Kriget drabbar Öregrund

et var 1509 som kriget drabbade Öregrund. Den danske amiralen Sören Norby, vilken som länsherre höll sig med egen flotta och armé, hade år 1507 intagit Kastellholms slott på Åland och riktade nu sina blickar mot Roslagens kust. Den sommaren sändes budkavel till alla orter mellan Öregrund och Gävle om folkuppbåd Allmogen rustade sig och drog under Michael Erikssons befäl till Hållnäs. Där slog de läger, beredda på fiendens angrepp.

Den 17 augusti sände knekthövitsmannen Bengt Månsson en skrivelse till riksföreståndaren. Månson hade samlat ett bondeuppbåd på Väddö och rapporterade att 16 danska fartyg låg i farvattnen. Singö hade plundrats och gårdarna bränts och han vädjade nu om förstärkningar. Det finns inga handlingar som beskriver vad som hände i Öregrund dessa augustidagar. Med tanke på att budkavel gått och härjningarna på det närliggande Singö var öregrundarna säkerligen förvarnande, och man kan förmoda att de satt sig i säkerhet i skogarna. Det blev därför knappast några "okristliga mord" enligt vad som uppges i många skildringar om Öregrunds historia. Vi vet bara att dansken kom, plundrade och brände. Förstörelsen blev stor, men troligen inte total, för det förefaller som om staden hämtade sig ganska snabbt efter hemsökelsen.

Troligen genomfördes anfallet av en mindre enskader från den danska flottan. I ett brev från Åbo slott, daterat den 30 augusti, rapporterar en Sander Arendsson att fienden dragit sig tillbaka efter plundringen av Åbo, men att de tre skepp och tre jakter, som plundrat och skinnat Öregrund, fortfarande låg kvar i skärgården utanför Åbo. (FMU)

Öregrundarna byggde upp sin stad igen. I övrigt vet vi inte mycket om vad som hände dessa år, men 1510 skymtar ett nytt namn i stadens historia. Det var Erik Skrivare, som tog upp en långvarig handelsförbindelse med köpmannahuset Ficke i Öregrund. Den finländska historieforskaren Gunvor Kerkkonen har i detalj kartlagt Erik Skrivares och andra öregrundsbors handel med Reval, något som vi skall berätta närmare om i ett annat kapitel.

Orostiderna fortsatte, den fanatiske danskvännen Gustaf Trolle valdes till ärkebiskop, avsattes och fängslades efter en belägring av biskopsslottet Almarestäket. Det var något oerhört att avsätta och gripa en ärkebiskop, och även öregrundarna fick känna av kyrkans straff. Påven förklarade Sverige i interdikt, dvs kyrkan gick i strejk, kyrkklockorna upphörde att ringa, prästerna förrättade varken vigslar eller begravningar. För den tidens fromma människor var detta något oerhört.

År 1520 blev katastrofernas år för Sverige. Kristian II anföll med en väldig här, riksföreståndaren Sten Sture den yngre stupade, Stockholm intogs, och den danske kungen lät kröna sig till svensk arvkonung. Stockholms blodbad gav honom sedan namnet Kristian Tyrann.

Öregrund skulle brännas ned

Omedelbart efter blodbadet satte sig kung Kristian att regera. Han hade visioner om ett nordiskt handelsförbund, som skulle knäcka den tyska Hansan. I hans rike skulle det bara finnas några få men mäktiga handelsstäder. Det fanns ingen plats för småstäder som Öregrund. Vid jultiden år 1520 kom det ett brev till Öregrund, i vilket det hette:

