Sjöfarten

är ryssen kom var Öregrunds skeppare ute på sina resor och det finns inga uppgifter om att ryssarna skullle ha tagit eller förstört någon skuta från staden.

Detta innebar dock inte att sjöfarten snabbt kom igång. Ryssarna hade ju förstört de närliggande bruken och därtill hade en del bruksägare börjat skeppa sitt järn med egna skutor.

En hel del malm skeppades dock nu som tidigare från Utö gruva, men även gruvan hade skaffat sig egna fartyg. Magistraten klagade åtskilliga gånger på gruvfogden, som lät öregrundsskepparna vänta medan han lät gruvans egna fartyg få företrädesrätt.

Sedan kom på 1730-talet riksdagens beslut om att de uppländska bruken inte var skyldiga att anlita Öregrunds skutor.

Bottniska handelstvånget upphör

Den stora förändringen kom dock 1765 då riksdagen äntligen efter hårda påtryckningar från Österbotten och Västerbotten upphävde det bottniska handelstvånget. Ända sedan 1638 hade skepparna norr om linjen Stockholm-Åbo inte tillåtits segla på annan hamn än Stockholm.

1765 hände det som skepparna i de nordliga städerna hade drömt om i mer än hundra år. Riksdagen upphävde handelstvånget. Det blev fritt fram att segla till vilken svensk hamn som helst.

Därtill fick ett antal städer vid Bottenhavet stapelrätt, dvs rätt att segla utrikes och flera av dem också frihamnsrättigheter.

Bland dessa städer fanns inte Öregrund, trots att det där redan fanns en etablerad tullkammare. Varken Stockholm eller Gävle ville ha en stapelstad i grannskapet.

Konsekvensen för Öregrund blev en växande hård konkurrens med städerna i norr. Det blev så småningom allt svårare att få frakter. När sjöfarten blev helt fri 1795 så hade Öregrunds sjöfart utarmats till den grad att den senare aldrig kom att repa sig på allvar.

Därtill drabbades en del redare av konkurser och det kom också att bli flera allvarliga förlisningar.

Sjöfartskonjunkturerna var dock till en början goda och 1780 fanns det 27 däckade skutor i staden.

De tyska skepparna

Detta enligt statistiken, men man kan inte alltid lita på statistik. Här finns nämligen en märklighet. Det är möjligt att åtskilliga av dessa fartyg var tyska och, aldrig ens ankrade i hemmahamnen.

I dag bekvämlighetsflaggar redarna för att slippa skatter. Det gjorde också skepparna i Pommern på 1700-talet.

Pommern tillhörde på den tiden svenska kronan men därmed är inte sagt att folket där var likställda med svenska medborgare. När en skeppare från Pommern kom med sin last till Sverige fick han tulla som för utländskt fartyg.

På den tiden kunde man skriva sig i en stad utan att bosätta sig där. Man begärde att bli antagen som kontingentsborgare. Det krävde att två aktade borgare gick i god för den sökande och att han sedan, om man blev antagen, betalade alla sina skatter och utskylder i staden. Kontingentborgaren behövde inte bo i staden. En sådan borgare gav skattepengar men inga bekymmer.

Så sent som 1795 finner man minst tio rent tyska namn i stadens mantalslängd.

Här rörde det sig om skeppare från Wolgast, Wismar, Stralsund och Greifswald. De var borgare i Öregrund, men fortsatte att bo kvar i sina tyska hemstäder.

En tysk skuta kan väl knappast ha blivit svensk genom att ägaren var skriven i Öregrund, men förmodligen registrerade de nya öregrundsborgarna också sina skepp i staden.

Sjömanshusen förde utförlig statistik på den tiden. Det fanns inget sjömanshus i Öregrund, men studerar man sjömanshusens journaler för Stockholm och Gävle finner man en hel del uppgifter om öregrundsskutor, deras skeppare och destinationer.

I sjömanshusrullorna för 1785 finns tretton skutor noterade, alla med tyska skeppare som var borgare i Öregrund. Det var skonerten Neptunus, jakten Catharina Sophia, galeasen Johanna Eleonora och andra, alla med svenska namn.

Några år in på 1800-talet upptäckte myndigheterna detta kryphål i stadslagarna och satte därmed stopp för bekvämlighetsflaggningen.

Även om inte sjöfarten släpptes helt fri för Öregrund förrän 1795 så betydde detta inte att stadens sjömän bara ägnade sig åt Östersjöfart. Många öregrundspojkar tog hyra på främmande skepp och seglade fjärran och vida. I Öregrunds kyrkoböcker nämns om sjömän från Öregrund som seglat till Ostindien och i de sjömansrullor som vi studerat anges matroser som mönstrat på till London, Mayfleur, Le Havre, Dublin eller andra platser.