Skepp och sjömän

id början av 1700-talet var Öregrund inte bara en sjöfartsstad, det var en stad som nästan helt och hållet var beroende av sjöfarten. Det fanns bara två skräddare och en gammal skomakare i staden, alla andra skaffade sig en inkomst på sjön.
Vi har räknat de skeppare, som nämns i domböckerna mellan år 1700 och 1717. Det är 39 skeppare som nämns, men alla var naturligtvis inte verksamma samtidigt. Många hade egna skutor, andra hade dem tillsammans med andra intressenter, ibland någon bruksägare, ibland någon köpmannafamilj i Stockholm (familjerna Lohe och Clausson nämns ofta).
I februari år 1700 skrev landshövdingen till stadens magistrat och begärde uppgift om vad det fanns för befaret sjöfolk tillgängligt i Öregrund. I magistratens svar nämns Måns Mickelsson, 26 år gammal, som varit på seglation till England, Frankrike och Spanien under sex års tid, Erik Menlös, 20 år gammal, som seglat i Östersjön under sex somrar, Johan Brask, 17 år gammal, som 1698 och 1699 seglat som skeppspojke på ett skepp till Holland och sedan i Östersjön.
Magistraten nämnde också att flera av stadens unga sjömän var förhyrda för segling till främmande orter, somliga åt Holland, England och Frankrike, men en del även till Ost- och Västindien.
Öregrundspojkarna gick ofta till sjöss vid 14 eller 15 års ålder som skeppspojkar eller kockar.
Det är ingen överdrift att säga att stadens sjöfart var helt beroende av järnbruken. Staden hade ensamrätt på att transportera Upplandsbrukens stångjärn till Stockholm och därtill fraktades det också järn för en del norrländska bruk.
En viktig inkomstkälla var också malmen från Utö gruva, som Öregrundsskepparna fraktade till flera norrländska bruk och ibland också till bruk i Småland.
Därtill hölls många av de mindre skutorna igång med att skeppa ved till Stockholm.

Lönande bruksfrakter

När det gällde dessa frakter fanns det sedan länge en konfliktanledning. Problemet var att de som skeppade från de närliggande bruken, t ex Forsmark, Gimo, Österby och Lövsta, tjänade mycket mera på sina frakter. Transporterna var kortare än t ex från Utö till norrlandsbruken, väntetider i hamn förekom knappast och returfrakterna var alltid lönsamma.
De som fått dessa frakter var rådmännen Philip Boivi, Michael Galle, Johan Bootz, Jacob Ålänning och Michael Duhan, som också blev förmögnast i staden.
De andra skepparna - och de var de allra flesta - hade att klara av mycket längre transportsträckor och råkade därtill mycket ofta ut för långa väntetider i hamn. När det gällde uppdragen för norrlandsbruken var det också hård konkurrens med de lokala skepparna vad beträffar returfrakter. Dessa skeppare fick därför mindre inkomst på sina frakter och de långa, tidsödande seglatserna förorsakade dem också stora utgifter.
Detta var en gammal konflikt inom skepperskapet, skepparnas eget skrå i Öregrund. År 1708 blev det öppen strid om bruksfrakterna.
Fjorton av de skeppare, som ansåg sig missgynnade, gjorde en samlad aktion och vände sig till magistaten med krav om åtgärder. Dessa, "det lidande skepperskapet", som de kallade sig, krävde att magistraten skulle ta upp saken med både bruken och landshövdingen.
De fordrade därtill att de som seglade för de närmaste bruken skulle betala en straffskatt till det lidande skepperskapet för att kompensera dem för deras sämre villkor. Här krävdes att de gynnnade skepparna skulle betala dem 3 daler kopparmynt per hundra skeppund fraktat järn.
Skepparna, som hade de goda kontakterna med de närliggande bruken, vägrade. De fann denna pålagda både märklig och oförsynt. Magistratens skrivelse till bruken om att dessa borde försöka sprida frakterna och använda olika skeppare föll inte heller i god jord. De mäktiga bruksherrarna sade att de ingalunda löd under Öregrunds magistrat och att det stod dem fritt att anlita vilken skeppare de önskade.
Det lidande skepperskapet fick även i fortsättningen segla mycket längre än de gynnade för att tjäna samma slant, för när det gällde frakten var det inte transportsträckan som var avgörande, utan lastens värde och storlek.
Möjligen var det lidande skepperskapets aktion också en första reaktion på hårdare tider inom sjöfarten. Konkurrensen blev hårdare både när det gällde frakterna från Utö gruva och från norrlandsbruken. Norrlandsskeppare tog tydligen över en hel del av dessa frakter i början av 1710-talet. Förklaringen var inte att deras skutor var bättre och skepparna pålitligare, utan att Öregrundsskepparna gång på gång fick laga förhinder.
När kriget bröt ut år 1700 öppnade sig nya inkomstmöjligheter för stadens skeppare.

