an brukar tala om det glada tjugotalet. Det har nog sin riktighet. Tro inte att man satt och kurade i stugorna i Öregrund och hade det långsamt på vintrarna. Nej. Godtemplarna ordnade med fester och basarer, resande teatersällskap kom till staden och på kvällarna kunde man gå till Societetshuset, som var bio på vintrarna.

    Badortslivet tog också fart efter krigets elände. Visst var det fortfarande dyrtid 1920, men hela 622 badgäster skrev in sig. Badkamrern fick påökt till 360 kr per säsong och baderskorna fick en efterlängtad löneförhöjning från 1:25 per dag till 1:50.

Ja, badgästerna strömmade till. Nu var det inte längre damer med svepande långa klänningar, getingmidja och fantastiska hattar, utan pojkflickor. De hade raka, korta klänningar och bar enkla klockhattar. Männen nöjde sig inte längre med vanliga långbyxor utan stoltserade gärna i säckiga golfbyxor.

Bland dem som skrev in sig 1920 finner man två namn på badgäster som mer eller mindre kom att sätta sin prägel på badlivet under de kommande årtiondena. Det var Marika Stiernstedt och Ludvig Nordström. De kom att livligt ta del i societetslivet.

Det var också de här åren som "storljugaren" Calle Möller berättade sina fantastiska skrönor vid tillställningarna på Societetshuset, historier, som fick badgästerna att vrida sig av skratt.

Två gånger i veckan var det dans på Societshuset. Nu var det inte längre smäktande wienervalser utan jazz och en hel del steppande.

1921 fick badanstalten något så märkligt som en egen badpredikant. Det var Emma Göransson - brukspatronen Göranssons hustru - som tyckte att badanstalten borde ha en egen präst och som bidrog med kostnaderna.

Predikanten skulle få 500 kr i lön för sex veckor samt fria bad. Det blev pastor B Ramsten som kom att stå för den andliga vården. Avtalet förlängdes också för året därpå. Han höll morgonbön varje dag i kyrkan och blev så populär att han förärades ett guldur då han slutade sin tjänst.

Tennisbanan rustades upp, men man sparade när man kunde. Då behövdes nya nät så lät man lotsen Sundberg knyta nya. Det blev billigare än att köpa nytt. Sommaren 1927 satsade man stort och anlade en ny lawntennisplan nedanför den lilla planteringen utanför kyrka, Det blev sprängningar och schaktningar och man skaffade 25 kubikmeter sandfärgad tennismassa från Stockholm. Den nya tennisbanan kom att kosta en hel del, men Badhusbolaget tänkte driva den affärsmässigt. Den skulle bli en ny inkomstkälla för badanstalten.

Gräsöbaden blev allt populärare och det öppnades motorbåtstrafik mellan staden och badplatsen. I augusti 1925 kunde man läsa i Östhammars Tidning:

"Gräsöbaden har i år haft en mycket god säsong tack vare denna sommars idealiska badväder och de goda anordningarna på den i sig själv härliga och natursköna Gräsöstranden.

Badlivet därute utvecklar sig alltmera kontinentalt. Där övas bl a den amerikanska badsporten surfing. dvs balansering i baddräkt på en flotte, som i full fart bogseras av en kraftig motorbåt. En väl anordnad servering av kaffe, läskedrycker m m förhöjer behaget av daglig vistelse därute."

Det är möjligt att intresset för medicinska bad inte var lika stort som tidigare. Inkomsterna från varmbadhuset minskade år efter år och badanstaltens underskott blev allt större. Staden fann det nu nödvändigt att lämna badanstalten ett årligt bidrag på 1 500 kr för att täcka förlusterna.

Så tonade så småningom tjugotalet bort. Det kom kanske inte att bli lika framgångsrikt som man kunde ha hoppats på efter succéstarten 1920, en det hade varit festliga år med med musik i parken och många minnesvärda kvällar på Societetshuset...