Nattvakten som vredgades

 

et var kolmörkt i Öregrund på vinternätterna. Gatubelysning var något okänt på den tiden och om det var någon som gick ut, fick han lysa sig fram så gott det gick med en lykta. Värst var det innan snön kom, för då hjälpte inte det svaga skenet från lyktan långt.
Det var få som gick ut i mörkret, men det fanns som måste. Det var nattvakterna, som skulle gå brandronderna i ur och skur.
Nattvaktsuppdraget var inte populärt, men alla insåg att det var nödvändigt att någon nattetid vakade över staden. Det var på vårens allmänna rådstuga, som man träffade beslut om nattvaktspassen. Varje rote skulle utse nattvakter och rotemästaren skulle sedan fördela nattvaktsbördan.
År 1668 beslöt rådstugan att nattvakt skulle tillsättas i varje rote och att vakten skulle patrullera roten från klockan tio på kvällen till gryningen.
Rotemästaren hade en grannlaga uppgift. Vintertid fanns det en del gårdsägare, som började att klaga väldiga över krämpor, när rotemästaren knackade på och meddelade att det var dags att fullgöra nattvaktsskyldigheten.

Många borgare ville inte gå nattvakt

Många av borgarna kunde inte ens för ett ögonblick tänka sig att vanka omkring på gator och gränder en lång och mörk natt. De gjorde antingen som rådman Erik Brask, vilken lät sin dräng ta över nattvaket, eller lejde en karl, som inte hade något emot att tjäna en slant.
Rådman Johan Ersson Gammal ägde ett av stadens största hus och oroade sig väldiga över att nattvakterna inte tog sitt viktiga uppdrag på allvar. Han hade fortfarande i gott minne hur det såg ut i Öregrund när den stora vådelden ödelagt staden 1652.
Några dagar före påsk kom rådman Erik Markusson på besök och de tömde tillsammans ett par stop öl. Johan Ersson Gammal klagade då på nattvakterna. Han menade att det var på tok att man upphört med det gamla bruket att vakten skulle blåsa i sitt horn en gång i timmen.
De gamla hornen användes inte längre - ett par av dem hade kommit bort - och nu fanns det ingen som verkligen kunde vara säker på att vakten gjorde sina ronder. Kanske - och det misstänkte han högeligen - satt rotens vakt i någon sjöbod, pokulerade och drack öl med de andra rotarnas vakter och struntade blankt i att vaka över eld och brand.
Nu råkade det sig så att Johan Ersson Gammals piga Kerstin höll på med att se till brasan just när rådmannen klagade bittert över nattvakter, som inte längre blåste i horn och som hellre pokulerade och drack än att pliktskyldigt vaka över stadens säkerhet.

Pigan som hade öronen på skaft

Kerstin hade öron på skaft och lade de båda rådmännens samtal på minnet. Att vara piga på en stor rådmansgård med flera kor och grisar var ett slitsamt arbete, men det fanns dock en ljuspunkt i Kerstins liv.
Ljuspunkten hette Nils Selbjörnsson och var en rask båtsman. Ödet ville att han uttagits till att gå vakt nästa natt, och när Kerstin träffade honom dagen därpå så berättade hon om vad hennes husbonde sagt.
Nils Selbjörnsson lyssnade och lade rådman Johan Ersson Gammals ord på minnet. Jaså, rådmannen - som själv aldrig varit tvungen att vandra omkring på mörka gator i kolmörker en hel lång, oändlig natt, han trodde att vakterna struntade i sina pass. Menade också att det var synd att vakten inte längre tutade i horn, så att alla kunde höra att han vankade omkring där ute i mörkret!
Vaktkvällen kom. Det blåste kallt från norr och slaskig blötsnö låg på gatorna, men det kunde ha varit värre. När Nils hade gått sitt förra nattvaktspass så hade stormen ylat och regnet piskat honom i ansiktet.

