är ångbåtarna vid förrförra sekelskiftet kom till Öregrund med
badgäster så var det det skönheten som kom till staden. Det här var de
vackra klädernas tid och årtiondena kring sekelskiftet brukar också
kallas La Belle Epoque, den vackra tiden.
Damerna bar fotsida kjolar, ibland med svep, och höghalsade blusar med
puffärmar. De bar också fantastiska hattar, ibland så stora som
kvarnhjul, dekorerade med konstgjorda blommor, plymer eller fjädrar.
Getingmidja var på modet. Det krävdes en hårt snörd korsett. Ville man
vara fin så fick man lida pin...
Badgästdamerna trippade omkring på gatorna. De bar alltid handskar, för
sådana bar man ju alltid utomhus. De svängde med sina färggranna
parasoll, för det gällde ju att skydda sig mot solen. Det gick ju inte
an att bli brunbränd som en bondpiga.
Sommartid bar herrarna helst vit linnekostym. I västfickan fanns förstås
fickuret med sin guldkedja. Halmhatten satt lätt på svaj och man gick
inte gärna utan promenadkäppen, som förstås hade silverkrycka. Hög
stärkkrage hörde till och då kunde det inte hjälpas om det var trettio
grader varmt. En elegant mustasch var förstås en vanlig manlig prydnad,
gärna då en vaxad knävelborre.
Öregrundsfruarna i sina hucklen tittade storögt på elegansen.
Jodå, de som hade det bättre ställt var inte omedvetna om modets krav,
men de spatserade ju inte omkring i finkläderna till vardags. (Bilden:
Ortsbor och sommargäster).
Det var en annan värld och en annan tid. Umgängeslivet var mycket mera
strikt och formellt än i dag. Man gjorde inte bekantskaper lika lätt som
i dag och samtalen blev gärna lite krystade om man inte var gamla
vänner.
Alla som var med om tiden före dureformen i slutet av 1940-talet vet hur
besvärligt det var med tilltal och konversation. Att dua en person, som
man inte formellt lagt bort titlarna med, var en ren ren oförskämdhet.
Man fick inte heller säga ni, för det var ouppfostrat och ohövligt. Man
skulle titulera istället, och visste man inte titeln så fick man ta till
herrn eller frun.
Än striktare var det vid förrförra sekelskiftet. Ville en badgäst
bekanta sig med en annan badgäst så dög det inte att bara hälsa på honom
och börja prata. Nej, han fick vända sig till badkamrern, i vars sysslor
även ingick presentationer. Badkamrern ordnade med att vederbörande
träffades och presenterade sedan båda för varandra. Då blev de bekanta
och kunde prata med varandra.
Man lade inte heller bort titlarna hur som helst. Det var den äldste som
skulle proponera en titelbordläggning och sedan dracks det duskål.