Vad hände med tackan?

n vintrig januarikväll 1684 hölls det barnöl hos Anders Johansson. Stugan var full av folk, för Anders hade många bekanta, och gästerna lät sig väl smaka. Den nyfödde blev vederbörligen betittad och beundrad och många menade att han nog skulle bli en lika duktig skeppare som far sin.
Anders hustru hade själv bryggt ölet och det fradgade i stånkorna, beskt och starkt. Stämningen steg och man började dra historier. Lars Simonsson Bootz, som satt på bänken vid långsidan tillsammans med Olof Persson Norrlänning, kände sig för en gång skull nöjd med livet.
Han dunkade Olof Persson i ryggen och frågade inte så lite menande om inte fårsteken vid Djurhamn smakat alldeles särdeles gott.
Olof Persson Norrlänning stirrade häpet på den rödbrusige skepparen Lars Simonsson. Det var en underlig fråga som han kom med, tyckte Olof. Han förstod ingenting.
"Vad är det för någon fårstek du pratar om?" undrade han.

Det stulna fåret

"Av fåret I toge och som Sven Andersson inte ville smaka," svarade Lars.
Det är möjligt att det beska ölet var för starkt och att Olof Persson Norrlänning druckit lite väl mycket av det. Hur som helst, han blev upprörd. Vem hade påstått att de hade tagit ett får vid Djurhamn?
Nu tappade också Simonsson humöret. Han sade att Olof mycket väl visste vad han talade om. Gabriel Knipa hade själv berättat för honom att han stulit och slagit ihjäl ett får när de var i land vid Djurhamn. Det var tillräckligt klart besked. Knipa hade också berättat för honom att Axel Bäck låtit sig väl smaka och även försökt att få Sven Andersson att ta för sig, men att Sven inte hade kunnat förmå sig till det.

Stämde Simonsson för förtal

Olof Persson Norrlänning tog mycket illa vid sig. Han reste sig, gick och slängde igen dörren. Det räckte inte med det. Han stämde Lars Simonsson för förtal och den 29 januari möttes de inför rätten.
Lars Simonsson förstod ingenting. Han hade bara berättat vad Gabriel Knipa hade sagt. Förresten hade han hört samma sak från andra också. Alla visste väl vad Olof Persson, Axel Bäck, Gabriel Johansson Knipa och Sven Andersson haft för sig vid Djurhamn sommaren 1682?
Det visste i varje fall varken domaren Anders Andersson Höök eller rådmännen och därför kom berättelsen om tackan vid Djurhamn att hamna i domstolsprotokollet.
Lars Simonsson berättade att båtsmannen Gabriel Johansson Knipa hade talat om för honom hur de kommit till Djurhamn en söndagsmorgon och sedan slagit ihjäl en tacka och festat på den.
Gabriel Knipa kallades till skranket och domaren frågade om det som Lars Simonsson berättat vad sant.
Båtsmannen Knipa vred lite på sig och sade att det var sant att han berättat så för Lars Simonsson, men att det han sagt nog inte var alldeles sant.
Det var den gången då tullskrivaren Axel Bäck hade tröttnat på att pränta tulliggare och försökt sig som skeppare istället. De hade kommit seglande till Djuröhamn i Stockholms skärgård en söndagsmorgon och då söndagen var den dag då Herren bestämt att människorna skulle vila, tyckte Axel Bäck att det inte fanns någon anledning att skyndsamt segla hem till Öregrund. De förtöjde och Axel Bäck, Olof Persson Norrlänning och Gabriel Knipa gick i land.

Förtöjde vid Djurö

Gabriel berättade att de stannade i land ett bra tag, men kom så småningom tillbaka. De hade med sig lite ved, som båtsmannen Sven Andersson hjälpte dem med att kasta upp i skutan.
Medan Sven kastade upp veden, sade Olof till honom:
"Sven, vet du vad, menar du icke att Gabriel slog ihjäl en tacka?"
"Var han rakt vilsen?", undrade Sven häpet och ruskade på huvudet.
"Jo, fuller gjorde han det," sade Olof.
Sven ville inte tro det. Varför skulle Gabriel göra något så meningslöst som att slå ihjäl ett får? Olof vidhöll dock vad han sagt. Gabriel hade dödat en vit tacka och sedan kastat in den bland buskarna och dolt den med kvistar och ris. Axel Bäck hade också nickat. Jo, så hade det gått till.
En stund senare sade Bäck:
"Gossar, vi måste draga i land efter tackan."
Då ilsknade Sven till. "Fanden drager i land efter henne, haven I slagit ihjäl henne så måge och före I av henne vad I vilja, men intet går jag efter henne," sade han.
De andra teg. Det kom så bestämt att det stod helt klart att Sven inte ville följa med.
Lite senare på dagen hade Olof och Axel Bäck åter bett Sven att gå land och hämta tackan, men Sven nekat än en gång och sagt att de fick väl själva ta hand om vad de ställt till med.