Tog med sig yxhammare

Han drog på sig stövlarna, knäppte igen den tjocka vadmalsrocken och drog ned skinnmössan över öronen. Sedan tände han lyktan och gick ut i boden. Nattvakterna brukade ha med sig något tillhygge ifall de skulle bli överfallna av någon tjuv eller illgärningsman. Vanligen tog de med sig en påk, men Nils valde istället sin tunga yxhammare.
Ljusen hade släckts i kyrkroten när Nils gick ut. Han gick längs Stora gatan, svängde ned genom de smala gränderna till Nedre gatan och gick ut på stora bryggan. Där låg skutorna, en del av dem avmastade, för vårrustningen hade ännu inte börjat. Han kastade en blick på förtöjningarna. Skutorna låg säkert. På andra sidan hamnen såg han ett svagt flämtande ljus. Det var Östra rotens nattvakt, som gick sin rond.
Det var frestande att gå dit och prata bort lite tid. Han kvävde frestelsen, för han kom ihåg vad Kerstin sagt. De flesta, som hade att gå vakt, brukade ladda upp inför natten med en brännvinsplunta i fickan. En rejäl sup piggade upp en kall natt. Nils tog sig en värmare ur pluntan, för vinden var isande kall.
Sedan gick han upp till staden igen och började systematiskt vanka längs gata för gata. Vid Björngränd såg han inte gropen, som var dold av snön. Han höll på att ramla omkull, svor en ramsa och tog fram pluntan igen.
Det var tomt och öde. Nils såg inte ett liv. Staden sov.
Sedan gick han upp mot klockstapeln. Han kisade upp mot urtavlan, klockan närmade sig tolv.
Han kom att tänka på vad rådman Johan Ersson Gammal sagt. Ännu en klunk ur pluntan, och sedan blev han plötsligt arg, ursinnigt ilsken på feta rådmän, som sov i sina varma sängar medan han fick traska omkring timme efter timme i snöslasket.
Jaså, Johan Ersson menade att han, Nils Selbjörnsson, fördrev sitt nattvaktspass med pokulerande i en sjöbod?

Drämde hammaren i väggen

Nils vek in på Stora gatan och fann sig stående utanför rådman Gammals hus. Han lyfte yxhammaren och drämde hammaren så hårt han kunde i väggen. Det blev en smäll som lät som ett kanonskott.
Han hörde hur folk skrek inne i stugan, men när man hunnit tända ljus därinne stod han redan vid nästa gård och lät sin ilska explodera i en ny dunderskräll. Sedan fortsatte han längs gatan och hamrade hårt på hus efter hus.
Dagen därpå berättade Kerstin att alla i rådmansgården blivit vettskrämda när de vaknade av skrällen. Rådmannen hade blivit fullkomligt vild och svurit svavelosande eder.
Tredjedag påsk kom stadstjänaren Mårten Klook till Nils Selbjörnssons stuga och sade att båtsmannen skulle följa med till rådstugan och svara för sitt nattvaktspass inför rätten.
Nils var inte oförberedd, för Kerstin hade berättat att rådmannen sagt att Nils skulle dyrt få plikta för sitt tilltag.
Vid domarbordet satt borgmästare Anders Andersson Höök och fyra bistra bisittare..
Johan Ersson Gammal var upprörd. Han berättade om hur folket i hans gård nära på skrämts från vettet när Nils Selbjörnsson mitt i natten slagit i stugväggen med en yxhammare. Han yrkade på att Nils skulle få plikta för sitt tilltag.
Nils tog på sig sin mest oskyldiga min och berättade att han hört att det fanns folk som menade att nattvakterna inte skötte sitt pass, utan smög sig undan till någon bod och pokulerade istället. Han ville inte att folk skulle beskylla honom för något sådant och därför hade han dunkat med sin hammare så att alla skulle ha klart för sig att han verkligen skötte sin ålagda syssla.
Johan Ersson Gammal blev röd i ansiktet, men borgmästare Anders Andersson Höök log i mjugg.
Förhandlingen blev kort. Borgmästaren konstaterade att alldenstund Nils hade handlat på detta sätt för att folk måtte höra att han gick på vakt, kunde han inte dömas till böter för ofog, utan hans handling fick passera för denna gången.
Borgmästaren tyckte dock att det låg något i klagomålen på att nattvakterna inte längre signalerade när de var på sin rond. Vid en senare rådstuga bestämdes det att två nattvakter skulle patrullera varje natt från klockan nio på kvällen till klockan fyra på morgonen. När de började sitt pass skulle de ringa i klockstapeln, så också när de slutade passet på morgonen.


(Öregrunds dombok, tredjedag påsk 1668