Östhammar 1906

et finns inte många Östhammarsskildringar från början av 1900-talet, men i tidningen Vårt fosterland och dess försvar kunde man 1906 läsa ett kåseri av signaturen Snodgras.

Han berättar om hur han på ett lotteri vann häst och vagn och sedan färdades genom Roslagen på den väg som med en avstickare för till Östhammar och med en återvändsgränd till Öregrund. Här återges kåseriet, något förkortat:

"Jag vek in på avstickaren till Östhammar, det är den äldsta av de två städerna och tycks ha större hälften av deras gemensamme borgmästare. Förlåt! Jag menar ej av hans hjärta eller intressen, men han bor där.

Östhammar och Öregrund äro ej systerstäder - nej, den förra är mor åt den senare, men båda äro präktiga gamla damer, modren en liten blid gumma med anor från kung Albrekts tid, då hon var ung och dansade med själva kungen, nu bor hon i en grönsakslåda och försörjer sig med inackorderingar. Dottern, född på 1400-talet, är så prydlig i sin nästan koketta gammaldagsdräkt. Även hon försörjer sig med inackorderingar och har ett verkligt havsbad, medan hennes mor skryter med ett, som ej varit på någon havsstrand under de senaste trehundra åren. Östhammar är mer en fiskaränka och för också i sitt vapen en fisk i ett nät.

Hon bor nätt och trevligt, har följt huvudstadens exempel och kallat sin bästa gata Drottninggatan och f d gästgivargården Hotel Rydberg, så hon har gjort vad hon kunnat, men till skillnad från Stockholm har Östhammar sitt rådhus mitt i staden, där man också befinner sig i affärslivets centrum. Torghandeln på lördagar och onsdagar upprätthålles av tvenne grönsakskärrorö den ena från Harg och den andra från Gimo. Litet, men fint.

Där invid har också stadens störste skeppsredare, handlande och rådman sin bod, dit hela landsorten hittar, och genom glasrutan på dörren kan man se rådmannen själv i sitt kontor, rörelsens hjärta, vars pulsslag ibland gå upp till mångsiffriga tal om guld och gröna skogar.

Där ligger också "kronan" bland alla apotek, där Upplandsbankens filial för Kreditiv- och besparingsmänniskor  och där ligger också ett bland världens 7 000 underverk, en bagarebod med bröd och bakelser utan margarin i! Hören det ni stockholmare!

I huset bredvid bor stadens urmakare, Han är fabrikör och generaldirektör för staens telefonverk, en liten fågel med svagt kvitter, vars tillvaro godmodigt tillåtes av stora "Riks".

När jag rullade in under stadens grönskande valv, förbi Hotell Rydbergs gula trevnad var klockan åtta på morgonen och jag tyckte staden sov. Det gjorde den ej - såsigheten låg i själva solskenet. Från den vänliga bokhandeln, som öppnas klockan sju, kom en bonddräng med ett nyköpt dragspel  och på torget stodo de två grönsakskärrorna, ty det var lördag. Kring dem samlades småningom fruar och tjänsteflickor frågande och nyfiket undersökande vad som fanns - och det står ej länge på förrän allt är slut.

Nu börja badgästerna vandra ner till sina bad. tvenne unga damer gå över torget och i sitt fönster syns barberaren med en lång blick följa de ljusa klänningarna. allt medan han striglar sin kniv och kunden förargad sitter med intvålad fysionomi.

Och nu vilja vi bese staden!

Drottninggatan sträcker sig från handlaren Sjulanders bod till skomakare Vestins gård och dess bodar bjuda på alla de rariteter, som en modern människa behöverför sitt yttre. (Bilden t v Drottninggatan 1906). Vid torget står det gamla rådhuset, egendomligt trevligt i sin fattiga fulhet. Det är dock den mest karaktäristiska byggnad staden äger och och inför de andra småkåkarna reser det sig i kurial värdighet.

Själv liksom hönan församlar sina ungar under sina vingar , stoppar det gula rådhuset in fyllbultarna i sina förgallrade finka och uppe i salen, där lag och rätt skipas, där hänger på väggen ovanför borgmästarens stol en god kopia av Rubens Salomos dom, där genom sitt visa domslut konungen återger barnet åt dess rätta moder. För några år sedan var denna tavla i ett bedrövligt skick och staden hade icke råd att bekosta den värdefulla målningens överflyttande på ny duk, men en gammal rådman, som under sin långa tjänstetid ävenledes varit med om att i denna sal fälla visa domar, han skänkte de erforderliga medlen.

