Båtsman Storms äventyr

n väderbiten sjöman kom vandrande genom skogen nära Sunds gästgivargård. Det var den 19 juli i ofredens år 1719. Den 36-årige båtsmannen Erik Ersson Storm hade varit på flykt undan ryssarna sedan snart en vecka tillbaka.
Han hade varit i Stockholm med en Öregrundsskuta och på hemvägen kom några fiskare seglandes och varnade dem. Ryssen var i skärgården och skutan var på väg rakt mot fienden.
De tog i land vid Mörtsunda och skepparen och besättningen sprang till skogs.
Storm gick den långa vägen hem genom Roslagen. På vägen hem till Öregrund kände han brandlukten och såg hur rökmolnen virvlade upp från Östhammar.
Först tog han vägen förbi sin svärfars gård i Björnäs på Söderön. Han hoppades att hans fru och barn hade tagit sin tillflykt på gården. Svärfadern berättade att de hade kommit dit för flera dagar sedan. Alla hade redan flytt från Öregrund.
Ryssen var nu i trakten och både Storms familj och gårdsfolket hade sökt sig ut i skogen för att gömma sig. Storms svärfar tänkte också ge sig av, men han var orolig för en silltunna, som han hade i en av järnbodarna vid Kallriga. Tänk om ryssen tog den!
(Bilden: Lodande sjöman) Storm lovande gå till Kallriga och gömma undan tunnan. Sedan skulle han komma tillbaka och söka upp sin familj.
Nu visade det sig dock att han gått förgäves. När han kom till boden vid Kallriga visade det sig att någon redan varit där och rullat bort tunnan. Det var bara att vända tillbaka.
Storm kom fram ur skogen och gav sig ut på det stora gärdet vid Sunds gästgivargård. Plötsligt hörde han klapprandet av många hästhovar och vände sig om.
Elva ryttare kom ridande på vägen i full karriär. De bar höga mössor och hade långa pikar.
Kosacker! Vad skulle han ta sig till? Han satte av i fullt språng, men det var försent. Ryssarna hade upptäckt honom. En av kosackerna slet upp sin pistol ur hölstret vid sadeln, lade an och sköt.
Kulan ven förbi honom och Storm stannade. Kosackerna red fram mot honom, omringade honom och riktade pikarna mot honom. Några av ryttarna satte av och sprang fram till honom. En av dem slet av honom halsduken, surrade den hårt kring hans högra arm och and fäste den andra ändan av halsduken vid sadeln. Sedan hävde sig kosacken upp på hästen och sporrade den.
Det bar av mot Sunds by och Storm tvingades springa lika fort som kosacken red.
Uppe vid byn satte kosackerna av. De slet av honom kläderna. En av kosackerna tog på sig Storms rena skjorta och slängde över sin egen till fången. Den skjortan var så full av ohyra att den nästan kunde krypa bort.

Tvingades springa till staden

Sedan bands åter Storm fast vid en av hästarna och det bar iväg, den här gången mot Öregrund. Hela vägen in till staden måste han springa för att hålla jämn takt med ryttarna.
När han väl kom fram till stadstullen var han så slut att han fick uppbjuda sina sista krafter för att hålla sig upprätt. Liksom i en dimma såg han att staden var full med främmande krigsfolk. Soldater i gröna rockar med röda revärer fanns överallt. De kom släpande på husgeråd och rövade klädesplagg. Dörrar bröts upp och vid kyrkan vimlade det av musköter och moskoviter.
Hela hamnen var full av krigsfartyg. Det var märkliga fartyg och fast Storm var sjöman hade han aldrig sett något liknande. Det var stora, långa fartyg med låga fribord.
Storm släpades ned mot den största galären. Från flaggspelet i aktern vajade en stor vit flagga med ett blått Andreaskors.
En kosack rapporterade för en man, som av guldgalonerna att döma måste vara officer. Sedan högg ett par soldater tag i Storm och hjälpte upp honom på galärens fördäck, där två stora kanoner stod. Sedan knuffades han framåt på den smala kobryggan mellan roddarbänkarna. Han fördes fram till en grupp officerare, som stod mellan raden av nickhakar i akterkajutan.
Storm kände sig nog ganska löjlig där han sto iklädd bara en smutsig skjorta inför de höga herrarna i guldgalonerade trekantiga hattar och granna uniformer.

