Den stora branden 1744

n julidag år 1744 hände det som alla fruktade i den tidens tätt sammanbyggda trästäder. Elden slapp lös och större delen av den stad, som återuppbyggts med så mycket möda och uppoffringar efter rysshärjningen, lades i aska.

I ett brev till landshövdingen meddelade magistraten:

"Den 11 juli, som var en onsdag, klockan 11 på dagen, uppkom en vådeld här i Öregrund vid Erik Bondes, Hammars änkas och Jöran Ekmans gårdar, som gränsade ihop, vilken lade dem i aska, och strax därpå rasade vidare för den östliga vinden mot där liggande västligare gårdar ända till sjön västerut, förutom det att elden på sidorna mot norr och söder spridde sig så att prästgården, nyligen uppsatta rådstugostommar. skolhusen och alla gårdar från Breda gata, som löper från södertullen öster ut åt Östra gatan, därest elden började, från Jöran Ekmans och in till andra gränden norr om kyrkan och norra sidan uppbrändes tillika med en och annan gård väster och längre mot norr. Gingo upp i rök 55 gårdar."

Började vid Pelikanbacken?

Breda gatan heter i dag Långgatan och enligt gamla stadskartor från början av 1800-talet fortsattes då Östergatan via den backe som nu heter Pelikanbacken fram till Långgatan. Det var alltså vid nuvarande Pelikanbacken som branden började.

Branden skildras också i en skrivelse från magistraten till Kgl Maj:t, författad av kyrkoherde Lexelius:

"Stormäktigaste konung,

Uti förtröstan på den högstbeviseliga nåd som Eders Kunglig Majestät alltid visat alla dess trogna undersåtar och i synnerhet de nödlidande och fattiga, önska vi som bor uti den till största delen igenom vådeld förbrända staden Öregrund att hos vår mildaste och allernådigaste konung andraga vårt lidande och iråkade beklagliga tillstånd och fattigdom.

Innan staden, som av fientliga skövlingar tider tillbaka, i synnerhet den förskräckelse som under förra ofredstiden timade, då fienden den 18 juli 1719 i grund förbrände hela staden med kyrka och klockor, då stadsinvånarna icke allenast skildes ifrån det de ägde, utan deras med bruken idkade järnförning tvingades upphöra, och då de vid fiendens hastiga och gruveliga annalkande måst lämna sin egendom fienden till byte och härjande och med möda räddande sitt eget liv, men att en del råkade i fiendens händer och blevo svårligen hanterade, hava samma stadens innevånare, som inunder mellantiden ifrån varandra kringströdda varit, åter efter sin allernådigaste överhets nådigaste vilja och befallning dragit till sin utbrända nästen igen och ehuru det varit svårt att på ett sådant ställe där åker och mark inte ens räcker till understöd av betesmark och vedbrand, såsom vid andra städer är till underhåll, med föga hjälp i sina ringa näringsmedel kunde de sig åter sätta sig neder och i sitt genom fienden utblottade tillstånd fatta råd till att gripa tag i hus och gårdars bebyggande."

Efter att ha berättat om stadsbornas oro under det senaste kriget, fortsätter han:

"Men vi hade knappt kommit in i det lugnet och njuta denna dyra nåd innan staden ånyo hemsöktes den 11 sistlidna strax efter klockan tio före middagen med en obeskrivlig vådeld, som igenom ett häftigt svårt väder tände på många samma ställen på en gång och således på några timmars tid lade all vår lilla egendom i aska då 53 gårdar samt präst- och skolgården, samt den under byggnad stående rådstugan i hast förtärdes av elden och förvandlades till aska. Kyrkoplanket blev mestadels avbränt och själva kyrkan, varuti elden ej fått fäste, fläckades. Som invånarna ej voro hemmavid utan en del på sina körslor, en del vid sina fiskeställen, så att många som på morgonen gått utur sina hus för sitt arbete vid sin återkomst på kvällen fann istället för sina hus och gårdar en utbränd plats, varest det hans lilla goda och egendom, som till föda under vintern hade samlats, låg nu i ynklig aska inför hans ögon, så utom arbetskläderna, med vilka han på morgonen täckte sin kropp, vid sin återkomst inte ägde ej en bit bröd att släcka sin hunger. Den del av staden, som förskonades från denna olycka, räcker knappast till för att undsätta de lidande, som nu i mycken trängsel i dessa hus sig förbärgar och Gud vete varnäst vi nu när vintern nalkas skola dessa alla skydda för föda och nödtorft."

En rasande eldstorm

Det var alltså en veritabel eldstorm som drabbat staden. Den drog på bred front tvärs genom staden längs vad vi i dag kallar Långgatan. ett inferno av eld, rök, gnistor och hetta. På bara några få timmar ödelades 53 av stadens 103 hus. Det var den mest välbärgade delen av staden som lades i aska.

Magistraten vädjade till myndigheterna om hjälp i form av kollekt i alla landets kyrkor samt om rätt att avverka timmer på Gräsös kronoallmänning. Borgmästare Boberg bifogade en förteckning över behövligt virke, totalt 2870 stockar för invånarnas nedbränd hus och 1400 stockar för de allmänna husen som rådhuset, prästgården och skolan.

Landshövdingen tillstyrkte den allmänna kollekten, men när det gällde timret gällde det först att utreda hur stor avverkning som var möjlig på allmänningen.

Besiktningen av allmänningen gav vid handen att en så stor avverkning inte var möjlig. Landshövdingen föreslog därför att Kungl Maj:t skulle tillåta en avverkning på 1400 stockar för de privata husen och 1000 för de offentliga, och så blev det också.