et hände ofta att segelfartyg fick ligga länge vid Öregrund för att vänta på god vind. Det märkligaste exemplet på den saken är den s k "norska vintern" 1862-1863 Om vad som hände då skrevs i början av januari 1863 följande från Öregrund:

"De sydliga och västliga vindar som sedan slutet av sistlidna oktober varit rådande i Bottniska viken och Ålands hav hava så småningom till Öregrund och dess skärgård samlat en respektabel handelsflotta på omkring 150 fartyg, varav de allra flesta äro skepp och briggar från 200 till 500 läster, destinerade till alla världens orter, såsom Ryssland, England, Frankrike, Spanien, Algier, Egypten, Cap och Ostindien m fl. Dessa fartyg, ligga nu till största delen här i vinterupplag, och förläna den lilla staden, dess hamn och redd en högst ståtlig anblick - så ståtlig att de sjöfarande själva säga att den ogenomskådliga skog av master, som reser sig i Kullboda hamn mittför staden, erinrar om en av London Docks.

Av dessa fartyg äro de allra flesta norska, dock finnes här även svenska, danska, finska, ryska, tyska, holländska och engelska. Kaptenerna därå jämte manskapet utgöra tillsammans minst

1 500 man, hava, jämte den babyloniska språkförbistringen, givit en högst livlig fysionomi åt staden, vars telegrafstation har varit belägrade från morgon till kväll.

För att inkomma i handelsbodarna har man någon gång varit frestad att bilda kö och till stadens restaurationer, av vilka den ena betydelsefullt bekommit namnet Hotell Skandinavien, hava just inga andra än utlänningar kunnat armbåga sig fram. Det har varit ett liv och en rörlighet över allt, som särdeles angenämt brutit mot det vanliga lugnet härstädes.

Dessa 1 500 man från en sjö som alltid suger, hava i sanning krävt någonting till föda. De höllo också på att nära nog äta upp Öregrundsborna, som beredvilligt sökte att av sitt förråd skrapa ihop något åt de matfriska gästerna, då äntligen allmogen, både häromkring och fjärran ifrån, inseende sin egen fördel, började att strömma hit med allehanda livsmedel.

För att även under den närmaste tiden förläna Öregrund prägeln av ett svenskt-norskt samhälle kvarstanna här över vintern dels flera norska kaptener - en och annan med fru - dels också några hundra sjömän till vakt å de kvarliggande fartygen.

Och de härbärgeras gärna, de norska gutterna, ty de äro med få undantag prydliga, välklädda och galanta gossar, liksom de andra sjömännen här. Om man också någon gång kunnat i otid hava blivit väckt av ett kraftigt ohoj eller ett godmodigt all right från någon sjöman som först velat purra och sedan bogsera en i något gathörn förtöjd kamrat ut till sjöss igen, så har dock i allmänhet denna massa av sjöfolk fört mindre oväsen än man är van att höra av manskapet från en Roslagsskuta".

När man läser denna skildring av sjöfolksinvasionen i Öregrund skall man komma ihåg att staden vid det då infallande årsskiftet räknade 698 själar. Stadens egen sjöfart var ingen eller ringa - tre inrikes seglare på tillsammans 109 läster fanns 1865, som dock räckte till ledning bland Roslagsstäderna. En till det starka behovet denna vinter alldeles lagom tillkommande nyhet i staden var den i texten omnämnda telegrafstationen, som öppnats den 1 septemher 1862

E. G-n

(Ur Östhammars Tidning den 9 januari 1963. Det var Edvard Gustavsson som stod för kommentarerna.)