Seglingen till Stralsund

iderna var svåra i Öregrund år 1715. Skepparna hade svårt att få frakter och det var inte längre självklart att en ung öregrundare kunde få hyra som båtsman på stadens egna fartyg. Många båtsmän tog därför hyra på främmande skepp.
Anders Storm hette en ung Öregrundsbo, som tagit hyra på stockholmsskepparen Mårten Martinssons skuta. Fartyget skulle i Norrköping ta in en last av musköter, pistoler, karbiner och värjor för garnisonen i Stralsund.
Den stora böndagen var allt klart för avsegling. Seglen sattes vid middagstid och skutan styrde ut från Kalmars hamn. Vinden var nordnordostlig och krejaren gjorde god fart.
Skeppare Martinsson skulle först gå in till Karlskrona och därefter sätta kursen över Östersjön till Stralsund.
(Bilden: Stralsund i början av 1700-talet). På eftermiddagen började den unge lotsen Jacob Hansson bli orolig. Vinden ökade och vågorna växte. Det blev storm. Seglen togs ned och skutan drev för vinden. I två dagar drev krejaren utanför Blekingekusten, men sedan blev vädret bättre.
På den tredje dagens morgon, då de låg vid utskären utanför Korsholm, beslöt sig skeppare och lots för att sätta kurs direkt mot Stralsund.
Nästa morgon siktade de det tyska landet, men kunde inte avgöra var man angjort land. Det var dåligt med erfaret skutfolk ombord, men Anders Storm gissade att man befann sig utanför ön Wollin.
De ankrade utanför land och överlade. Till sist beslöt sig skeppare Martinsson att följa land i förmodad riktning mot Stralsund.
När de passerade utanför Greifswald gjorde utkiken en olycksbådande upptäckt. Utanför staden låg två danska fregatter.
Danskarna var på alerten. Så fort de siktade den svenska skutan hissade de segel. Den danska flaggan hissades och två skott avlossades.
Nu var skeppare Martinsson och hans folk illa ute. Storbåten sattes i sjön åt styrbord och det hölls skeppsråd ombord. Vapenlasten fick inte falla i fiendehand!
Någon föreslog att sätta skeppet i brand och gå i båtarna, och efter en stunds diskussion gick både skepparen och lotsen med på den saken.
Det visade sig dock att skeppsbåten inte kunde ta alla som var ombord. Lotsen menade att det fanns stor risk för att danskarna skulle kapa skeppsbåten, eller kanske rent av segla den i kvav.
Skepparen, lotsen och flera andra bestämde sig därför att stanna ombord. Anders Storm, båtsmännen Johan Kröber och Mats Örn från Stockholm samt Jöns Ljungkvist från Karlskrona, passageraren baron Sparre och tre kvinnfolk tog sig ned i båten.
Båtsmännen högg tag i årorna och rodde som de aldrig gjort tidigare i sitt liv. Krejaren styrde däremot för fulla segel ut mot havet, följd av de båda danska fregatterna.
Sent på natten tog sig Storm och hans kamrater in till land. De var räddade, men visste inte hur det gått med skutan. Troligen hade danskarna kapat den, för en krejare hade inte stora möjligheter att segla ifrån två snabba fregatter.
I två dygn höll de sig gömda vid stranden. Sedan tog de sig över land fram till Stralsund. Där blev Storm förhörd av garnisonens kommendant, general Ekenberg.
Så småningom tog sig Anders Storm tillbaka till Sverige och kom hem till Öregrund. I februari 1716 kallades han till rådstugurätten för att vittna om vad som hade hänt.