erättelsen om Blåkulla var en folksägen som alla kände till i slutet på 1600-talet. För den tidens människor var det dock inte en sägen utan absolut verklighet.

"Vägen till Blåkulla går först upp i skyn och sedan från nord till syd över skogar och många småsjöar. Tiden att färdas dit är inte längre än ett ögonblick" berättade målare Mårten Johanssons dotter Britta, när hon redogjorde för sina Blåkullafärder inför Öregrunds rådstugurätt.

Blåkulla var inte helvetet utan djävulens boning, en stor gård med utmarker och gästabudssal. Dit flög häxorna på kvastar, brödspadar, kreatur eller t o m på förtrollade människor. Häxorna hade med sig gåvor till Den onde, vanligen smör, bröd och korv. Innan de flög iväg smorde de in sina kvastar, eller vad de nu använde, med den trolldomssalva, som de fått av djävulen.

I Blåkulla bakade kvinnorna, bryggde öl och brände brännvin, precis som hemma i den egna gården. Där slutade dock likheterna, för i Blåkulla var allt tvärtemot vad det var hos människorna. När var det sommar på jorden var det vinter i Blåkulla. Man gick baklänges in i gästabudssalen där värden, Satan själv, inte satt i högsätet utan låg under bordet, Man dansade med ryggarna mot varandra, satt med ryggen mot bordet och hälsade med avig hand.

I Blåkulla fanns det demoner, som kröp omkring på golvet, men också en Guds ängel. Den tidens teologer tvistade om vad denna ängel hade där att göra. En del präster menade att han i verkligheten var en förklädd demon.

Det fanns också mörka och hemska sidor i Blåkulla. Nyfödda barn, som häxorna rövat med sig, kokades tillsammans med demonbarn till den magiska trolldomssalvan. Djävulen kunde bli ursinnig och slå sina underlydande med en piska flätad av ormar och genom en öppning i gästabudssalens golv kunde man se ned i helvetet och höra de fördömdas jämmerrop.

Målaren Mårten Johanssons dotter Britta var en god berättare. I sina vittnesmål tog hon med sig det mesta som berättades i stugorna om djävulens boning.