Medeltidens stad

är man talar om medeltidens städer tänker man sig ståtliga trappgavelshus,tensgator, höga stadsmurar och mäktiga stadsportar. Så var det i Stockholm, Visby och i de stora Hansastäderna.

De svenska småstäderna var dock något helt annorlunda, egentligen bara stora bondbyar. Pengar var en bristvara på den tiden och man försökte klara så mycket som möjligt när det gällde livets nödtorft med egna medel. Borgarna höll sig därför liksom bönderna med djur, kor, får, svin och getter.

På de små tomterna stod husen tätt, boningshus, visthusbodar, bykhus och lador. Ofta fanns där också en gödselstack, och man kan utgå frän att den tidens städer stank på lång väg. Den bristande hygienen var också anledning till många epidemier. Sverige drabbades bl a av pesten under denna tid.

Det var stor skillnad på stad och land, och så skulle det förbli ända till 1800-talets början. På landsbygden var det förbjudet att bedriva handel och där fick det inte finnas annat än de allra nödvändigaste hantverkarna, t ex byskomakare och bysmed.

Bönderna skulle ta sina produkter till städerna, som hade monopol på att bedriva köpenskap och hantverk. Där de skulle de byta till sig de varor de själva inte kunde producera mot sina varor. Ett tullstaket omgav staden och vid tullporten hade alla som passerade med varor att betala tull.

Städena styrdes av en magistrat, bestående av borgmästare och rådmän. Vid den här tiden valdes borgmästaren - eller borgmästarna, för det var vanligt även i små städer att man hade två, av borgarna, liksom de även valde rådmännen. Borgmästare och rådmän dömde i stadens rådstugurätt, men ärenden som gällde själva staden förhandlades fram vid de allmänna rådstugorna, då alla borgare fick rösta om besluten.

Borgerskap var ingen självklarhet. Det krävdes i regel den allmänna rådstugans tillstånd för att bli borgare och borgaren hade också att erlägga borgarskatt. Borgerskap var en förutsättning för att få bedriva en näring, t ex att vara hantverkare eller skeppare. Däremot ansågs inte fiske vara ett borgerligt yrke.

Det fanns inga stenhus i varken Östhammar eller Öregrund, om man nu undantar Öregrunds kyrka och - under en tid - Östhammarshus i Östhammar. Husen var små och låga, byggda av liggande timmer och på insidan tätade med lera eller kogödsel. Taket var lågt, ofta täckt med torv. Ibland var det ett s k färgtak, dvs ett tak utfört av dubbla träslanor med näver emellan.

Så bodde man

I det enkla knuttimrade huset fanns det inga möbler så när som på några pallar. Stolar fanns bara i de förnämsta slotten. Skåp fanns sällan, däremot ofta kistor.

I stugan fanns vanligen ett bord, lika brett som stugan. Vanligen fanns det bara ett enda rum i stugan, som på samma gång var kök, sovrum och vardagsrum. Bredvid bordet fanns en bred väggfast säng med halm, och där sov husbonden och husmodern. Bänkarna längs väggarna var täckta med halm och där sov drängarna och pigorna medan barnen hade sin sängplats nära den varma ugnen.

En gäst blev vanligen hänvisad till att ligga på golvet, eller i bästa fall på bordet. Det var trångt och instängt och än värre var det på vintern. Det fanns naturligtvis ingen uppvärmning i fähusen och blev det riktigt kallt tog man in djuren i stugan.

"Inne i stugan finns också hundar och kattor samt ungboskap som lamm, kalvar, getter och höns", berättade tysken Samuel Kiechel, som gjorde en resa i Sverige på 1580-talet. "Men minst trevligt är att också unga grisar håller till där, ty de ger en stark lukt ifrån sig och kommer på natten och slickar en i ansiktet."

Förmodligen hade väl de mest välbärgade borgarna på den tiden några tenntallrikar, som sattes fram vid festligare tillfällen, men vanligen lade man upp maten på små trätråg. Man åt med fingrarna eller använde kniv eller träsked. Gaffeln hade inte uppfunnits vid den tiden. Det skulle dröja långt in på 1700-talet innan man använde sådana.

Kött sattes fram i ett tråg på bordet och var och en tog sin bit. Fisken lade man ofta på en brödbit och slapp då att använda kniven. Soppa sattes fram på bordet i en stor skål och ur den åt alla. Efter avslutad måltid slickade sedan alla av sina sked och lade den på sin plats. Mindre skålar användes för gröt och ur dem drack man också mjölk, ofta utspädd med vatten, eller det beska ölet.

Salt mat gav ständig törst

På den tiden fanns ingen annan konserveringsmetod än hårdsaltning, och den alltid salta maten förorsakade en ständig törst. För att släcka törsten dracks väldiga mängder beskt öl.

I Östhammar och Öregrund var rimligen saltströmming och annan fisk stapelklosten, och möjligheten till fiske gjorde också att man slapp de verkliga umbäranden vid de hungerår, som förekom vid missväxt.

Även om kosten var enkel så var kaloriintaget hetydande. Det uppges att det skulle dröja ända till slutet på 1800-talet innan man åter kom upp till samma kaloriintag som under 1500-talet.

Förmodligen fanns det mycket litet utrymme för lyx i den tidens Östhammar och Öregrund. I vardagslag bar man troligen allmogens enkla vadmalsdräkt, männen med långa byxor och en koltliknande skjorta, kvinnorna kjol och blus eller klänning.

Medeltidens klädmode utmärkte sig för lysande färger och siden och sammet var en självklarhet när det gällde hovets och rikemännens damer och hustrur. Utländska tyger var den tidens verkliga lyxvaror, men även om öregrundsbornas och östhammarsbornas skepp kom med sådana dyrbarheter i sina laster, så var nog klädvanorna enklare i dessa städer.