Generalen förhörde Storm

"General de Lacy vill veta vem du är och varifrån du kommer," sade en rysk officer på god svenska, om också med lätt tysk brytning.
Storm berättade om färden från Stockholm och hur han hade flytt genom Roslagsskogarna. Generalmajor de Lacy blev intresserad när han hörde att Storm kom från Stockholm.
"Vad säger de stora perukmakarna där för gott?" frågade generalen.
Storm svarade att i Stockholm och runt kring staden krälade krigsfolket så tätt som myror, både till häst och till fots.
Det var nog att ta i lite för mycket. Generalen log och sade sarkastiskt:
"Jag tror att de döda resa sig upp igen i Sverige."
Nästa fråga gällde om man inte var rädd för ryssarna i Stockholm.
"Det är man nog överallt i Sverige," sade Storm lite mera allvarligt.
Generalen lutade sig över ett bord och studerade en karta.
"Nå, Storm," sade han. "Hur långt är det härifrån till Gimo?"
"Det är nog åtta tilll tio mil," svarade Storm.
Generalen såg åter på sin kartda, blev röd i ansiktet och grep efter ett spanskrör.
"Du ljuger!" skrek han och slog till Storm, tre slag runt huvudet så att blodet rann.
Efteråt fördes Storm tillbaka till förskeppet. Där hamnade han bland andra svenska fångar. Här träffade han bonden Anders Hansson från Ed och borgaren Johan Nilsson Giärs från Östhammar, som blivit tagna av ryssen redan 1716 medan de låg ute och fiskade på Singöfjärden. Där fanns också en ålänning, som hade tvingats lotsa galärerna över Stora skiftet.
Giärs berättade att de tillfångatagna Roslagsborna först förts till Åland och förhörts och att de sedan hade internerats i Åbo. Det hade blivit nya förhör då ryssarna planerade sin offensiv mot den svenska kusten.
Flera av Roslagsborna hade dock blivit sjuka och när flottan seglade var det bara Anders Hansson, han själv samt gräsöbon Anders Andersson som tagits med då galärerna seglade till Sverige.
De fångna svenskarna berättade också att ryssarna ritat kartor över Roslagen. De hade gång på gång fått berätta om hur långt det var mellan olika platser, men det hade visat sig att ryssarna hade väl reda på saker och ting.
Antagligen hade utväxlade ryska krigsfångar också gett uppgifter. Många krigsfångar hade vistats i Roslagen under åratal. Kanske fanns det också förrädare. Ett par av officeradrna talade lite för bra svenska för att ha lärt sig språket. Det talades ju om att svenska krigsfångar gått i rysk sold. Tolken var general de Lacys generaladjutant och var tysk, men hade lärt sig tala en nästan perfekt svenska.
"Hur som helst är det bara att lyda", sade fångarna. "Vill ryssen ha besked så är det bara att ge honom det om livet är dig kärt."
Nu började soldaterna tända på husen. Brandröken kändes redan tät. Det torra timret i stugorna tog snabbt eld. Snart brann hela Öregrund.
Så kom soldaterna tillbaka. Galärerna fylldes snabbt av soldaterna och det gavs order om avsegling. En trumvirvel ljöd, roddarna höjde årorna och sög i.
Långsamt gled generalsgalären förbi Skatudden. Nu såg Storm att hela Öregrund brann.
Andra galärer följde efter, en efter en löpte de in i Kullbådaviken och förtöjde nedanför Gräsö gård. Generalen och hans stab lämnade galären och gick mot Gräsö gård där de tänkte ta kvarter. Kommandoorden skallade och soldaterna fick brått. Femtusen man skulle slå bivack, tält skulle resas, ved samlas till lägerelden och vaktposter sättas ut.
På kvällen kom generaladjutanten fram till Storm och lämnade honom ett tryckt plakat.
"Läs det," sade han. Det är tsarens kungörelse till svenska folket. Där får Storm läsa att Rysslands mäktige tsar kommer som en vän till Sverige, och att han endast tvingats till att ingripa med kraft därför att Sveriges regering inte unnar våra folk freden."