Men Drottninggatan stannar ej för att göra betraktelser över sitt rådhus. Skuggad av lummiga träd, trevliga låga hus och grönskande häckar går den vidare förbi folkskolan och kyrkan för att med en liten grön, soligt leende backe taga avsked och försvinna uppåt Kvarnberget. Ja så hette detta förut, mnedan på sin kala rygg det bar tvenne gamla kvarnar, och så heter det ännu sedan kvarnarna försvunnit, och där växt upp en n,y stadsdel, trevlig och fin.

Att den ena kvarnen revs ned var nog nödvändigt, för den ville själv ned - men den andra var det synd om: Denne ville och fick stå kvar, men kläddes om från en ärevördig holländsk matrona till en vår tids uppasserska på ett nykterhetskafé, i ljuskjol med gröna garneringar - kanske mer praktiskt - säkert simpelt.

Det är trevliga bostäder husen bjuda på däruppe på berget med med vida utsikter och så ha de en respektabel granne i den enda sorts bana, som bör finnas i denna stad: repslagarbanan, som 1897 fick guldmedalj för en präktig lina, som räckte ända ned till ishavets botten.

Men vi gå åter ner i staden, på dessa stilla gator, av vilka många har flera blindfönster än riktiga, men där lönnar och askar är hemma sedan många år och syrénbuskarna höja sig på tårna bakom de röda plankstaketen mellan de små grå eller gula husen.

Vid Borgmästaregatan bor icke borgmästaren - han bor, om ni vill veta det - vid den lummigaste gatan och där nedanför stadsparken och sjön med ångbåtsbryggan, mot vilken slår de vågor som representera havet.

Nedanför Kvarnberget ligger badinrättningen med restaurant och övade badgummor.

"Badinrättningen" och "societeten" höra tillsammans som ler och långhalm - där badas, dansas och spelas teater och man gör gemensamma uflykter. Man tror att det hör till badkuren att göra dessa utfärder i uppskakande skrindor utan fjädrar, och statistiken har ett gynnsamht omdöme därom.

De badgäster, som promenerar där. synas må rätt bra - endast en gjorde på mig ett sorgligt intryck - en med ett melankoliskt uttryck i ögonen, vilka utan ro tycktes söka något. "Han har hela sommaren letat", upplyste en medlidsam badgäst, "efter den livliga torgdag i Östhammar, sin de utsända prospekten över Östhammars havsbadanstalt utlovar på sidan 12."

Jag vände mig sorgset bort från den stackars obotlige mannen.

Ja! det är skönt att sitta och drömma i dina lummiga lundar du lilla sommarstad! Överallt finnes lugn. Till och med din industri är lugn. Därborta i viken, i det stora gula huset, sågar Lundquisten  sina Upplandsbrädor, men ingen människa störs av någon ångvisslas skärande ljud. Och mekaniska verkstaden vet man rakt inte av när den börjar elelr slutar, däruppe på berget går repslagare Logren och också i djupaste tystnad baklänges  undan för undan och spinner guld i långa banor och inte brukar heller Sundin på Drottninggatan göra något buller då han tillverkar de mest omtyckta av industriprodukterna här, hästskorna!

Dessa senare äro smörbakelser i hästskoform, så delikata att maken ej finnes, sökte man än vida. Namnet är dock något villande och en dräng, som fått pengar för att köpa hästskor åt sin matmoder, kom med tre stycken av järn och hälsade att om han haft en 25-öring till hade han fått en "hel gång".

Klockan 2 -3 äter Östhammar middag och efteråt hör man att Östhammar sover middag - men klockan fem avbrytes tystnaden av muntra toner - det är postiljonen, som förkunnade, att han kommer med brev och hälsningar från den yttre världen.

Och klockan sex strömmar otåligt folk att hämta kära brev och då springer en liten behändig brevbärare i uniformsmössa gård ut och in och hoppar, glatt hälsande, in i trädgården: "Hälsning från pappa Max - han ä nu i Berlin".

Så ungefär ter sig livet i Östhammar i grönskande frid och blidaste luft, enkelt, flärdlöst och billigt. Här är rätta platsen för de utarbetade och i björkars och granars skugga på backarna vid rinnande vatten trivs familjelivets idyll. Avskildhetens frid i den krets man älskar, den kan knappast få bättre plats än här."

Snodgras 1906