en 18 juli kallades Britta till nytt förhör i rådhussalen och då var också rådmännen Peder Nilsson och Erik Hansson Brask närvarande.

Britta erkände då att hon sedan förhöret i prästgården åter blivit förd till Blåkulla flera gånger. Hon hade blivit hämtad av hustrun i den gröna tröjan och vita kjorteln, som Britta känt igen som varande hädangångne Olof Nilssons hustru Ingrid.

Hustru Ingrid hade liksom tidigare hustru Margareta bakat, bränt och bryggt och kastat den mat hon haft med sig på elden. Hon hade sedan lämnat det medhavda smöret till Den onde, som blivit mäkta vred då han sett hur litet hon tagit med sig, Sedan hade Den onde fått syn på Britta och hotat slå henne med en piska av sammanflätade ormar, därför att hon berättat om sitt Blåkullabesök.

Britta berättade också att hon sett många Öregrundsbarn i Blåkulla, men visste inte vad de hette. Hon hade inte blivit förd tillbaka av hustru Ingrid utan av Guds ängel. Ängeln hade låtit henne och flera av barnen sitta upp på hans vita häst och sedan fört dem hem.

Efter förhöret med Britta kallades Frantz Margareta och hustru Ingrid. De sade sig aldrig denna konst ha förövat eller haft något med farande till Blåkulla att göra. De bad sig Gud därför bevara.

Borgmästare Höök var inte nöjd med svaret, utan spände blicken i kvinnorna och sade att han stod i beråd att på vattnet prova om de var trollkärringar.

Hustru Margareta och hustru Ingrid kände väl till vad vattenprovet innebar.

Vattenprovet gick till så att offret kastades i sjön sedan händerna bundits fast vid fötterna. Flöt offret upp så var det ett bevis på att djävulen ville skydda sin egendom och då var hon en häxa. Sjönk offret så var hon oskyldig. Dock hände det ibland att offret drunknade.

Hustru Ingrid svarade att om hon skulle underkastas vattenprovet så borde man nog också göra så med åtskilliga andra i staden. Båda fortsatte att bedyra att de var helt oskyldiga till anklagelserna.

Borgmästare Höök lät inte underkasta kvinnorna vattenprovet, och så skedde inte heller när det gällde någon av de andra Öregrundskvinnor, som anklagades för häxeri. Förmodligen trodde han inte på vattenprovet. I en sjöstad som Öregrund visste man att den som föll i sjön ofta flöt upp en eller flera gånger och detta inte hade något med trolleri att göra.

Nu började oron sprida sig i staden. Britta hade ju berättat att hon sett många barn i Blåkulla. Föräldrarna talade allvarligt med sina barn och varnade dem för ondsinta häxor.

Alla visste att häxorna kunde förvrida synen på folk. Barnet, som låg bredvid föräldrarna och tycktes sova kanske hade förts till Blåkulla. Häxan rövade till sig barnet, lade istället en träbit i sängen och för föräldrarna syntes det då som om barnet låg där och sov fridfullt. Var det inte så att häxorna tog små barn till Blåkulla, lät koka dem och gjorde trolldomssalva av dem?

Stämningen blev så upprörd att borgmästaren lät kalla till ett allmänt möte på rådstugan den 20 juli.

Borgmästaren berättade det som alla visste, nämligen att målarens dotter hade berättat att hon åtskilliga gånger förts till Blåkulla och att hon där sett mänga barn från staden, men inte kunde komma ihåg vilka de var. Dock hade hon sagt att hon kanske skulle känna igen dem om hon fick se dem på nytt.

Borgmästaren hade därför beslutat att till vissa dagar sammankalla stadens barn och ungdomar och målarens dotter skulle då ange eller utvisa vilka hon hade sett i Blåkulla. Nu ville han veta om det till äventyrs var någon som motsatte sig en sådan konfrontation.

Det var det. Många protesterade och sade upprört att de ville förskona sig själva och sina barn frän en sådan skam och galenskap. Andra sade att de ville varken sig själva eller sina barn förevisa och att de vägrade att bli beskådade av denna flicka.

Det blev inget av med den stora konfrontationen.