Den stora häxjakten

et var i slutet av 1660-talet som den stora häxhysterin bröt ut i Sverige. Den började först med en häxjakt i Jämtland och spred sig sedan till Dalarna. I Mora anklagades ett stort antal kvinnor för trolldom. Den ena kvinnan efter den andra beskylldes av grannkvinnorna för att ha fört deras barn till Blåkulla, och processen fick en sådan omfattning att det blev nödvändigt att tillsätta en särskilt dömande häxkommission.

23 kvinnor dömdes till döden som häxor och halshöggs, varefter deras kroppar brändes på bål. Sedan blev det nya stora häxmål i Hälsingland, och häxjakten spred sig till många platser i Norrland, till Gävle, Uppsala och Stockholm och fick ett särskilt grymt förlopp i Bohuslän.

Man räknar med att cirka 300 kvinnor avrättades för trolldom under dessa år och förmodligen skulle det också ha tänts ännu flera häxbål, om inte läkaren Urban Hjärne lyckats övertyga myndigheterna om att alla dessa mål hade sin ursprung i vidskepelse, skvaller, förtal och ondsint angiveri.

För dagens människor är det svårt att förstå hur en sådan psykos kunde bryta ut.

Människorna tänkte dock annorlunda på den tiden. Alla var övertygat religiösa. Det som stod i Bibeln var bokstavligt Guds sanning, Gud fanns i himlen, djävulen fanns i helvetet. Att tro på trolldom och häxor var inte vidskepelse, det var fråga om Djävulens onda spel och absolut verklighet.

Den svenska kyrkan var ortodox för att inte säga fundamentalistisk. Prästerna höll svavelosande predikningar om djävulens onda anslag, varnade för Den ondes redskap på jorden, inte minst häxor, som sålt sig till ondskans makter. I många fall, särskilt i Bohuslän, gick prästerskapet i spetsen när det gällde att jaga påstådda häxor.

Häxprocesserna är väl dokumenterade, men det nämns ingenstans om att det även förekom en sådan rättegång i Öregrund.

I Öregrunds domböcker för 1674 och 1675 finns dock utförliga protokoll från en häxprocess, då många kvinnor anklagades för att ha fört barn till djävulens Blåkulla. Huvudvittnet var en 15-årig flicka, som gav många, långa och målande beskrivningar om hur ondsinta häxor fört henne och åtskilliga barn till Blåkulla.

Häxprocessen i Öregrund är ett intressant exempel på vad som skedde. Visserligen tog man aldrig till pressande förhör och tortyr, som man gjorde t ex i Bohuslän, men man tog anklagelserna på största allvar. Inga kvinnor erkände, men det märkliga är att många förklarade att de varit med om något märkligt just de nätter, då de uppgavs ha färdats till Blåkulla.

Det tändes aldrig några häxbål i Öregrund, för häxmålen stoppades innan den särskilda trolldomskommissionen hann ta upp händelserna i Öregrund.

Hur som helst, protokollen från häxprocessen i Öregrund ger en märklig och intressant bild av bakgrunden till det värsta justitiemordet i svensk historia.