Östhammarsborna bryter upp

an beslöt alltså att sända en delegation för att framlägga stadens problem för rikets råd, som då var församlat i Uppsala.
Anders Botvidsson, Nils Hansson, Anders Persson och Jöns Andersson reste den långa vägen till Uppsala. Vi vet inte mycket om dem. Anders Botvidsson nämns några gånger i Stockholms tänkeböcker, bl a i samband med en process mot en köpman som lurat på honom undermåligt salt. Han var troligen skeppare och handelsman. Förmodligen var han borgmästare i Östhammar och de andra rådmän. Rimligen var det stadens främste som utsågs för att föra förhandlingarna i en så viktig fråga.
I Uppsala fick de träffa rådsherrarna. Det var Sveriges mäktigaste män, ärkebiskop Jacob Ulfsson, biskoparna Kurt i Strängnäs och Olof i Västerås, riksföreståndaren Sten Sture, riddare och väpnare.

Rådet biföll Östhammarsbornas begäran


De höga herrarna lyssnade till Östhammarsbornas framställning. Detta var ingen nyhet för rådet att kuststäders hamnar grundade upp och rådsherrarna visste att vad Östhammarsborna sade var sant och riktigt. Rådet gav därför på stående fot sitt tillstånd till att flytta staden till Medelörs ägor vid Öregrunds näs. Där skulle Östhammars borgare grunda en ny köpstad, som till evärderlig tid skulle heta Öregrund.
Borgarna fick rätt att köpa Medelörs ägor till lands och sjöss och detta skulle bli den nya stadens utrymme. Alla Östhammars privilegier skulle överföras till den nya staden och därtill skulle den nya staden få full frihet till seglation såväl inrikes som utrikes.
Samtliga de vikt- och måttenheter som tillhörde en sjöstad (bilden) skulle finnas i den nya staden.

Beviljades tio års skattefrihet


Den nya staden skulle också få åtnjuta frihet från alla skatter under tio års tid.
Som avslutning gavs de fyra Östhammarsrepresentanterna uppdraget att rättvist fördela tomtmarken i den nya staden och vid eventuella tvister skulle ärkebiskopen eller Upplands lagman fungera som skiljedomare.
Det sistnämnda är intressant, för det var knappast brukligt att ärkebiskopen skulle avgöra marktvister i en småstad. Detta, liksom det faktum att han året därpå lånade de nya Öregrundsborna de 20 mark som krävdes för att köpa Medelörs ägor, antyder att ärkebiskop Jacob Ulfsson kan ha varit personligen engagerad i den nya stadens tillkomst.
Rådet fattade sitt beslut praktiskt taget på stående fot. Detta var förvånansvärt snabbt, även med tanke på att rådet, som bara sammanträdde ett par gånger årligen under fredstid, hade en mängd viktiga frågor att avgöra.
De detaljerade föreskrifterna i privilegiebrevet, som de fyra representanterna fick med sig vid avresan, tyder också på att ärendet var väl förberett. Möjligen hade ärkebiskopen, som i hög grad intresserade sig för näringarna i sitt stift, redan tidigare förberett rådet när det gällde Östhammarsbornas önskemål om att flytta sin stad.
När beslutet var fattat började den stora utflyttningen. Det fanns dock de som hela tiden varit emot en flyttning. Fyra familjer vägrade att följa med. De bedrev jordbruk och menade att de inte skulle kunna få sin utkomst i det bergiga Öregrund.
Borgarna sålde sin mark i Östhammar, husen flyttades och det blev tomt och öde kring den gamla hamnen.