Ankrade i Kullbådaviken

Hela nästa dag låg flottan i Kullbådaviken. Sent nästa kväll kallades Storm till generalmajor de Lacy.
"Storm som är från Öregrund hittar väl vägen in i Kallrigafjärden?" frågade generalen.
"Det finns många grund där," svarade Storm. "Jag har aldrig själv varit där. Bruken tar själva hand om transporten av järnet in till Öregrund, så jag har aldrig haft anledning att segla dit."
Vid det här laget visste han att det inte var någon mening med att försöka trotsa ryssarna. Säkert var generalen övertygad om att Storm hittade vägen in till lastageplatsen.
"Lotsa vågar jag mig inte på", sade han. "Men nog kan jag hjälpa till med att loda, för det blir nödvändigt."
Så blev det också. Strax före gryningen lättade flottan ankar. Storm hade blivit satt på en skärbåt med bara femtio man ombord. Han och en ryss placerades i fören med var sin långa trästör.
Flottan styrde förbi det nedbrända Öregrund i en vid båge och kom ut på Grepen. Utanför Stenskärsholmarna kom dimman smygande. Den kom på en enda gång, en mäktig tjocka, som kom vältrande över vattnet.
Man fortsatte långsamt. Dimman förtog till och med trumslagen, som angav takten för roddarna.

Dimman tjocknade

Till sist blev dimman så tjock att man inte vågade fortsätta. Flottan låg stilla, men efter en timme lättade dimman lika plötsligt som den kommit. Storm såg att man nått fram till Glupudden. Nu började det bli svårare att ta sig fram. Längre in lång grynnorna tätt.
Storm och ryssen lodade gång på gång. Fartygen följde efter skärbåten i en lång rad. Närmast var generalsgalären, den största i flottan. Storm såg att galären kommit en smula ur kurs och låg väl mycket åt babord. Just som han tänkte den tanken dundrade det till och galären stannade upp.
Andra galärer kom skyndande till hjälp, trossar spändes mellan fartygen och roddarna tog i så att det knakade i ryggarna. Med ett rasslande ljud gled galären av grundet. Lite senare gick ännu en galär på samma grynna, men även den togs flott.
Så var man djupt inne i Kallrigafjärden och Storm pekade mot bodarna vid lastageplatsen. De stora galärerna sköt fart och styrde in mot land.
Plötsligt small ett skott från land och Storm såg hur en trumslagare sjönk ihop på granngalärens kobrygga. Upphetsade ryssar gestikulerade, en av förkanonerna rullades fram, riktades in. En blixt, en knall och ett rökmoln.
Storm såg att det fanns en liten förhuggning borta vid bodarna och att försvararna sprang till skogs så fort tygen höll.
Storm fick inte gå iland utan fick stanna ombord med de andra fångarna. Lite senare hörde han dock ett kanonskott från land och såg hur kosackerna kom skenande tillbaka på den lilla skogsvägen.
Ryssarna räknade tydligen med en större aktion för de ställde upp soldaterna kompani för kompani. Det var grenadjärer med röda rockar och toppiga mössor med mässingsmärken, grönrockat infanteri med musköter och pikar och en lilla truppen kosacker.
Trummorna rördes och den lilla armén tågade uppför skogsvägen. Några salvor hördes, men sedan blev det tyst i många timmar. Så kom den igen, brandröken. Storm förstod att Forsmark blivit lågornas rov.
Soldaterna kom tillbaka. Ryssarna låg två dagar i Kallrigafjärden. Storm såg hur soldaterna baxade ut stångjärnet från Forsmarks och Österbys bodar och hur järnet sedan släpades ut på djupt vatten av skärbåtarna och sänktes. Spannmål hämtades också från bodarna. En del tunnor togs ombord, de som ryssarna inte behövde lades vid bodarna, som brändes ned den första kvällen.
Morgonen därpå red kosackerna iväg. Nya brasor tändes långt bort i skogarna. Ryssarna förhärjade systematiskt hela bygden och en stor rökpelare syntes över skogen från Snesslingebergs säteri.
Generalsgalären och några andra stora galärer gick upp till Stenskärsviken. Här kallade general de Lacy på Storm.
När tolken översatt vad generalen hade att säga blev Storm skräckslagen. Generalen tänkte gå inomskärs till Lövstabukten och ville att Storm skulle lotsa flottan!
Storm svarade upprört att han inte kände till dessa vatten. Grepens västra kust var ett farligt område. Där var det långgrunt och det fanns otaliga grynnor. Inte ens fiskarna tog sig fram där med sina små båtar och aldrig någonsin hade man försökt ta sig fram där med stora fartyg.
Storm var envis. Han var övertygad om att det skulle gå illa om han försökte lotsa. Skulle han ge sig på en sådan sak, och det skulle hända en olycka, vilket var högst troligt, skulle ryssen säkert hänga honom. Hur som helst, Storm lyckades slingra sig ur knipan och övertyga ryssarna om att han inte kände till dessa vatten.
Ryssarna gav sig ändå iväg. Först skickade generalen iväg ett dussin mindre båtar, som försiktigt roddes framför de övriga fartygen.
Från dessa båtar hölls skärpt utkik efter grund. Man lodade flitigt och upptäckte man ett grund så ropade förpostbåtarna ut en varning och sökte en annan väg.
Inomskärsfärden från Kallrigafjärden till Fågelsundet var något av en navigatorisk bragd. En titt på dagens sjökort visar den saken. Grundområdena sträcker sig flera sjömil ut i Grepen och hade det blåst upp kunde det ha gått mycket illa för ryssarna.
Förklaringen till att general de Lacy valde den väg var att han bedömde det som mindre riskfullt att manövrera i grunduppfyllda vatten än att möta en svensk fregatt ute på Grepens öppna vatten.
På eftermiddagen den 24 juli löpte de första 16 galärerna in i Lövstabukten och styrde mot Grönsö by. En del bybor låg nere vid stranden och försökte ge eld mot galärerna med sina sälbössor, men flydde till skogs när ryssarnas kanoner började dundra.
Kosackerna sattes i land och gav sig i väg i vild karriär mot Skärplinge by.

