, mjölk, ost och korvar, mot den flammande elden under grytan."

Britta berättade sedan att hustru Margareta dansade med en annan kvinna, som Britta inte hade känt igen. De båda kvinnorna dansade framför grytan med ryggarna vända mot varandra. Under tiden låg Den onde under ett bord och slog takten med svansen. Han hade ett horn i nacken och klor på händerna. De båda kvinnorna kallade honom sin gode fader.

Sedan satte kvinnorna igång med att baka, bränna och brygga. De gick sedan in i gästabudssalen, där två stygga demoner kröp omkring på golvet. När gästerna kom in i salen gick de alla baklänges, allt fler bänkade sig kring bordet och hustru Margareta gick omkring och förplägade gästerna.

"Medan gästabudet pågick skred en Guds ängel som en vacker ung dräng i vackra kläder över golvet", berättade Britta. "Han gick sedan in i sin lilla kammare. Där satt en gammal ängel på en stol och ett par yngre änglar stod bredvid honom. Den gamle ängeln beklagade med gråtandes tårar att människorna lät sig av Den onde förföras. Han grät så att hans ögon utgöt blod, som droppade ned på hans vita klädnad."

Anders Höök, Öregrunds borgmästare, frågade då Britta om hon känt igen några andra i Blåkulla än hustru Margareta.

Britta svarade att så länge hon var i Blåkulla kände hon igen många, men när hon väl kommit därifrån så föll det ur hennes minne. Dock bekände hon sig där ha sett såväl kyrkoherde Hans Johannes som smeden Peder Pederssons hustru Susanna.

I Anders Hööks protokoll över vad som sades i prästgården nämns inte hur prosten och kyrkoherden reagerade mot påståendet att en kyrkans man besökt djävulen.

Naturligtvis förnekade kyrkoherde Hans Johannes indignerat denna fantastiska anklagelse, men erkände att han just den natt, då Britta förts till Blåkulla varit med om något mycket besynnerligt.

Han hade gått till sängs och just somnat in då han vaknade av att en främmande man kom in i kammaren och band honom. Händerna hade domnat, och sedan kom han inte ihåg någonting. När han vaknade på morgonen hade han varit ledbruten och haft en mäktig törst.

Smedens Susanna hämtades och även hon nekade till att ha besökt Blåkulla. Natten mellan den 25 och 26 juni, då Britta sagt sig ha varit i Blåkulla, hade dock Susanna varit med om något mycket egendomligt.

Det hade varit mycket varmt denna natt, och hon hade lagt sig naken på sängen och kastat ned täcket på golvet. När hon somnade upplevde hon liksom i en syn att hon kommit in i en annan kammare, där det också fanns annat kvinnfolk. Plötsligt hade dörren öppnats och kyrkoherden kommit gångandes i bara nattskjortan. Hustru Susanna, som stått där spritt naken, hade blivit mäkta generad och försökt dölja sin skröplighet med båda händerna. När hon sedan vaknade på morgonen uppå sin nattasäng hade hon känt sig så mörbultad att hon knappt kunnat röra på sig.

Borgmästaren frågade då om det hon tyckt sig uppleva inte kunnat vara en vanlig dröm. Det tvivlade dock Susanna på med tanke på att hon känt sig så illa medfaren när hon vaknade.

Borgmästaren hade mycket att fundera på när han kommit hem från prästgården. Han var en mycket erfaren domare, som också ofta anlitades av de närliggande häradena. Han brukade känna på sig om ett vittne for med osanning, men den här gången tvekade han. Vad hade målarens Britta för anledning att fara med osanning? Hon hade ju just kommit till staden och kunde ju varken hysa något agg till kyrkoherden eller hustru Susanna?

Han visste ju väl att det hölls häxprocesser på många platser och där hade domstolarna överbevisat många kvinnor när det gällde häxeri och trolldom. Hade denna häxfeber nu även drabbat Öregrund?

Det skulle också bli som borgmästaren befarade. Detta var början på häxeriångestens tid i Öregrund. Britta skulle gång på gång komma och berätta om färder till Blåkulla och många kvinnor skulle bli beskyllda för häxeri.