Så slutade det

ålarens Britta kom gång på gång och berättade om nya Blåkullafärder, det blev nya rättegångar och allt flera kvinnor utpekades som häxor.Varje gång berättade hon utförligt om hur hon hade förts till djävulens boning och vad som hänt där. Liksom tidigare nekade de anklagade kvinnorna till att ha haft något med djävulen att skaffa.

I oktober blev borgmästaren tvungen att resa bort för att hålla ting i ett närliggande härad. När han kom tillbaka fick han veta att Mårten Johansson med familj hade lämnat Öregrund. Mäster Mårtens hustru Lisabet var barnfödd på Åland, och de hade nu rest till hennes hemsocken där.

Britta var borta, och det är möjligt att borgmästare Anders Höök drog en lättnadens suck.

Flickan Britta var faktiskt inte åtalad för något brottslig. Hon hade frivilligt bekänt vad hon hade blivit utsatt för. Det var inget brott att ha blivit förd till Blåkulla. Alla visste ju att en häxa hade makten att tvinga på en annan sin vilja och när en häxa befallde, så var det bara att lyda.

Däremot var Brita huvudvittnet när det gällde en lång rad anklagelser för häxeri och hennes närvaro när det gällde rättegångens fortsättningen.

Vad vet vi om Brittas vidare öden? I åländska handlingar berättas att hon ställdes till svars på tinget i Saltvik 1676 för att anklagat en piga i Sunds prästgård för att vara en gammal trollkärring. Därtill bar hon en svart ring, som rätten fann misstänkt.

Britta berättade då om händelserna i Öregrund och om Blåkullafärderna, men sade att hon inte haft några sådana anfäktelser sedan hon kom tillbaka från Öregrund. En god Guds ängel i Blåkulla skyddade henne från allt sådant, sade hon. Britta var då 17 år gammal och hade tagit tjänst som piga i en by nära Saltvik.

För att återgå till Öregrund hade borgmästaren fattat beslutet att överlämna målet till hovrätten. Häxmålet låg vida över rådstugurättens kompetens. På flera platser i landet hade det upprättats särskilda trolldomskommissioner. Förmodligen skulle hovrätten beordra en sådan kommission att ta hand om häxanklagelserna i Öregrund, och det skulle troligen ta lång tid.

Lagens arm var lång, och när det så blev dags kunde hon ju hämtas från Åland.

Nu återstod bara att göra en sammanfattning för hovrätten.

Så enkelt var det dock inte. Den 30 december hölls årets sista rättegång i Öregrund.

Då framträdde skräddar Peder Mattssons hustru Britta Eriksdotter inför rätten, och hon hade en märklig berättelse att komma med:

Hon berättade att hon natten mellan den 9 och 10 december hade tagits på sin nattasäng och blivit bortförd av skomakaren Johan Perssons hustru Anna Matsdotter.

Hustru Britta hade just somnat in och visste inget om förrän skomakarhustrun stod bredvid henne på golvet, där hon låg och sov med sina små barn. Hustru Anna hade stött till henne och frågat om hon ville följa med, och själv kunde hon inte få fram ett ord.

Hustru Anna grep sedan tag i henne, lyfte henne över sänggaveln, drog henne i fötterna och släpade henne över golvet. Sedan förde hon ut henne på gatan, förde henne förbi några gårdar och vidare ut på berghällen mellan hamnen och skräddaren Anders Johanssons gård.

Där satte sig hustru Anna på hennes bröst och sedan kom hon bara ihåg att de flög över hamnen. De kom sedan till en badstuga, som liknade den som Johan Nilsson hade. Där gick hustru Anna in i gården där hon tydligen skulle tillreda en måltid.

Hustru Anna kom sedan tillbaka till badstugan och sade att hustru Britta måste mjölka korna innan hon kunde slippa därifrån.

Hustru Anna fick sedan i bara särken och vadmalströjan gå in i fästugen och ensam mjölka sju brokiga kor. Mjölken hällde hon sedan i en bytta och när hon kärnat den sade hustru Anna att hon också måste göra ost, vilket hon också gjorde.

Hustru Britta hade ingen aning om hur hon kom därifrån. Hon vaknade på morgonen i sin säng och inte på golvet, där hon legat när skomakarhustrun hämtat henne.

Hustru Anna kallades till rätten och sade sig aldrig ha bedrivit något sådant djävulsskap, men hustru Britta vidhöll att vad hon berättat var sanning.

Detta var det sista häxärendet vid Öregunds rådstugurätt.

I april uppläste borgmästare Höök den rapport som skulle sändas tilll Kunglig Hovrätt. Det var ett vidlyftigt dokument, tio tättskrivna foliosidor, som inleddes med:

"Upplästes de vidlyftiga anteckningar gjorda gällande de kvinnor och hustrur som för trolldomskonst blivit beskyllda av målaren Mårten Johanssons dotter Britta, den andra dennes sexton år, som med sina föräldrar kommit förlidet år från Hälsingland och som i höstas sig åt Åland över havet begivit, varför Rådstugurätten funnit sig nödgad att uti samma ärende sig underdånigast med Kongl. Hovrätt kommunicera, som välan på något hårdare sätt än de som i bifogade protokoll finnes avfattade, ävensom genom uti i andra delar av riket inrättade extraordinarie kommissioner vara dädan att förordna."

Nu kom det av allt att döma aldrig tändas några häxbål i Öregrund. Häxprocesser rasade på många ställen i landet och specialdomstolarna hade fullt upp att göra. 1676 inrättades en sådan domstol i Uppsala och man får väl förmoda att den fick i uppdrag att utföra rannsakning även i Öregrund, som då liksom nu tillhörde Uppsala län. Den hann dock aldrig bli klar med häxmålen i Uppsala förrän Urban Hjärne avslöjade att trolldomsprocesserna grundades på osämja, angiveri och vantro. Det var år 1677 som budet kom till specialdomstolen där att det var dags att avskriva trolldomsmålen.

Källor: Förhörsprotokoll i Öregrunds dombok 6, 18 och 20 juli, 3 och 12 augusti, 2 och 9 oktober samt 30 december 1674 samt sammanfattning vid målets överlämnande till Hovrätten 24 april 1675.