Fiskaren som gav sig

Lite senare hände det något märkligt. En man kom roendes över viken. Det var en ensam man i en liten fiskebåt.
Ryssarna ropade åt honom att komma ombord, men han satt bara kvar i båten. Då grep ryssarna honom, rappade till honom med sablarna och tvingade honom att komma ombord.
Båtsman Storm kände igen honom. Det var den 60-årige bonden Erik Persson från Grönö.
De svenska fångarna ombord var bestörta. Hade bonden druckit brännvin eller var han från vettet? När de frågade honom efter förhöret hur han han kommit på den vansinniga tanken att ro ut till ryssarna, sade Erik Persson att han gjort det för att be om förskoning för sig och sitt hem. Storm och de andra svenskarna bara ruskade på huvudet.
När kosackerna bränt Skärplinge kom de tillbaka. De hade då flera bakbundna fångar med sig, Det var Per Ersson, Per Olofsson och Erik Jonsson från Skärplinge. Per Ersson berättade sedan att ryssarna kommit stormande just som han försökt rädda undan några får. De båda andra hade försökt rädda undan en alldeles ny slipsten, då kosackerna kom.
Dagen därpå upprepades samma stora landstigning som vid Forsmark, Kompani efter kompani ställde upp och marscherade iväg. Storm såg hur Per Ersson och Erik Persson knuffades fram i täten. De tvingades visa vägen till Lövsta bruk.
Så småningom spred sig röklukten över Lövstaviken. Sent på kvällen kom ryssarna tillbaka. De verkade uttröttade och bar med sig åtskilliga sårade.
Av Per Ersson fick de andra svenskarna veta att ryssarna anfallit bruket och att det hade blivit en träffning med svenska soldater med manfall på båda sidor. Ryssarna hade anfallit från tre sidor och den svenska generalen hade snabbt slagit till reträtt.
Ryssflottan fortsatte sina systematiska härjningar. Västlands bruk förstördes och byarna runtomkring, likaså Harnäs bruk. Där fångade ryssarna in en kvinna, som senare förhördes zv generalmajor de Lacy.
De Lacy planerade nu sin viktigaste attack, det stora anfallet mot Gävle. Visste kvinnan hur starka svenskarna var där?
"Jo, där står generalerna Armfeldt och Hamilton med 8000 man", sade bondkvinnan.
Generalen blev tveksam och höll krigsråd med sina officerare. De Lacy hade stor respekt för den gamle karolinen Armfeldt.
Ryssarna bestämde sig dock för att försöka anfalla Gävle från sjön. En del nickhakar flyttades över från galärerna till fyra skärbåtar. Då det mörknade skulle skärbåtarna och en del slupar försöka ta sig förbi skansen utanför Gävle.
Manskapet på Fredriksskans var dock på sin vakt. Så fort skärbåtarna närmade sig började skansens kanoner att dåna. Ryssarna gjorde tre försök att ta sig förbi, men fick till slut ge upp. Vid Järvsta drabbade sedan ryska soldater samman med de svenska försvarsstyrkorna, men fann att svenskarna var för starka.
Generalmajor de Lacy tvingades ge upp och den 2 augusti seglade galärerna söderut. De gynnades av god vind och seglade stora leden mot Öregrund.