Skutorna kröntes

I april 1701 besiktigade kronan sex Öregrundsskutor, bl a Michael Poulins och Philip Boivis, som "kröntes", dvs godkändes för att tas i bruk för kronans transporter. De fick uppdraget att frakta brädor från Gävle till Reval (Tallinn), en verklig långseglats för de Öregrundsskeppare, som tidigare inte haft tillstånd att segla annat än på rikssvenska ostkusthamnar.
Redan året innan, 1700, hade skepparen Erik Lång beordrats att för kronans räkning frakta bröd från Norrköping till Karlskrona, men råkat ut för en storm, som drivit skutan ända till Själlands kust.
Kronan ville inte betala fraktkostnaden - 896 daler kmt - förrän missödet utretts. Eftersom Erik Lång inte fick betalt kunde han inte betala sin besättning. Så sent som 1710 krävde båtsman Johan Lind skepparen på hyra för tre och en halv månads seglats, men Lång kunde inte betala då han ännu tio år efteråt inte fått betalt av kronan.
Många skutor kröntes dessa år och det blev många frakter till Estland, Finland och Karlskrona.
Det ryska trycket mot den finska gränsen föranledde en upprustning av Viborgs fästning . I februari 1708 kom inspektören Petter von Linden till Öregrund för att besiktiga stadens fartyg och ta ut dem som var lämpliga för att föra kalk från Gotland till Viborg.
Följande fartyg kröntes: "1. Jakob Mattsson Ålännings skuta, drager 2 600 tunnor spannmål (en tunna ca 130 liter) och seglar för Österby och Gimo bruk. 2. Hans Långs skuta, som han äger tillsammans med Johan Clausson i Stockholm, tar 1 400 tunnor spannmål, seglar för bruken: 3. Michael Galles skuta, 1 600 tunnor spannmål, seglar för Forsmark och Berkinge;4. Erik Wasas och Jöran Jöranssons skuta, tar 1 600 tunnor spannmål, seglar malm för Hille masugn; 5. Hans Holländers skuta, 1 600 tunnor spannmål, seglar för Åkerby, Strömsberg och Vessland; 6. Erik Cruuses, tar 1 500 tunnor spannmål, seglar för Axmar och flera norrländska bruk; 7. Johan Bootz skuta, som han äger tillsammans med Johan Clausson i Stockholm, tar 1 600 tunnor spannmål och har förliden höst fört kronans spannmål till Viborg, men seglar annars för bruken; 8. Lars Schröders, hans sons samt Hindrik Lohes i Stockholm skua, tar 1 500 tunnnor spannmål . Seglar för Garps bruk i Hälsingland; 9. Johan Martinells skuta, som han äger tillsammans med Johan Clausson i Stockholm, tar 1 600 tunnor spannmål, seglar för Galtströms bruk; 10. Anders Behms och Anders Boses skuta, tar 1600 tunnor, har tidigare fört kronans spannmål till Viborg men seglar annars för Lögdå bruk i Medelpad; 11. Erik Holländeres skuta, som tar 1500 tunnor, seglar för Garps och Ströms bruk.
Öregrundsskepparna var inte alldeles entusiastiska. De påpekade vilka svårigheter som fanns när det gällde så långvariga transporter, bland annat att skutorna måste kompletteras med ankare och tågvirke, samt problem vid provianteringen, inte minst med tanke på att det inte fanns vare sig någon strömming eller säd på förråd i staden. Flera skeppare sade sig också vilja bli befriade från denna transport då de hade sina kontrakt med bruken.
Erik Wasa, Johan Martinell och Anders Boos menade att de svårligen kunde bryta sina brukskontrakt.
Därtill fann de ersättningen för låg. De sade sig inte vilja frakta kalk för 12 daler skeppundet, särskilt som de skeppare, vilka året innan fraktat spannmål från Reval tdill Viborg bara hade fått hälften av vad de lovats.
Von Linden tvingades vända sig till landshövdingen, som beordrade skepparna att segla till Viborg. Samtliga av skepperskapet blev av landshövdingen förbehållna att var och en därvid skulle göra sin plikt och därmed Hans Majestät understödja.
I skrivelserna från von Linden till landshövdingen nämns att skepparna ogärna ville komma till korta när det gällde sin näring, dvs frakterna för bruken.
Bruken fick nämligen vänta på skutor, som var ute på seglats för kronan och det hände då att de tingade någon annan skeppare. Detta gällde framförallt de brukskunder, som inte liksom de norduppländska bruken var skyldiga att anlita Öregrunds fartyg.
I april 1713 kom en begäran från landshövdingen till magistraten att låta undersöka vilka Öregrundsskutor som lämpade sig för att föra kronans båtsmän från Gävleborgs län direkt till Karlskrona.
Vid det laget såg skepperskapet med förfäran på avtagande bruksfrakter och var innerligen trötta på dåligt betalda tvångsfrakter för Kronan. Magistraten tyckte därför att det klokaste var att ge en så mörk bild av stadens flotta som möjligt och skickade därför följande förteckning:

