Östhammar på 1880-talet

å 1880-talet var Östhammar en mycket liten stad. 1881 bodde inte mer än 671 människor i staden och det var inte fler än att alla kände alla.
Östhammar var en liten idyllisk stad med trädgårdstäppor kring husen och inte ens vid stadens största gata, den som från början hette Stora gatan och sedan fick namnet Drottninggatan, låg husen i en sammanhängande rad.
Gatorna var få och var inte stenbelagda. Det hade dock blivit en smula angenämare att promenera på dem sedan magistraten 1850 förbjöd oskicket att låta svinen böka i gatusmutsen. Det hade också blivit mindre besvärligt att ta sig fram sedan gatubelysningen infördes i slutet på 1870-talet.
Staden hade faktiskt fått sin första gatlykta redan 1859.

 

Fanns fortfarande stadsbor som höll kor


Det fanns inte bara bostadshus utan också mängder av uthus på gårdarna, t o m stall och ladugårdar. Ännu så sent som på 1880-talet fanns det stadsbor, som höll sig med kor. Varje morgon och kväll på somrarna vallades korna genom gatorna ut mot beteshagarna.
På de flesta gårdarna fanns brunnar, men vattnet där var ofta dåligt. De flesta hämtade därför dricksvattnet vid de allmänna brunnarna. En sådan brunn fanns vid torget framför där Nordbanken ligger i dag och sedan fanns Pålkällan, som ligger där busstationen finns i dag. Pålkällan lär ha uppkallats efter S:t Paulus.
De många hantverkarnas stad
Det märkliga med den tidens lilla Östhammar var att där fanns en så pass livlig företagsamhet.
I denna lilla stad fanns en egen nyhetstidning, Östhammars Tidning. Tre sjökaptener hade egna fartyg och handlaren Mathias Lundquist var något av en storredare.

Många hantverkare


Det fanns också många hantverkare, tre garverier, en karduansmakare, två guldsmeder, fyra snickare, fyra målare, fyra svarvare, en segelmakare, tre skomakare, en sadelmakare, en färgare, fyra repslagare, en plåtslagare, en kopparslagare, en hattmakare, en glasmästare, en trädgårdsmästare, en sotare, en slaktare, en krukmakare, ett par urmakare, skräddare, sadelmakare och vapensmed. Praktiskt taget alla yrken fanns representerade.
I en del fall var det rent av fråga om småindustri. Svarvaren C J Molin tillverkade spinnrockar, som han sedan sålde på olika marknader, Anderssons bleck- och plåtslageri tillverkade inte bara alla slags flaskor och hinkar, utan även karamellburkar, som såldes till Stockholm.
Logrens repslageri tillverkade allt från fin simpelkort upp till grova ångbåtstrossar. Hans repslagarebana låg först vid nuvarande Storbrunnsgatan men flyttades senare till den nya stadsdelen. Där anlades en 200 m lång, helt inbyggd repslageribana. Under många år var han stadens största arbetsgivare med ett tjugotal anställda. Hans produkter belönades med guldmedalj på Stockholmsutställningen 1897.
Gott om butiker
Det var också gott om affärer. Det fanns tre specerihandlare, fyra bagerier, en manufakturaffär, en bokhandel och två järnaffärer.
Rådman Almqvist var en av stadens bagare. Han sålde inte bara bröd utan även porter och läskedrycker och bryggde svagdricka.
Det fanns också ett hotell, Hotell Rydberg, som förmodligen uppkallats efter berömda Hotell Rydberg i Stockholm. Det fanns också en kägelbana i trädgården.

Väderkvarnar


När man kom till Östhammar från sjön lade man märke till de båda väderkvarnarna, som stack upp ur grönskan. En av dem var, vilket var ganska ovanligt, av holländsk typ. Vid sekelskiftet byggdes den om till ett utsiktstorn i fem våningar. (Bilden: Den ombyggda väderkvarnen, kafé Utsikten). Där fanns ett sommarkafé. Utsiktstornet stod kvar ända till 1941, då det revs.
Östhammar fick apotek redan 1778. Staden fick daglig post - utom på söndagar - först 1888. Innan dess kom det brev bara två gånger i veckan.
Över huvud taget var kommunikationerna ett problem. Roslagsbanan slutade i Häverödal och statsbanan i Dannemora. Enda sättet att ta sig till järnvägen var med hästskjuts. Man ansåg att en egen järnväg var viktig för staden och det uppgjordes åtskilliga planer. Strax före första världskriget fanns det långt framskridna planer på en bana mellan Dannemora och Öregrund med en Östhammarsstation vid ångbåtsbryggan, men kriget kom emellan och det blev inget av med planerna.
Spritmissbruket var ett stort problem i den tidens Östhammar. Det dracks ohämmat med brännvin och tillgången var också god.
På 1870-talet fanns det två krogar och fyra ölstugor i Östhammar och därtill såldes brännvin i flera av handelsbodarna.
Johan Janzon blev komminister i Östhammar 1876. Han sade vid ett tillfälle:
"Det sägs att de flesta inom Östhammar är drinkare, ett påstående som jag tyvärr ej kan förneka."
Det blev dock bättre i början av 1880-talet. Överallt i Sverige bildades då nykterhetsföreningar och även Östhammar fick en godtemplarloge. Detta kom också att bli början till ett levande föreningsliv, för tidigare hade det varit dåligt med den saken i Östhammar. Detta var också den stora religiösa väckelsens tid. Överallt bildades det frikyrkoförsamlingar, så också i Östhammar.