Den stora transporten

Många skutor från Öregrund

För att överföra denna armé mobiliserades en väldig armada. Uppgifter om tillgängliga fartyg infordrades från alla svenska sjöstäder. Skeppslistan från Öregrund löd: Olof Westring, skuta, gammal men användbar, 90 läster; Johan Hilleström, ny skuta, 75 läster; Simon Lundberg, sammaledes, 60 läster; Isak Ålänning, skuta, gammal men användbar, 65 läster; Hans Lång, dito, 70 läster; Johan Bootz, sammaledes, 90 läster; Erik Mattson Bolk, kajutbåt, 25 läster; Erik Wasa, skuta, 45 läster; Erik Drackman, kajutbåt, 20 läster; Nils Strandberg, skuta, 35 läster; Jöran Ekman Krögaren, skuta, 85 läster; Hans Hålländer, skuta. 85 läster; Unge Hans Hålländer, skuta gammal, dock användbar, 60 läster; Lars Schröder, dito, 75 läster: Mickel Galle, dito, 50 läster; Johan Lind, skuta, halvnött, 75 läster; Johan Gran, skuta, dito, 80 läster; Erik Cruus änka, skuta, dito, 80 läster; Erik Sarre, skuta, ny, 90 läster och Johan Galle, kajutbåt, 35 läster. Fartyg uppbådades från alla svenska sjöstäder, besiktigades, värderades och kröntes, dvs rekvirerades av Kronan. Flera skrivelser från Öregrunds magistrat till landshövdingen år 1711 handlar just om kronans krav på fartyg. Öregrundsborna var vid det laget innerligen trötta på de
föga lönsamma transporterna för kronan, och i skrivelserna klagades det bl a på att det var ont om sjöfolk i staden och att skepparna fick räkna med att hyra sjöfolk även utifrån.
På sommaren 1712 drogs den väldiga transportflottan samman i Karlskrona och Karlshamn. Det var inte mindre än 97 fartyg, som rekvirerats och bland dessa fanns flera skutor från Öregrund. Skutorna värderades och besiktigades, varefter soldaterna togs ombord.
Totalt var det 7 600 man infanteri och 1 800 ryttare, tusentals hästar, kanoner, trossvagnar, krut och stora proviantförråd som togs ombord.

Örlogsflottan eskorterade

Den 23 augusti avseglade transportflottan under skydd av örlogsflottan, 24 linjeskepp och 3 fregatter under den gamle generalamiralen Hans Wachtmeisters befäl.
Det var väldiga linjeskepp där de grova artilleripjäserna fyllde batteridäcken.
Örlogsflottan var bemannad med 11 130 man och förde tillsammans 1 746 kanoner. Ombord befann sig också Magnus Stenbock och Polens landsflyktige kung Stanislaus.
Säkert utgjorde denna väldiga flotta en imponerande anblick, men de kanonspäckade bredsidorna till trots så fanns det uppenbara brister.
Det var inte bara Öregrund som hade bekymmer med att ställa upp med de båtsmän, som kronan fordrade. Besättningarna var inte fulltaliga, utan indelta knektar hade kommenderats ombord för att fylla luckorna.
Underhållet hade eftersatts på grund av brist på folk och medel. Många av de ståtliga linjeskeppen hade inte kölhalats på flera år. Sjögräs och snäckor på fartygsbottnarna bromsade farten och detta skulle så småningom visa sig ödesdigert.
Man kanske kan tycka att en översegling av Östersjön borde vara en snabb affär. Avståndet mellan Blekinge och Rügen är grovt räknat inte mycket längre än mellan Kapellskär och Åbo, och en sådan distans klarar en modern färja på en natt.
En konvoj seglar dock aldrig snabbare än dess långsammaste fartyg och de svenska sjöstädernas krejare var knappast några snabbseglare.
På de seglande skeppens tid gick det inte att beräkna hur lång tid det skulle ta att segla en viss sträcka. Det var väder och vind som avgjorde.
Det tog faktiskt tre veckor för konvojen att nå sitt mål. Flottan drabbades nämligen av särdeles motiga vindar och långa perioder av stiltje, då fartygen drev av och an på havet.
Tusentals man trängdes ombord. På linjeskeppens trånga batteridäck sov matroserna i hängkojer, på skutorna sov soldaterna i skutornas lastrum. Det var outhärdligt trångt ombord och utspisningen av soldaterna måste haft sina problem på skutorna, där kabysserna var dimensionerade för en besättning på bara några få man.
Vid Bornholm siktades danska flottan. Den var underlägsen den svenska och Wachtmeister försökte jaga ikapp den. Det lyckades dock inte, för de bättre underhållna danska skeppen var snabbare.
Den 14 september ankrade flottan vid Rügens nordkust och den 16 september hade allt manskap, alla hästar, kanoner och tross, samt en liten del av förråden överförts till land.

