Vad hände med tackan?
n vintrig januarikväll 1684 hölls det barnöl
hos Anders Johansson. Stugan var full av folk, för Anders
hade många bekanta, och gästerna lät sig väl
smaka. Den nyfödde blev vederbörligen betittad och
beundrad och många menade att han nog skulle bli en lika
duktig skeppare som far sin.
Anders hustru hade själv bryggt ölet och det fradgade
i stånkorna, beskt och starkt. Stämningen steg och
man började dra historier. Lars Simonsson Bootz, som satt
på bänken vid långsidan tillsammans med Olof
Persson Norrlänning, kände sig för en gång
skull nöjd med livet.
Han dunkade Olof Persson i ryggen och frågade inte så
lite menande om inte fårsteken vid Djurhamn smakat alldeles
särdeles gott.
Olof Persson Norrlänning stirrade häpet på den
rödbrusige skepparen Lars Simonsson. Det var en underlig
fråga som han kom med, tyckte Olof. Han förstod ingenting.
"Vad är det för någon fårstek du pratar
om?" undrade han.
Det stulna fåret
"Av fåret I toge och som Sven Andersson inte ville
smaka," svarade Lars.
Det är möjligt att det beska ölet var för
starkt och att Olof Persson Norrlänning druckit lite väl
mycket av det. Hur som helst, han blev upprörd. Vem hade
påstått att de hade tagit ett får vid Djurhamn?
Nu tappade också Simonsson humöret. Han sade att Olof
mycket väl visste vad han talade om. Gabriel Knipa hade
själv berättat för honom att han stulit och slagit
ihjäl ett får när de var i land vid Djurhamn.
Det var tillräckligt klart besked. Knipa hade också
berättat för honom att Axel Bäck låtit sig
väl smaka och även försökt att få Sven
Andersson att ta för sig, men att Sven inte hade kunnat
förmå sig till det.
Stämde Simonsson för förtal
Olof Persson Norrlänning tog mycket illa vid sig. Han
reste sig, gick och slängde igen dörren. Det räckte
inte med det. Han stämde Lars Simonsson för förtal
och den 29 januari möttes de inför rätten.
Lars Simonsson förstod ingenting. Han hade bara berättat
vad Gabriel Knipa hade sagt. Förresten hade han hört
samma sak från andra också. Alla visste väl
vad Olof Persson, Axel Bäck, Gabriel Johansson Knipa och
Sven Andersson haft för sig vid Djurhamn sommaren 1682?
Det visste i varje fall varken domaren Anders Andersson Höök
eller rådmännen och därför kom berättelsen
om tackan vid Djurhamn att hamna i domstolsprotokollet.
Lars Simonsson berättade att båtsmannen Gabriel Johansson
Knipa hade talat om för honom hur de kommit till Djurhamn
en söndagsmorgon och sedan slagit ihjäl en tacka och
festat på den.
Gabriel Knipa kallades till skranket och domaren frågade
om det som Lars Simonsson berättat vad sant.
Båtsmannen Knipa vred lite på sig och sade att det
var sant att han berättat så för Lars Simonsson,
men att det han sagt nog inte var alldeles sant.
Det var den gången då tullskrivaren Axel Bäck
hade tröttnat på att pränta tulliggare och försökt
sig som skeppare istället. De hade kommit seglande till
Djuröhamn i Stockholms skärgård en söndagsmorgon
och då söndagen var den dag då Herren bestämt
att människorna skulle vila, tyckte Axel Bäck att det
inte fanns någon anledning att skyndsamt segla hem till
Öregrund. De förtöjde och Axel Bäck, Olof
Persson Norrlänning och Gabriel Knipa gick i land.
Förtöjde vid Djurö
Gabriel berättade att de stannade i land ett bra tag,
men kom så småningom tillbaka. De hade med sig lite
ved, som båtsmannen Sven Andersson hjälpte dem med
att kasta upp i skutan.
Medan Sven kastade upp veden, sade Olof till honom:
"Sven, vet du vad, menar du icke att Gabriel slog ihjäl
en tacka?"
"Var han rakt vilsen?", undrade Sven häpet och
ruskade på huvudet.
"Jo, fuller gjorde han det," sade Olof.
Sven ville inte tro det. Varför skulle Gabriel göra
något så meningslöst som att slå ihjäl
ett får? Olof vidhöll dock vad han sagt. Gabriel hade
dödat en vit tacka och sedan kastat in den bland buskarna
och dolt
den med kvistar och ris. Axel Bäck hade också
nickat. Jo, så hade det gått till.
En stund senare sade Bäck:
"Gossar, vi måste draga i land efter tackan."
Då ilsknade Sven till. "Fanden drager i land efter
henne, haven I slagit ihjäl henne så måge och
före I av henne vad I vilja, men intet går jag efter
henne," sade han.
De andra teg. Det kom så bestämt att det stod helt
klart att Sven inte ville följa med.
Lite senare på dagen hade Olof och Axel Bäck åter
bett Sven att gå land och hämta tackan, men Sven nekat
än en gång och sagt att de fick väl själva
ta hand om vad de ställt till med.
Domstolen såg allvarligt på saken
Naturligtvis fick man inte slå ihjäl andras djur,
och domstolen fann att det inte längre rörde sig om
ett vanligt förtalsmål utan en allvarlig beskyllning
om ett brott. Nu var det inte Lars Simonsson som var anklagad,
utan Gabriel Knipa som stod till svars.
Olof Persson Norrlänning kom inte ihåg något
alls, men menade att om han sagt till Sven att Gabriel slagit
ihjäl en tacka, så måste det ha varit ett skämt.
I vilket fall som helst hade han aldrig sett Gabriel slå
ihjäl ett får.
Sven Andersson inkallades som vittne. Jo, det var alldeles riktigt
det som Lars Simonsson berättat. Han kom mycket väl
ihåg vad Olof Persson Norrlänning och de andra sagt
när de kom tillbaka från land. Jodå, de hade
sagt att Gabriel hade slagit ihjäl en tacka och gömt
fåret under kvistar och grenar.
Axel Bäck bekräftade vad Gabriel hade sagt, men sade
att de bara kommit med historien för att reta Sven, för
han var alltid så from och helig. Axel Bäck förnekade
på det bestämdaste att han sett Gabriel slå
ihjäl en tacka och han bedyrade högeligen att så
icke hade skett. Inte heller hade det varit något festande
på stulet fårkött senare den dagen.
Till sist frågades Sven om någon tacka förts
ombord och om man ätit fårkött ombord. Sven förnekade
att någon tacka förts ombord, och inte heller hade
det fraktats något fårkött ombord, men han vidhöll
dock att Gabriel Knipa bekänt att han slagit ihjäl
en tacka.
Rätten tog det hela i övervägande. Det gick inte
att nu efter så lång tid fastställa vad som
verkligen skett den där sommardagen vid Djurhamn. Gabriel
Knipa nekade ju blankt till att ha slagit ihjäl någon
tacka och det fanns inte heller några vittnen. Det gick
alltså inte att fälla honom för en sådan
gärning.
När det sedan gällde förtalsmålet gällande
vad Lars Simonsson sagt vid barnsölet friades han helt.
Han hade berättat om det hela i god tro. Han hade ju ingen
anledning att misstro Gabriel Knipa, som självmant hade
berättat för Lars att han slagit ihjäl en tacka.
Hur som helst, det undrades mycket och länge i stugorna
om vad som verkligen skett vid Djurhamn. Var det bara en rövarhistoria,
eller hade man verkligen festat på fårkött ombord
på Axel Bäcks skuta den där söndagen?
(Öregrunds dombok 29 januari 1684


|