Öregrunds skeppsvarv

et hände ofta att svårt skadade fartyg kom till Öregrund. Farvattnen var farliga och i stadens domböcker finns det många sjöförklaringar gällande skutor, som stött på grund eller fått svåra riggskador. Det fanns därför behov av ett skeppsvarv, som kunde klara av reparationer.

En grosshandlare i Stockholm N. A Lindskog, som också själv var fartygsredare. insåg betydelsen av ett varv vid Öregrund och 1821 startade han Öregrunds stads skeppsvarv på Lilla Stånggrundet. Han beviljades 50 års besittningsrätt till ön. Där anlades slip, byggdes bostäder för varvspersonal och inrättades en bråbänk för fartygs kölhalning. Lilla Stånggrundet kom därmed att kallas Varvsholmen, som den heter än i dag.

Det finns en del uppgifter om varvet i Öregrunds handlingar. I domboken för 1824 finns en notis som antyder att varvet hade så mycket arbete att man var tvungna att inkalla extra folk.

Begärde få inrätta krog

Tydligen hade varvet så mycket att göra att Lindskog fann det lämpligt begära att det skulle få inrättas en krog på Varvsholmen. "Av flerfaldiga skäl torde jag inte kunna nekas till detta, ty en sådan inrättning är för varvet högst oumbärlig. För dem som arbetar därute är det bortåt en halv mil till staden för att få matvaror eller brännvin, och det är också önskvärt att de captainer, som bida på reparationers fullgörande, kunna erhålla mat på stället."

Hösten 1826 kom det stora finska barkskeppet Nicolai I till varvet efter att ha gått på grund utanför Kullgrundet på Ålands hav och fått en svår läcka. Tydligen var detta ett mycket verksamt år för varvet, för i 1826 års dombok nämns ett intyg från skeppsbyggmästaren Johan Skif om att alla utgifter utbetalts gällande förbyggningen av Lindskogs eget fartyg barkskeppet Maria Johanna.. Förbyggning innebar en paktiskt taget total ombyggnad av ett fartyg.

1812 beslöt Lindskog att flytta i varje fall en del av verksamheten till Öregrund. Han hade då köpt ett hus i staden. Den 2 mars vände han sig därför till magistraten och begärde ett få föra materialier från Varvsholmen till hamnen för förbättring av stadens bråbänk. Han ville förlänga den befintliga bråbänken - kölhalningsplatsen så att även stora fartyg skulle kunna kölhalas där. Därtill skulle den förlängda bråbänken ge ökat skydd för vågor i hamnen.

På den tiden var det vanligt att skutor kölhalades ungefär vart tredje år. Med hjälp av taljor vräktes då fartyget ned så att det låg med ena bottensidan över vattnet, varefter botten kunde rengöras från snäckor och annat.

På hösten besiktigade sedan magistraten en plats vid Skatudden, där Lindskog fick rätt att lägga upp virke.

Beslöt flytta varvet till hamnen

Lindskog hade då beslutat att flytta sin varvsrörelse till Öregrund. Han lämnade därför in en ansökan till landshövdingen om att på västra sidan av Öregrunds hamn få lägga upp verkar och brädor för det skeppsvarv, som han tänkte anlägga i staden.. När ärendet sedan remitterades till magistraten protesterade både denna och borgerskapet mot Lindskogs begäran. Man ansåg att ett sådant upplag skulle bli alldeles för brandfarligt.

Verksamheten vid varvet fortsatte dock och i 1835 års taxeringsländ finns för varvet angivet som anställda en smed och tre timmermän.

Det sena 1830-talet var svåra år för sjöfarten och 1842 gick grosshandlaren och redaren Lindskog i konkurs. Därmed upphörde också Öregrunds skeppsvarv med sin verksamhet.

Den som i dag kommer till Verksholmen får se sig noga om för att finna spår efter den gamla varvsrörelsen. Det enda som finns kvar är några halvt överväxta husgrunder

Källa domböcker och magistratsprotokoll för nämnda år.