I Öregrund gjordes ett nytt strandhugg och några gårdar och bodasr, som klarat sig från branden, tändes på igen. En ny attack riktades mot Gräsö, ryssarna ordnade klappjakt på södra delen av ön och rövade all boskap. Även Gräsö gård antändes.
Vid Singö gjorde man ett uppehåll. Det hade börjat bli ont om bröd på de ryska galärerna och man byggde ugnar och bakade. Gott om spannmål hade man ju sedan bruksbodarna i Kallriga plundrats.
Generalen underhöll sig då och då med båtsmannen från Öregrund. Han hade blivit intresserad av den svenske sjömannen, som inte bara visade sig sjökunnig utan även visade prov på god iakttagelseförmåga.
"Storm borde ta tjänst hos oss," hade han sagt. "Tsaren bygger ju ett stort och mäktigt rike och en väldig flotta. En duktig sjöman kan komma långt i Ryssland. Ja, Storm kan bli officer om han söker rysk tjänst."
Storm bönföll om att få slippa.
"Ja, vill inte Storm följa med mot betalning så blir han nog tvungen att följa med utan," sade då generalen.
Ryssarna hade inte lyckats bränna Skebo bruk vid färden upp genom skärgården och generalen beslöt nu göra ett sista försök att ödelägga bruket.
Man var dock väl förberedd i Skebo. Ryssarna landsteg den 8 augusti, men fann att bruksfolket låg i försåt.
Ryssarna hade bara satt in en liten styrka och gav upp.
Lite senare hörde brukets försvarare ett kanonskott från Edeboviken och en beriden trupp skickades dit för spaning.
Ryttarna kunde konstatera att ryssarna höll på att skeppa in sitt manskap. Man upptäckte också en främmande man på stranden. Det var båtsman Storm.
Storm fördes till bruket och förhördes där av en svensk major.
Båtsman Storm nekade till att han hjälpt ryssarna som lots. Han visste inte heller vart ryssarna nu skulle bege sig. Majoren fann dock Storm synnerligen suspekt. Han sattes på en kärra med en vakt vid sin sida. Storm var till den grad misstänkt att han skulle skickas till Stockholm för förhör.
Det blev många och ingående förhör. Storm fick redogöra för allt vad han hade varit med om, dag för dag. Han fick också redogöra för vad de andra fångarna på galären hade sagt och gjort.
Det hela blev inte bättre av att att några, som verkligen fungerat som vägvisare för ryssarna, bland annat bonden som frivilligt rott ut till ryssarna, påstod att Storm varit väl sedd ombord på generalsgalären och följt generalmajor de Lacy som ett slags adjutant.
Den 29 februari 1720 fick Storm svara för sina gärningar vid Frösåkers häradsrätt. Han bestred då anklagelsen att ha tjänat som lots åt ryssarna.
Rätten frikände honom liksom alla de andra som under de ödesdigra sommarveckorna 1719 hade varit fångar ombord på ryssgalärerna. Förmodligen ansåg domstolen att man inte kunde begära av dem att de skulle ha visat större dödsförakt än den övriga befolkningen i Roslagen.