Danska flottan siktades

Då siktade en utkik segel vid horisonten. Det var den danska flottan, som nu fått förstärkning av ytterligare några linjeskepp och fann sig stark nog att hota svenskarna.
Amiral Wachtmeister beslöt att leverera batalj. Trummorna dånade på linjeskeppen, seniga armar grep tag i ankarspelens spakar och örlogsskeppen lättade ankar. Skeppen styrde till havs för fulla segel.
Vid mörkrets inbrott hade de båda flottorna ännu inte kommit inom skotthåll. Under natten vred vinden, de svenska fartygen drev tre sjömil ur kurs och på morgonen visade det sig att danskarna låg mellan den svenska flottan och transportflottan.
Danskarna var inte sena att utnyttja situationen. De danska fregatterna styrde mot de obeväpnade transportfartygen.
Det blev en våldsam uppståndelse på skutorna. Matroser, som varit iland kom rusande, ankare lättades och segel hissades i all hast.
Fregatterna närmade sig och det blixtrade från kanonportarna. Många skutor hann sätta segel, men de blev ändå ett lätt byte för de snabba danska skeppen. Skuta efter skuta bordades. De värdefullaste tog danskarna i beslag, de övriga stacks i brand. 15 skutor togs och 40 brändes, allt emedan den svenska örlogsflottan befann sig utom skotthåll.
De övriga skutorna fann sin räddning på havet och kom liksom örlogsflottan
så småningom tillbaka till Karlskrona.
I Städernas akter för Öregrund 20 januari 1714 kan man läsa:
"Efter den höga kungliga senatens resolution samt högloveliga Kungliga
Kammarkollegiets brev av den 17 februari nästförlidna år har följande farkoster från Öregrunds stad, som i september 1712 blivit olyckligen förolyckade under landryggen genom fienden vid transporten, blivit sålunda värderade: Engelen Michael, en ny furuskuta om 110 läster, värderad till 1 866 daler smt, samt Engelen Raphael, furu, 1 666 daler smt."
Förmodligen togs också Öregrundssjömän som fångar av danskarna, för i en senare mantalslängd uppgavs att en matros befann sig i krigsfångenskap i Norge.
En tredje Öregrundsskuta, som förstörts vid Rügen, nämns i Frihetstidens utskottshandlingar år 1730. Det gällde då en skuta som ägts av rådmannen Johan Bootz. Han hade så sent som 1730 ännu inte fått ersättning försitt förlorade fartyg och i handlingen redovisas de olika turerna när det gäller betalningsärendet.
Bland dessa skrivelser finns en resolution från drottning Ulrika Eleonora med uppmaning till Bootz att vända sig till Statskontoret för att få rättelse i saken, samt några år senare en liknande resolution undertecknad av kung Fredrik I. Viljan att betala fanns tydligen, men statskassan var tom.
Förmodligen fick dock Bootz till sist sin ersättning, för stadens klagomål till myndigheterna i detta ärende upphör därefter.
Bootz fick alltså vänta i 18 år på ersättning, medan de andra skepparna möjligen fick betalt någon gång på 1720-talet.
Dessa skeppare var inga förmögna män. De hade genom personliga uppoffringar och lån skaffat sig den skuta, som skulle bli deras levebröd. När kronan krävde transporter tvingades de att avstå från sina mera lönande frakter och riskerade att förlora sina vanliga uppdragsgivare. För dem var förlusten av skutan en personlig katastrof.

Sankta Johannas skräckfärd

Den svenska armén i Tyskland behövde flera soldater och ersättning för de förlorade förråden. Nya fartyg rekvirerades och drogs samman i Karlshamn, proviant anskaffades, men allt detta tog tid. Till råga på allt härjade pesten i Karlskrona och Karlshamn - det finns från den tiden också uppgifter om öregrundsbor, som dött i Karlshamn, förmodligen i pesten.
Först i december var den nya transportflottan klar att avgå. Det var hårdvädersäsong och vinterkallt. Den 18 december avseglade 60 transportfartyg skyddade av 12 linjeskepp och fyra fregatter, men måste efter fyra dagar återvända på grund av hård motvind.
Den 23 december gjordes ett nytt misslyckat försök.
Bland de skutor, som avseglade denna dag fanns Öregrundsskepparen Erik Löthmans skuta Sankta Johanna. Vi vet inte om Sankta Johanna var en av de skutor, som klarade sig från katastrofen vid Rügen, eller om det var ett av de fartyg, som mobiliserats för den nya transporten.
Vad som hände Sankta Johanna framgår av ett intyg dagtecknat Simrishamn den 9 januari, som finns bland Städernas akter. Det är undertecknat av E M Duwall och Anders Mannberg, kvartermästare i Östgöta kavalleriregementes livkompani:
"Då skepparen Erik Löthman med sitt skeppsfolk från Öregrund skulle transportera 34 man gemena ryttare och två soldater till Pommern med sitt fartyg, har han begärt sannfärdig attest om att bemälde skeppare och skeppsfolk voro alldeles oskyldiga till vad som passerat.
Emedan farkosten om natten mellan den 24 och 25 december sistlidna blev så illa i den stora frosten och kölden förskuren av isen att farkosten strax började läcka och taga in vatten samt, att pumparna blivit så förfrusna att man nödgats gå in mot närmaste land, ty eljest hade alla inom en kvarts timme blivit i havsens djup, helst då som alla hästarna voro fördränkta och farkosten begynt att sjunka och gå sönder, något som vi här med våra namnunderskrifter bekräftar."
Med en smula fantasi kan man föreställa sig vad som hände denna fasansfulla decembernatt. Den bitande kylan, stötarna mot isflaken, de påbyltade, frysande männen, som förgäves slet vid de hopfrusna pumparna, den begynnande slagsidan, det hemska skriandet från de drunknande hästarna och det desperata beslutet att styra rakt mot närmaste land...
Och vad hände med Magnus Stenbocks armé? Den vann visserligen en lysande seger vid Gadebusch, men blev senare innesluten vid Tönningen, där den kapitulerade. De enorma uppoffringarna hade varit förgäves.