Den vackra tiden

 

är ångbåtarna vid förrförra sekelskiftet kom till Öregrund med badgäster så var det det skönheten som kom till staden. Det här var de vackra klädernas tid och årtiondena kring sekelskiftet brukar också kallas La Belle Epoque, den vackra tiden.
Damerna bar fotsida kjolar, ibland med svep, och höghalsade blusar med puffärmar. De bar också fantastiska hattar, ibland så stora som kvarnhjul, dekorerade med konstgjorda blommor, plymer eller fjädrar.
Getingmidja var på modet. Det krävdes en hårt snörd korsett. Ville man vara fin så fick man lida pin...
Badgästdamerna trippade omkring på gatorna. De bar alltid handskar, för sådana bar man ju alltid utomhus. De svängde med sina färggranna parasoll, för det gällde ju att skydda sig mot solen. Det gick ju inte an att bli brunbränd som en bondpiga.
Sommartid bar herrarna helst vit linnekostym. I västfickan fanns förstås fickuret med sin guldkedja. Halmhatten satt lätt på svaj och man gick inte gärna utan promenadkäppen, som förstås hade silverkrycka. Hög stärkkrage hörde till och då kunde det inte hjälpas om det var trettio grader varmt. En elegant mustasch var förstås en vanlig manlig prydnad, gärna då en vaxad knävelborre.

Öregrundsfruarna i sina hucklen  tittade storögt på elegansen. Jodå, de som hade det bättre ställt var inte omedvetna om modets krav, men de spatserade ju inte omkring i finkläderna till vardags. (Bilden: Ortsbor och sommargäster).
Det var en annan värld och en annan tid. Umgängeslivet var mycket mera strikt och formellt än i dag. Man gjorde inte bekantskaper lika lätt som i dag och samtalen blev gärna lite krystade om man inte var gamla vänner.
Alla som var med om tiden före dureformen i slutet av 1940-talet vet hur besvärligt det var med tilltal och konversation. Att dua en person, som man inte formellt lagt bort titlarna med, var en ren ren oförskämdhet. Man fick inte heller säga ni, för det var ouppfostrat och ohövligt. Man skulle titulera istället, och visste man inte titeln så fick man ta till herrn eller frun.
Än striktare var det vid förrförra sekelskiftet. Ville en badgäst bekanta sig med en annan badgäst så dög det inte att bara hälsa på honom och börja prata. Nej, han fick vända sig till badkamrern, i vars sysslor även ingick presentationer. Badkamrern ordnade med att vederbörande träffades och presenterade sedan båda för varandra. Då blev de bekanta och kunde prata med varandra.

Man lade inte heller bort titlarna hur som helst. Det var den äldste som skulle proponera en titelbordläggning och sedan dracks det duskål.