Öregrund 1720 – 1799

 

et tog tid innan Öregrund återhämtade sig efter rysshärjningen, och när staden äntligen var återuppbyggd och livet återgått till det vanliga kom nästa stora katastrof, stadsbranden 1744, då en stor del av staden ödelades vid en häftig eldstorm. (Mer om stadsbranden: Öregrund brinner).

1700-talets sista halvsekel var en tid då Sveriges befolkning ökade snabbare än någonsin, det var upplysningstiden med nya idéer, Bellmans, Linnés och Sergels tid.

Till en början med växte också Öregrund. Invånarantalet gick upp med 100 personer från 1760 till 1780-talet, då Öregrund hade 734 innevånare.

Sedan gick det utför. Antalet invånare minskade år från år. Öregrund, som varit en medelstor svensk stad halkade efter i utvecklingen. Det var en utveckling tvärt emot vad som gällde för andra städer. Öregrund kom att bli en av landets minsta städer. Vad var det som hände?

Orsaken var troligen en katastrofal försämring av öregrundsskepparnas vilkor mot seklets slut.

Ryssarna hade bränt Öregrund, men stadens skutor låg då i andra hamnar och dem  kom de inte åt.  Sjöfarten kom därför igång igen, men inget blev som förr. Det började med att brukspatronen i Leufsta skaffade sig egna skutor. Det var ett klart brott mot stadens rättigheter, och konflikten blev långvarig.

I början på 1730-kriget kom brukspatronerna i Västmanland i konflikt med Västerås, och den konflikten slutade med att riksdagen tillät bruken att skeppa sitt järn med egna skepp. Det blev ett hårt slag för Öregrund. 

I mitten på seklet fick skepparna tillstånd att segla även för andra städer utan att skriva sig som borgare där. Många öregrundsskeppare kom därför att segla för Stockholm och andra städer och det på alla de sju haven.

1765 upphävdes äntligen det bottniska handelstvånget, som ända sedan början av 1600-talet förbjudit alla städer norr om linjen Stockholm-Åbo att segla på andra städer än Stockholm. Dessvärre betydde det att Öregrund hamnade i ännu svårare sjöfartsläge. Riksdagen gjorde nämligen här undantag för ett antal städer, bl a Öregrund. Följden blev att sjöfartsrestriktionerna kvarstod för Öregrund, men att det kom till fem nya stapelstäder i Norrland och Österbotten.

Öregrundsskepparna fick därför förödande konkurrens med nya sjöfartsstäder. Trots den ökande konkurrensen tycks dock sjöfarten ha kommit igång på allvar i Öregrund. 1772 fanns det 23 däckade skutor i staden, 1780 27.

Det var ingen dålig handelsflotta, men det är möjligt att siffrorna inte alldeles överensstämmer med verkligheten.

Utflaggning är inte något nytt inom sjöfartsbranschen. På 1700-talet fick utländska fartyg betala en högre tull än svenska. Sverige hade då fortfarande besittningar på andra sidan Östersjön, bl a svenska Pommern. Pommern var inte en del av det egentliga Sverige utan en provins. Pommerska skeppare betraktades därför inte som svenskar utan fick betala högre tull precis som andra utlänningar.

Nu fanns det ett kryphål i de gamla stadslagarna. För att få bedriva sjöfart måste man vara borgare i en svensk stad, men det fanns något som hette kontingentsborgare. Det betydde att man kunde skriva sig i en stad som borgare och betala alla borgerliga utskylder, men inte var tvungen att bosätta sig där. Åtskilliga skeppare i Greifswald, Stralsund och Wolgast skrev sig alltså som kontingentsborgare i Öregrund med hemmahamn för skutan i Öregrund. Ingen av dem bosatte sig i staden, och få av deras skutor kom någonsin till staden, men skutan blev därmed svensk och skepparen slapp betala tull. I Öregrunds mantalslängder från 1770-talet och framåt kan man finna åtskilliga tyska namn. Det är därför möjligt att en del av Öregrunds flotta i verkligheten faktiskt var tysk.

Mot seklets slut blev det allt svårare för Öregrunds skeppare att finna frakter och de råkade också ut för några svåra förlisningar.  

Konkurrensen från de nya stapelstäderna i norr gjorde sitt, därtill kom att allt flera av bruken kom att föra sitt järn på sina egna skutor. Många öregrundsskeppare hade tidigare fört malmen från Utös gruva till åtskilliga bruk, men vid århundradets slut skaffade sig också gruvan egna fartyg. 

När det bottniska handelstvånget avskaffades helt 1795 hade stadens sjöfart stagnerat – det fanns då bara tredjedelen så många skutor som på 1780-talet.