Östhammars kyrka

en som kom till Östhammar i början på 1600-talet hade all anledning att förvåna sig över att staden saknade kyrka.
Förmodligen var Östhammar den enda staden i Sverige som saknade egen kyrka. Stadsborna hade att varje söndag vandra den långa vägen till sockenkyrkan i Börstil.
År 1660 begärde dock borgmästare och råd tillstånd att bygga en egen kyrka, vilket också beviljades.

Rikskollekt för kyrkbygge

Året därpå gav kungen tillstånd för upptagande av kollekt i alla rikets kyrkor som ekonomiskt stöd för kyrkbygget. Förmodligen räckte inte kollektpengarna långt utan borgarna fick skjuta till både arbete och pengar. Ryttmästaren Carl Magnus Skunck på Länsö bidrog också till både bygge och inventarier med en frikostig gåva..
Kyrkan byggdes av gråsten och saknade torn. I södra hörnet av kyrkogården restes istället en klockstapel.
Det blev en verklig högtidsstund för Östhammarsborna när kyrkan högtidligt invigdes 1675. Nu hade man äntligen fått en egen kyrka, men däremot inte egen präst. Det ordnades därför både gudstjänster i Börstil och Östhammar efter turordning.
1688 fick dock staden rätt till egen komminister, men man utnyttjade inte den rätten förrän 1732, då staden återuppbyggts efter rysshärjningen.

Kyrkklockan sprack

Till en början med hade man bara en kyrkklocka. Denna spräcktes dock vid själaringningen efter drottning Ulrika Eleonora år 1742 och göts då om av klockgjutaren G Meyer i Stockholm. Till minne av denna händelse fick den inskriptionen:
När år sjuttonhundra fyra tio tu för Ulrica Eleonora
De Swänskes utvaldaste Drottning och Fru,
Skul ringas, jag månde förlora av ängslan mitt ljud;
Men till Stockholm jag for
Att större mig låta omgöra
Påkostad av samtelig Östhammarsbor,
O, att de länge mig må höra


Samtidigt gjordes en insamling för ytterligare en kyrklocka
1761 fick kyrkan sitt namn, Gustavi kyrka. Den uppkallades efter landets dåvarande kronprins, som sedan skulle bli Gustav III.

Vid västra gaveln fanns en läktare, som sköt ganska långt fram i i kyrkan. Läktaren var liksom kyrkans övriga inredning blåmålad och marmorerad.

Orgel först 1811

Orgel fanns inte förrän 1811. En insamling gjordes 1809 och en orgel beställdes från orgelbyggaren Pehr Strand, som begärde 600 daler för arbetet. Denna orgel användes sedan till 1878, då en ny anskaffades.

Kyrkogården var omgiven av en hög stenmur och ingången hade en hög svart port under ett tegelvalv med brädtak. Många ansåg dock denna port vanprydande och den ersattes 1809 med fyrkantiga pelare och järngrind.

1829 var den rödmålade klockstapeln i så dåligt skick att den inte kunde repareras, och man beslöt att ersätta den med ett kyrktorn. Det dröjde dock ända till 1845 innan man kunde sätta igång med tornbygget. Det togs sten från muren för tornbygget och meningen var att muren skulle ersättas med ett plank, men man ångrade sig och planterade en hagtornshäck istället. Det var först 1929 som kyrkogårdsmuren återställdes. 

När det gäller kyrkans inventarier kan nämnas att predikstolen är ett arbete av mäster Olof Gerdman i Stockholm efter ett förslag av rådmannen Erik Strandberg. Den kom till 1739 och kostade 750 daler kopparmynt.

Församlingen satt i sträng rangordning

Man satt inte hur som helst i gångna dagars kyrkor. Alla var placerade strikt i rangordning enligt en bänkordning.
Det finns en bevarad bänkordning från 1795, i vilken det står:
"I högkoret borde som förr vara rum för sjungaren eller klockaren till sångens förrättande. Till vänster borde skolemästaren sitta för att bekvämligen hava uppsikt över församlingens ungdom, som i koret kommer att sitta, och därjämte underhjälpa sången"
Enligt denna bänkordning var första bänken på manfolkssidan - kvinnor och män satt på var sin sida om mittgången - ämbetsbänk för herr Borgmästaren och Ryttmästaren Jernfeldt. I motsvarande bänk på kvinnfolkssidan var rum för deras fruar och fruntimmer.
Sedan kom rådmännens bänk resp. deras fruars bänk, flera bänkar för borgarna, deras fruar mitt emot., sedan en bänk för apotekaren, postmästaren och tullnären, sedan hantverkarnas bänkar, bänkar för gesäller, lärgossar, båtsmän och arbetskarlar.
På kvinnfolkssidan var bänkordningen likartad
De två återstående bänkarna var överloppsbänkar, som kunde uthyras till besökare från Söderön, Sandika och Gamlebyn.

Många somnade under gudstjänsten

Gudstjänsterna var långa och det var inte ovanligt att åhörarna somnade. Kyrkoväktaren hade i uppdrag att ständigt gå på gången under predikan, ge noga akt på dem som somnade och sedan anmäla dem för kyrkoherden efter avslutad gudstjänst.
En del kyrkväktare nöjde sig dock inte med detta. I ett kyrkorådsprotokoll från 1787 klagas det på kyrkvaktaren Anders Ersson, "som med en från andra i kyrkan tagen käpp under predikan i huvudet slagit någon som sovit så hårt att hela församlingen blivit förargad."