"Vänlig hälsning, alltid med vår Herre. Kära vänner, som vi tror att ni redan vet, så har vår nådige herre, vårt kungliga majestät, önskat att ni, alla goda borgadre med ägorätt i Öregrund, skulle ha kommit hit med hustrur, barn och ägodelar före jul. För ert eget bästa och goda hava vi talat med vår käraste nådig herres ståthållare, mäster Didrik, och hans nådes fogde på Stockholms slott, och det därvid sagts att ni nu måste bege er med vad ni kan ta med er av edra ägodelar och annat och detta till nyårsdagen och under inga förhållanden senare än trettondag jul. Innan den dagen skall ni ha rivit edra hus och skorstenar, och detta är något som måste efterlevas till högsta lydnad. Om ni sedan senare vill sälja dem för att få inkomster så skall vi försöka hjälpa till, lika väl som vi skall hjälpa er attd få gårdar här, vare sig ni nu vill hyra eller köpa. Vidare har vår käre nådig herres ståthållare, mäster Didrik, och slottsfogden lovat oss och bett oss meddela er det, att ingen av er skall hysa någon oro eller rädsla utan lugnt bege er hit i förtröstan. Er skall inget annat ske än gott och vi skall gärna hjälpa till, det lovar vi Gud, och göra er till viljes. Med Guds hjälp skall allt bli lycka och salighet för er alla."

Brevet var skrivet av Stockholms myndigheter och daterat 20 december 1520.

Öregrund skulle alltså förvandlas till en ödemark och alla skulle tvingas att flytta till Stockholm.

På något sätt lyckades dock öregrundsborna få uppskov. Det var ju uppenbart orimligt att flytta med så kort varsel och detta mitt i vintern. I Stockholm vek man sig och Öregrund fick uppskov. För att man inte skulle tredskas än en gång fick en befallningshavande vid namn Knut Andersson ordern "at se til thet Öregrund bleve avbrändt innan fastelag, dock at them ther äro göres viterligt förvarning därom, innan thete sker."

Öregrundarna flyttade inte. De hade nåtts av ryktet om att Gustav Eriksson Vasa talat till dalkarlarna och förberedde frihetskampen mot danskarna. När fastetiden kom hade danskarna inga knektar att sända till Öregrund. Kungens ståthållare Didrik Slagheck hade tågat till Västmanland med allt tillgängligt manskap för att möta upprorsmännen.

Lika lättade som öregrundsborna var, lika ursinniga var stockholmarna. Den 21 mars sände Stockholms råd en skrivelse till Didrik Slagheck:

"Vördade herre, som ers nåd minns, har vår käraste nådig herre befallt oss att ingripa mot den skadliga seglats som norrlänningarna i Hälsingland, Gästrikland, Gävle och annorstädes bedriver, Stockholms stad, hela landet och köpmännen till stor skada och fördärv. Därför har vi enligt vår käre herres nådiga önskan gett dem en en vänlig förvarning om att seglats inte längre får ske då den är mot vår nådig herres önskan. Det visar sig dock att de intet aktar på detta förbud utan att unga karlar i såväl Gävle som Öregrund gör sig klara att segla iväg med sina varor. Därför har vi till ers nåds tröst och behag klargjort några av våra skepp, som skall kryssa omkring i skären utanför deras farvatten och gett order om att dessa skall förhindra sådan handel och om möjligt föra dem som bryter mot förbudet till Stockholm.

De skall också ha till uppdrag att hindra att någon eller några av Gustaf Erikssons anhängare skall kunna fly ur landet."

Stockholms borgmästare och råd sände också ett brev till ärkebiskop Trolle, daterat 8 april, där ärkebiskopen enträget uppmanades att sända en eller flera gudaktiga män som med snille och lämpor skulle tala allmogen till rätta. Det berättas också om att man sänt ett par jakter till Öregrund och uppmanade ärkebiskopens folk att utan dröjsmål bege sig dit.

Ytterligare ett brev, daterat 6 juni, var adresserat till kung Kristian själv. I detta rapporterades att Gustav Vasas uppror blev farligare dag för dag. "Ers nådes folk, även det från staden (Stockholm) har dagligen varit i strid med upprorsmännen i Västerås, Uppsala, Öregrund, Gävle och vid Kolsund i Mälaren samt i skärgården," hette det.

Kastade sten på ärkebiskopen

Tydligen hade det varit strid i Öregrund. Edward Gustafsson uppger i en av sina roslagshistoriska skrifter att ärkebiskop Trolle, som var på hemväg från en agitationsresa i Hälsingland, hindrades genom stenkastning från att stiga i land i Öregrund.