Skeppsförteckning från 1713

1. Anders Wasas skuta, vid pass 120 läster, nästan ny, men skulle för en sådan transport behöva repareras för 3000 daler.
2. Johan Jöranssons, kasserad av kronan år 1710 enligt bifogad attest.
3. Carl Boivis, urgammal och oduglig.
4. Johan Bootz, dito.
5. Hans Långs, ligger nu i Stockholm.
6. Hans Holländers, kasserad av Kronan föregående år.
7. Rådman Holländers, dito, 95 läster.
8. Olle Westrings, oduglig och urgammal.
9. Johan Galles, dito.
10. Johan Hilleströms, dito.
11. Lars Schröders, gammal, 95 läster, behöver repareras för ca 3000 daler.
12. Johan Linds, dito.
13. Erik Holländers, urgammal.
14. Erik Cruuses, 95 läster, behöver repareras.
15. Erik Långs, alldeles oduglig och gammal.
Magistraten menade dock att det fanns två eller tre skutor i Öregrund som mer eller mindre kunde apteras för en sådan lätt last.
Det skulle sannerligen stå illa till i Öregrund, som ju förbundit sig att hålla goda farkoster för brukens transporter, om staden hade en sådan flotta av flytande vrak. Sanningen var antagligen annorlunda, för några år tidigare hade det gjorts en stor besiktning av de olika städernas skutor för en planerad invasion av Pommern, och då gavs en helt annan bild av stadens skepp.
1710 blev det verklig kris. Då heter det i domboksprotokollet, inkom skepparna Johan Bootz, Erik Holländer och Lars Schröder, som högeligen klagade över att de den förlidna vintern sökt frakter för sina farkoster utan att få sådana och att de därför hade blivit tvungna att låta sina skutor ligga stilla i hamnen.
Johan Bootz, som låg i högsta inkomstklassen, sade att han skulle bli tvungen att uppsäga skatten om han inte fick deltaga i bruksseglationen, Erik Holländer visade upp skrivelser från de norrländska bruken om att dessa inte behövde ta Öregrunds skutor i anspråk. De tre skepparna krävde att stadens fullmäktige skulle ta upp saken vid riksdagen.

