Över brinnande sjö

en 1 augusti hölls nytt förhör i rådhussalen med Britta.

Hon erkände då att hon hade sedan sista förhöret hade förts till Blåkulla natt efter natt av hustru Ingrids dotter Anna Olofsdotter.

Första natten hade Anna kommit in i stugan sedan Britta somnat och sagt "Kom upp nu, Britta, och följ med till gästabud!" Britta hade inte kunnat få fram ett endaste ord. Anna hade då gått fram till sängen, fattat henne om livet och fört henne till väggen. Där fanns en springa, som Anna hade vidgat med sina fingrar och sedan fört ut Britta genom den. På gatan utanför stod en vit skällko, som Britta trodde var borgmästarens, och Anna hade smörjt in kon med trolldomssalva.

Andra natten fördes Britta och många barn, som hon dock inte känt igen, till Blåkulla på en svartbrokig ko.

Tredje natten fördes hon och flera barn till Blåkulla på en röd och vitfläckig ko, som hade tillhört den hädangångne rådmannen Johan Ersson, och den fjärde natten på en röd häst, som Britta sade sig tro var borgmästarens.

Den sista Blåkullanatten, som var mellan den 31 juli och 1 augusti hade Britta förts till Blåkulla tillsammans med David Markussons son Anders och åtskilliga andra barn. Då hade hon ridit på en ko, som tillhörde rådman Brask

Målarens dotter hade också berättat att hon den femte natten hade sett den unge prästen Benedictus Cumulinius, som tillfälligt kommit till staden för att verka som lärare vid skolan, och att denne varit tillsammans i Blåkulla med sin hustru Britta Johansdotter. Prästen hade flått en häst och glasmästarens dotter Anna hade hållit djuret i bakbenen.

Den unge prästen tillfrågades och han förnekade upprört att han skulle ha varit i Blåkulla, än mindre utfört ett sådant rackargöra som att flå en häst. Han erkände dock att att han känt sig mäkta lam och kraftlös när han vaknat natten efter den det då Britta sagt att han varit i Blåkulla.

Därefter förhördes Cumulinius hustru Britta Johansdotter. Målarens Britta uppgav att hon sett prästfrun knåda deg. Hon berättade också att Den onde hade bjudit prästfrun på brännvin. Den onde hade räckt hustru Britta en skinande blank silverbägare med tre knoppliknande mindre fötter, men hustru Britta hade sagt att hon inte ville dricka brännvin. Guds ängel hade då kommit fram och ryckt bort silverbägaren, något som hade gjort Den onde mäkta vred.

Hustru Britta tillfrågades om hon varit i Blåkulla, vilket hon nekade till. Dock tillstod hon sig ha haft en märklig dröm just den natten. Hon hade sovit så illa den natten att hon inte förmått gå upp utan legat hela dagen.

Hon hade drömt att capellanen i Bladåker hade fört henne på en slät bordsskiva från Öregrund till hennes gamla matmoder i Uppsala. Där hade hon på matmoderns begäran gjort en deg och sedan hade matmodern kommit fram och räckt henne en silverbägare med brännvin. Den bägaren såg ut precis som den som flickan Britta hade beskrivit.

Hustru Britta hade inte velat dricka brännvin, men hon ville inte heller förtörna sin gamla matmoder. Hon hade därför tagit en nypa mjöl, stoppat in det i munnen, men spillt ur bägaren så hon slapp att svälja brännvinet.

Hustru Britta försäkrade att denna dröm hade varit så tydlig som om hon upplevt händelsen i verkligheten. Hon borde egentligen ha sovit mycket gott, då sängen den kvällen var särskilt skön. Hon hade nämligen bytt både överlakan och underlakan den kvällen.

Hustru Anna Olofsson kallades sedan. Hon sade sig aldrig ha varit i Blåkulla och än mindre fört dit några barn.

Målarens Britta hade tidigare nämnt att hustru Anna fått ett smycke av Den onde och Britta sade nu att hustru Anna burit detta smycke då hon kom till rådhuset.

Borgmästare Höök drog undan hustru Annas halsduk, men kunde inte se något smycke. Britta vidhöll att hon sett det, men det hade liksom försvunnit i det ögonblick då borgmästaren drog undan halsduken.

Borgmästaren befallde då att hustru Anna skulle undergå prov, och hon fördes bort. I protokollet nämns inte vad det var för något prov, men det första provet när någon var misstänkt för häxeri var kroppsbesiktning. Det sades nämligen att djävulen märkte de sina med ett märke på kroppen. Om nu hustru Anna underkastades en sådan besiktning så gav den dock ingenting, för det nämns inget vidare om saken i protokollet.

Målarens Britta berättade ytterligare om sina färder. En natt hade hon hämtats av hustrurna Anna och Ingrid och de hade tagit med henne till klockstapeln. De båda kvinnorna hade då klättrat upp och skavt malm från kyrkklockan. Sedan hade de tagit sig in i kyrkan och skrapat förgyllning och försilvring från altartavlan.

De hade förklarat för Britta att de denna gång måste färdas över en brinnande sjö, och den kom de inte över med livet i behåll om de inte kunde kasta ned heliga ting.

Det blev också farligt när de kom över den brinnande sjön, så farligt att Britta hade tänkt på sin själ och himmelriket. Nerifrån sjön hördes ynkelig kvidan och klagan, och de båda kvinnorna hade kastat ned vad de tagit från kyrkklockan och altartavlan och också den mat som de tagit med sig till Den onde. De hade alltså kommit tomhänta fram, men ändå slagit sig ned vid gästabudsbordet.