Östhammar på
1880-talet
å 1880-talet var Östhammar
en mycket liten stad. 1881 bodde inte mer än 671 människor
i staden och det var inte fler än att alla kände alla.
Östhammar var en liten idyllisk stad med trädgårdstäppor
kring husen och inte ens vid stadens största gata, den som
från början hette Stora gatan och sedan fick namnet
Drottninggatan, låg husen i en sammanhängande rad.
Gatorna var få och var inte stenbelagda. Det hade dock
blivit en smula angenämare att promenera på dem sedan
magistraten 1850 förbjöd oskicket att låta svinen
böka i gatusmutsen. Det hade också blivit mindre besvärligt
att ta sig fram sedan gatubelysningen infördes i slutet
på 1870-talet.
Staden hade faktiskt fått sin första gatlykta redan
1859.
Fanns fortfarande stadsbor som höll kor
Det fanns inte bara bostadshus utan också mängder
av uthus på gårdarna, t o m stall och ladugårdar. Ännu så sent som på
1880-talet fanns det stadsbor, som höll sig med kor. Varje
morgon och kväll på somrarna vallades korna genom
gatorna ut mot beteshagarna.
På de flesta gårdarna fanns brunnar, men vattnet
där var ofta dåligt. De flesta hämtade därför
dricksvattnet vid de allmänna brunnarna. En sådan
brunn fanns vid torget framför där Nordbanken ligger
i dag och sedan fanns Pålkällan, som ligger där
busstationen finns i dag. Pålkällan lär ha uppkallats
efter S:t Paulus.
De många hantverkarnas stad
Det märkliga med den tidens lilla Östhammar var att
där fanns en så pass livlig företagsamhet.
I denna lilla stad fanns en egen nyhetstidning, Östhammars
Tidning. Tre sjökaptener hade egna fartyg och handlaren
Mathias Lundquist var något av en storredare.
Många hantverkare
Det fanns också många hantverkare, tre garverier,
en karduansmakare, två guldsmeder, fyra snickare, fyra
målare, fyra svarvare, en segelmakare, tre skomakare, en
sadelmakare, en färgare, fyra repslagare, en plåtslagare,
en kopparslagare, en hattmakare, en glasmästare, en trädgårdsmästare,
en sotare, en slaktare, en krukmakare, ett par urmakare, skräddare,
sadelmakare och vapensmed. Praktiskt taget alla yrken fanns representerade.
I en del fall var det rent av fråga om småindustri.
Svarvaren C J Molin tillverkade spinnrockar, som han sedan sålde
på olika marknader, Anderssons bleck- och plåtslageri
tillverkade inte bara alla slags flaskor och hinkar, utan även
karamellburkar, som såldes till Stockholm.
Logrens repslageri tillverkade allt från fin simpelkort
upp till grova ångbåtstrossar. Hans repslagarebana
låg först vid nuvarande Storbrunnsgatan men flyttades
senare till den nya stadsdelen. Där anlades en 200 m lång,
helt inbyggd repslageribana. Under många år var han
stadens största arbetsgivare med ett tjugotal anställda.
Hans produkter belönades med guldmedalj på Stockholmsutställningen
1897.
Gott om butiker
Det var också gott om affärer. Det fanns tre specerihandlare,
fyra bagerier, en manufakturaffär, en bokhandel och två
järnaffärer.
Rådman Almqvist var en av stadens bagare. Han sålde
inte bara bröd utan även porter och läskedrycker
och bryggde svagdricka.
Det fanns också ett hotell, Hotell Rydberg, som förmodligen
uppkallats efter berömda Hotell Rydberg i Stockholm. Det
fanns också en kägelbana i trädgården.
Väderkvarnar
När man kom till Östhammar från sjön lade
man märke till de båda väderkvarnarna, som stack
upp ur grönskan. En av dem var, vilket var ganska ovanligt,
av holländsk typ. Vid sekelskiftet byggdes den om till ett
utsiktstorn i fem våningar. (Bilden: Den ombyggda väderkvarnen, kafé
Utsikten). Där fanns ett sommarkafé.
Utsiktstornet stod kvar ända till 1941, då det revs.
Östhammar fick apotek redan 1778. Staden fick daglig post
- utom på söndagar - först 1888. Innan dess kom
det brev bara två gånger i veckan.
Över huvud taget var kommunikationerna ett problem. Roslagsbanan
slutade i Häverödal och statsbanan i Dannemora. Enda
sättet att ta sig till järnvägen var med hästskjuts.
Man ansåg att en egen järnväg var viktig för
staden och det uppgjordes åtskilliga planer. Strax före
första världskriget fanns det långt framskridna
planer på en bana mellan Dannemora och Öregrund med
en Östhammarsstation vid ångbåtsbryggan, men
kriget kom emellan och det blev inget av med planerna.
Spritmissbruket var ett stort problem i den tidens Östhammar.
Det dracks ohämmat med brännvin och tillgången
var också god.
På 1870-talet fanns det två krogar och fyra ölstugor
i Östhammar och därtill såldes brännvin
i flera av handelsbodarna.
Johan Janzon blev komminister i Östhammar 1876. Han sade
vid ett tillfälle:
"Det sägs att de flesta inom Östhammar är
drinkare, ett påstående som jag tyvärr ej kan
förneka."
Det blev dock bättre i början av 1880-talet. Överallt
i Sverige bildades då nykterhetsföreningar och även
Östhammar fick en godtemplarloge. Detta kom också
att bli början till ett levande föreningsliv, för
tidigare hade det varit dåligt med den saken i Östhammar.
Detta var också den stora religiösa väckelsens
tid. Överallt bildades det frikyrkoförsamlingar, så
också i Östhammar.
|