Det hade alltså varit en orolig och händelserik vår för folket i Öregrund. Det skulle bli värre, för Öregrund skulle komma att ödeläggas helt, inte på grund av kung Kristians beslut utan som resultat av en krigshandling.

Förhistorien var att kriget inte längre bara fördes till lands utan även på sjön. Gustaf Vasa hade gett några djärva svenska och tyska skeppare kaparbrev, och en av dem var tysken Staffan Sasse.

Det som hände framgår av en skrivelse från den danske amiralen Sören Norby till kung Kristian, daterad den 16 september i Kalmar (FMU):

"När jag seglade tillbaka till Kalmar mötte jag några av ers nådes undersåtar på Öland, som berättade för mig att Staffan Sasse var i sjön och hade tagit en skuta med last och slagit ihjäl folket ombord. När jag sedan kom till Kalmar fick jag veta att Sasse också tagit ett av mina skepp, som jag sänt till Danzig. Ombord fanns det krut, bly och kläder för mina knektar och andra varor, tillsammans värt femtusen gulden, varor, som jag köpt på tro och loven och som jag är skyldig för.

Så fort jag fått höra dessa nyheter sände jag iväg mina skepp och mitt folk för att söka efter Sasse. När de kom till Reval fick de veta att Kastellholm var belägrat och i svår nöd. De seglade dit och undsatte slottet tillsammans med ers nådes folk, som kommit från Stockholm. När slottet väl var undsatt, avseglade ers nådes skepp till Stockholm, medan mina skepp och mitt folk styrde mot Öregrund.

Öregrund brändes ned av danskarna

Öregrund brändes ned och där tog mitt folk några fängar, som visade dem var Staffan Sasses jakt låg tillsammans med en karavell, med namnet Bartunerenn, som danzigborna köpt från Lübeck. Med karavellen hade kommitd en hövitsman från Danzig vid namn Jesper Schilling, och ombord fanns salt, humle, salpeter, bössor (kanoner) och andra varor för Gustav Vasas räkning.

Det visade sig att Staffan Sasse och Jesper Schilling dagen innan gått iland för att bege sig till Gustav Vasa med brev och sigill från kungen av Polen och borgmästare och råd i Danzig.

Medan de var i land hos Gustav Vasa stred mina skepp och mitt folk med dem, och de mina tog både karavell och jakt med bössor (kanoner) och värjor. De erövrade också några andra skepp, lastade med salt och humle, samt tog sedan med sig så många fartyg, som de kunde bemanna, de andra brände de upp.

Mitt folks förluster var stora, det blev inte bara många sårade utan även döda. Såväl jakterna som skeppen blev svårt skottskadade, både mina och fiendens. Jag kan nu inte använda dem förrän jag reparerat bordläggningarna. Mitt folk arbetar dag och natt med dem."

Attacken kom överraskande och danskarna tog tydligen fångar. Förstörelsen blev av allt att döma total och allt blev lågornas rov så när som på kyrkan.

Tydligen låg Sasses och de andras skepp inte i hamnen, utan - förmodligen - i en vik i närheten.

Det kan nämnas att händelsen innebar en svår motgång för Gustav Vasa, då danskarna tog de kanoner, som var avsedda för att användas vid Stockholms belägring. Däremot undkom det värvade kompani tyska legoknektar, som marscherat tillsammans med Sasse till Uppsala. Både Sasse och Norby satsade på kanoner, sjökrigets nya vapen. Möjligen var sjöstriden utanför Öregrund sjökrigshistoriens första batalj, som avgjordes med artilleri.

Efter denna katastrof hade öregrundsborna fått nog. Man beslöt sig för att flytta till en lugnare plats så länge kriget varade. De lämnade det ödelagda Öregrund och flyttade tillbaka till Östhammar, där de bosatte sig på Guldskäret. Mer om detta i kapitlet om det andra Östhammar