Skepparna prutade på hyrorna

Då hade skepparna tydligenn också funnit det nödvändigt att skära ned på sina omkostnader. Kriget och dyrtiden hade drivit upp lönerna och man kan väl förmoda att båtsmännen inbördes kommit överens om att inte ta hyra för en allt för låg penning. En änka stämde t ex en skeppare på hennes avlidne mans sommarhyra och det gällde då 74 daler kmt, en högre hyra än t ex vid slutet av 1600-talet.
Den hösten vände sig nämligen 22 av stadens båtsmän till magistraten och besvärade sig över att skepparna inte ville förhyra dem på sina skutor utan istället hyrt bonddrängar från landet, som inte betalade skatt i staden. Båtsmännen kände sig nu utestängda från sin borgerliga gärning och menade att de skulle bli alldeles ruinerade, samt krävde att magistraten skulle vända sig till landshövdingen.
När det gällde sjöfarten i allmänhet under dessa år nämns för första gången några Öregrundsskutor vid namn.
Lars Bootz skuta hette Johannes Döparen, Jonas Engmans Elisabet och Johan Södermans Patriarken Jakob. När det gällde att utmana havets alla faror så fann man det klokt att döpa skutan efter någon av Bibelns heliga män.
Flera Öregrundsskutor deltog i den stora trupptransporten till Rügen år 1712 och stadens skeppare drabbades då av förluster i både fartyg och människoliv. Mer om detta berättas i ett särskilt kapitel.
Öregrundsborna togs också i anspråk av Kronan för att transportera soldater och krigsfångar. Detta skedde inte alltid utan intermesson. År 1704 kröntes Johan Södermans skuta för att segla med ryska fångar från Stockholm till Gävle. Han inställde sig den 20 oktober inför rådstugurätten och klagade då på att löjtnanten Niklas Blåman, som varit kommenderad på skutan, hade givit honom slag med värjan över ryggen för att inskärpa att Söderman stod under hans kommando.
Skutan hade tvingats ligga tre veckor vid Ersholmen för att vänta på skutor från Åland, som hade blivit försenade på grund av envis motvind. Provianten hade börjat ta slut och då det blåste upp god segelvind hade Söderman beordrat besättningen att lätta ankar, men löjtnanten hade då kommit in i kajutan, förbjudit honom att segla och slagit honom.
Trots att löjtnanten fått sin vilja fram, hade han dock med Guds hjälp kunnat fullborda sin resa till Gävle, avslutade skepparen sin berättelse. Löjtnanten hade lämnat in en skrivelse där han förklarade att han förbjudit Söderman att avsegla och då denne vägrat funnit sig nödsakad att ge honom ett slag med flata värjan. Rådstugurätten fann att det inte gick att fälla någon dom då vittnen saknades.
Följande episod kan vara värd att återge som ett annat exempel på skepparnas relationer med krigsmakten:
Den 6 september 1716 avlade den djupt indignerade skepparen Erik Bonde följande berättelse om vad han varit med om. Han berättade att han den 12 juli, då han kom från Stockholm, hade passerat flottan vid Kapellskär. Han hade då blivit prejad av amiralsslupen och sedan satt sin kurs mot Arholma och tänkt sig över havet mot Öregrund.
När skutan passerade Simpnässkären hörde han ett bösskott men såg ingen farkost. De fortsatte därför på sin kurs till dess andra skottet hördes och fick då syn på en liten båt, som kom efter skutan. De giggade då storseglet, varvid det tredje skottet avlossades och kulan passerade då så nära att mössan föll av skepparen.
Båten kom ifatt när de kommit i lä och en konstapel, Fabian Phenix, och fyra andra karlar äntrade ombord. Konstapeln kommenderade sina karlar med värjan och tillsade två av dem att ladda sina musköter. Sedan frågade konstapeln varför inte skepparen drejat bi vid första skottet.
Skepparen hade då svarat att han inte visste vad det betydde, för han hade inte sett båten.
Konstapeln fordrade då betalning för fyra skott á tre öre skottet, men skepparen hade vägrat då han bara hört tre skott. Konstapeln gick då ut på däck och tog en dragg samt en fånglina för att täcka flottans omkostnader vid skottlossningen.
Båtsman Måns Engman hade protesterat när konstapeln tog fånglinan, varvid konstapeln hade sagt: "Du är stor i mun" och givit honom fyra slag med flata värjan.
Magistraten gjorde en verklig insats när det gällde skärgårdsledernas utprickning. Det finns t ex en begäran från magistraten att landshövdingen måtte beordra bönderna i de olika skärgårdshäradena att utmärka alla grund från Hållnäs i norr till Utö i söder. Landshövdingen förhörde sig också gång på gång på gång om hur utprickningen verkställts.Den 17 juni 1708 svarade rådman Michael Poulin på en skrivelse från landshövdingen om hur det stod till med lönngrundens utmärkning.
Poulin meddelade då "att vad belangar de grund som ligger på stadens område så har med stor omkostnad uppförts ett bålverk (båk) på det ena, samt förts en stor sten till det andra, vartill de övriga grunden försetts med försvarliga prickar.
Angående grunden vid Djursten, Fårön,. Sladdarön och Alnön ankommer det Gräsöbönderna att sköta utmärkningen, vilken dessa ännu inte gjort. När det gällde grunden längre bort vid Singö och Måsesten, där ett skepp från Gävle förlist i höstas, är detta Singöböndernas sak, och vädjades därför till landshövdingen att tillsäga fogden att dessa grund måste utmärkas."
Det finns också en del notiser om stadens lotsar.
På våren 1706 blev tre Öregrundslotsar, bröderna Anders, Erik och Gabriel Boos, beordrade att lotsa en viktig Kronans transport till Karlskrona. Transporten skulle komma från Västerbotten och Erik och Gabriel Boos, som just kommit till Gävle efter att ha lotsat två bojortar från de svenska besittningarna i Tyskland, beordrades fortast möjligt tilllbaka till Öregrund.
De skulle få 20 riksdaler vardera för lotsningen och därtill fem riksdaler i månaden för väntedagarna. Sedan gick lotsarna och väntade hela sommaren och fick gång på gång avböja lönande lotsningar. Först den 23 augusti kom skutorna från Västerbotten.
De kom efter en snabbsegling utan like på den tiden, skeppen hade faktiskt seglat 30 landmil på samma dygn. Det var dock ringa tröst för de tre Öregrundslotsarna, som för låg väntetidsersättning hade gått miste om den bästa seglationstidens förtjänster.
En notis från den 8 december 1712 uppger att lotsarna Erik Wästman och Mats Arvesson fick 30 daler vardera för att de lotsat örlogsbrigantinen Pollux från Öregrund till Dalarö.
1714, då ryssarna tagit Åland, låg amiral Lillie med en eskader på Ålands hav. Då beordrade landshövding von Hoghusen fem Öregrundslotsar att tjänstgöra på örlogsskeppen. Lotsen Per Steen lotsade skeppet Wolgast till Gävle och de andra tjänade i tre månader som lotsar på skeppen Gotland. Mars och Anklam och fick för detta 22 daler 25 öre vardera.