Tsarens hemliga vapen

n väldig flotta låg för ankare på Hangö redd. Det var linjeskepp, fregatter och mängder av mindre fartyg. På det största av fartygen, det nya linjeskeppet Ingermanland, vajade viceamiralen Peter Michailovs befälstecken från stortoppen.
Från linjeskepp, fregatter och skärgårdsfartyg styrde barkasser mot flaggskeppet. Den ryska flottans högre befälhavare hade beordrats till krigsråd ombord på Ingermanland. Det var den 21 juni 1719.
Viceamiral Michailov var upprörd och hans officerare hade lärt sig att frukta hans vredesutbrott. Han berättade att fredsförhandlingarna på Åland gick dåligt. (Bilden: tsar Peter) Svenskarna gjorde allt för att förhala förhandlingarna och inget hände. Peter Michailov slog fast att det nu krävdes krafttag för att tvinga svenskarna till fred.
De många amiralerna och generalerna lyssnade respektfullt och när de fick en fråga av Peter Michailov var de noga med att använde titeln viceamiral. Detta var hans titel när han var ombord på ett örlogsfartyg. När han var i land var han däremot Rysslands mäktige, enväldige tsar.
Tsar Peter hade till Sveriges olycka något så ovanligt i Ryssland som ett brinnande intresse för sjön. När han som pojke vistades på släkten Romanovs familjegods, som låg vid en liten sjö, byggde han sig själv en segelbåt och lärde sig segla. Sedan lärde han sig handgripligt skeppsbygge som timmerman vid holländska varv. Han förvandlade Ryssland och var övertygad om att hans lands framtid låg på havet.
Nu hade han undanröjt det första hindret, de svenska provinserna, som låg mellan Ryssland och havet, besatt Finland, Åland och Estland och byggt sitt rikes nya huvudstad längst in i Finska viken.
Svenskarna envisades dock med att inte erkänna sig besegrade, och det var illa, för nu behövde han fred för att fortsätta jättearbetet med att förvandla det efterblivna Ryssland till en modern europeisk stormakt.
Nu skulle den ryska flottan sättas in för att tvinga Sverige till fred. De svenska kusterna skulle förhärjas, gårdar och städer brännas ned och det svenska folket skulle bli varse att kriget var förlorat och att det var den svenska kronans fel att det drabbades av den stora hemsökelsen.
Det skulle bli en väldig terroraktion - brand och skövling, men inga onödiga excesser. Liv skulle skonas, likaså kyrkorna. Om möjligt skulle den ryska flottan också bränna och plundra Stockholm.
Tsar Peter hade länge planerat denna attack. Han var klart medveten om att den ryska flottan var den svenska underlägsen, även om han visste att den svenska flottan var illa rustad. Än hade Ryssland inte tillräckligt med linjeskepp och fregatter och än värre var att det inte fanns sjömän att bemanna fartygen. Många av officerarna på de ryska fartygen var utländska officerare och inga av de nymönstrade sjömännen hade någon tidigare erfarenhet av fartyg. (Bilden: Galärer i strid)
Därtill kom en annan sak. Den tidens örlogsfartyg var byggda för att strida till havs. De skulle segla i kolonner på fritt vatten och avlossa bredsidor mot fienden. Linjeskeppen var kolosser - de största med tre batteridäck hade 90 kanoner och en besättning på 800-900 man. De var djupgående och trögmanövrereade och kunde inte strida i en skärgård. Tsar Peters geniala slutsats var att det fordrades två slags flottor i Östersjön, en högsjöflotta och en särskild skärgårdsflotta.
Han beslöt därför att också bygga en skärgårdsflotta. Den bestod av fartyg, som kunde manövrera på grunt vatten och dessa fartyg kunde inte bara segla utan även ros. Det betydde att de kunde ta sig fram även när vinden mojnat.
Denna flotta krävde inte många sjömän. Fartygen kunde bemannas av soldater, och sådana var det ingalunda brist på i Ryssland.
Roddstridsfartyg hade under århundraden använts i Medelhavet. Många sjöstrider hade utkämpats mellan medelhavsländernas galärer, men fartygstypen hade kommit ur bruk på 1500-talet.
Tsar Peter kom till den slutsatsen att galärer, en fartygstyp som aldrig förekommit i Östersjön, var de idealiska fartygen för skärgårdskrig.
Den grekiske skeppsbyggaren Ivan Botsis kallades till Ryssland och fick i uppdrag att bygga den största galärflotta som världen någonsin skådat.
Ombord på Ingermanland gav Peter anfallsordern. Den ryska högsjöflottan med dess linjeskepp och fregatter seglade till Lemland på Åland, där den förenade sig med den nya skärgårdsflottan.
Tsar Peter följde med sin högsjöflotta till Lemland. Där gick han i land och såg hur den nya skärgårdsflottan seglade iväg över Ålands hav, eskorterad av linjeskepp och fregatter.
Det var 132 galärer, som i väldiga kolonner seglade över havet. De största av dem var 42 meter långa, 6,3 meter breda och kunde ros med 22 årpar. En åra var 12 meter lång och det krävdes fem man för att hantera den. Djupgåendet var inte mer än 1,5 meter och varje galär var bestyckad med några tolvpundiga kanoner, som pekade hotfullt förut över galjonen. De flesta galärerna hade tre master, två råsegel på stormasten och loggertsegel på de båda andra.
Manskapet satt tätt sammanpackat på roddbänkarna och mellan dem löpte en kobrygga, en spång, mellan för och akter och små nickhakar var monterade på relingarna.
De stora galärerna hade en besättning på 150-200 man och ett antal galärer kunde också ta hästar ombord. Vanligen hade en sådan kosackgalär 20 hästar under däck.
Därtill ingick i flottan ett hundratal skärbåtar, mindre roddfartyg med 50 man ombord, och ett stort antal slupar. Ombord på denna skärgårdsflotta fanns 26 000 man.
Den svenska regeringen var inte helt ovetande om att något skulle hända. Kunskapare hade berättat om ryssarnas intresse för galärer, och den svenska flottan hade också byggt några på prov.
Redan ett par år tidigare hade ryska galärer gjort mindre attacker mot skärgården och då tagit en hel del skärgårdsbor som fångar. Den 8 juli blev drottning Ulrika Eleonora informerad om att en stor rysk flotta hade dragits samman på Åland.
Mycket fanns dock inte att göra. Den svenska flottan var visserligen stark, men det var bara på papperet. Efter 19 års krig hade rikets ekonomi körts i botten. Det fanns helt enkelt inga pengar att rusta flottan. De resurser som fanns gick till armén. Ett fåtal fartyg hade dock rustats och sänts till Stockholms försvar.
Det som regeringen fruktade mest var ett ryskt anfall mot Stockholm och nästan alla tillgängliga styrkor förlades därför i närheten av huvudstaden. Alldeles fel hade man inte, för ryssarna gjorde senare ett försök att bryta sig igenom vid Stäket utanför Stockholm, ett anfall som dock slogs tillbaka.
Överbefälhavaren, prins Fredrik av Hessen, drottning Ulrika Eleonoras make, räknade dock inte med någon massiv terrorattack mot den svenska kusten. Det fanns bara minimala posteringar i orterna vid kusten, och dessa drogs tillbaka när uppgifterna om det ryska anfallet kom.