Poulins koskälla
et var en liten blank mässingskoskälla, som var
upphovet till alltsammans. Michael Poulin hade fått syn
på den i en kramhandel i Stockholm och en dag kom rådman
Erik Hansson Brask, stadens rikaste köpman, till Poulin
och bad att få låna den, för hans skällko
hade förlorat sin skälla.
Så småningom skulle denna skälla bli anledning
till att blod kom att flyta och att borgmästaren för
en gång skull skulle fatta besinningen och bli högeligen
uppbragt. Koskällan blev nämligen anledning till en
rättegång, och protokollet från denna berättar
om vad som hände i Öregrund en sommardag år 1675.
Anno 1675 den 14 augusti hölls nämligen laga rättegång
på Öregrunds rådstuga i närvaro av borgmästaren
Anders Höök, men utan de vanliga bisittarna. De ordinarie
rådmännen var nämligen till sjöss - de var
alla köpmän och skeppare och ute med sina fartyg. Borgmästaren
hade istället kallat tre andra välsedda borgare, kyrkvärden
Petter Schissler och de båda skepparna Daniel Frummerie
och Olof Jacobsson, som båda hade sina skutor i hamnen.
Kallade Poulins hustru rofferska och trollpacka
Det var skepparen Michael Poulin som hade väckt åtal
mot rådmannen Erik Hansson Brask. Poulin sade att rådmannen
hade kallat hans hustru för en rofferska och trollpacka.
Rådmannen, som sålunda sades ha kallat Poulins hustru,
tillstod sig ha något om trolldom nämnt, men detta
vid det tillfälle då Poulins piga Elin Johansdotter
hade tagit en skälla från rådmannens ko, en
skälla, som han dock tillstod sig ha lånat av Poulin.
Poulin åberopade sig på den hädangångne
rådmannen Johan Ersson Gammals och klockare Peder Jönssons
änkor, som omsider efter lång väntan inställde
sig i rådstugan. Änkorna uppgav att de visserligen
hört att rådmannen ropat "De hava roffat skällan
av min ko!", men om rådmannen i sammanhanget nämnt
något om Poulins hustru eller pigan Elin kunde de inte
erinra sig. De menade dock att hustru Margareta eller möjligen
änkan Anna kunde ha hört något mera.
Michael Poulin åberopade sig vidare på salig Enoks
änka Margareta, som dock inte var tillstädes i staden
och därför inte kunde höras.
Poulin anförde också att det förhållandet
att rådman Brask inte åtalat Elin talade mot honom.
Stadstjänaren
Mårten Klook vittnade att han hört rådmannen
yttra sig i sammanhanget, men om det var om Poulin, dennes hustru
eller pigan Elin kunde han inte minnas.
Pigan hämtade tillbaka koskällan
Michael Poulin sade att han bett sin piga att gå till
rådmannen för att igenskaffa skällan, men att
han inte menat att hon skulle ta skällan från kon
mitt på gatan och detta därtill utan att rådmannen
hade någon kännedom om saken.
Därnäst klagade Elin, Poulins piga, över att rådman
Brask hade slagit henne blå och blodig samma dag som hon
tagit skällan.
Rådman Brask tillstod att han slagit nämnda Elin,
men detta för hennes skamlösa min, samt för att
hon honom ovetandes tagit igen skällan.
Rätten sporde då Elin om hon låtit vittnen syna
hennes blånader och sår, men hon svarade att det
väl gjorde detsamma, för hon skulle väl ändå
inte få någon rätt uppå rådmannen.
Rätten kunde inte bedöma allvaret av de sår och
svullnader, som Elin fått, med tanke på att det gått
så lång tid sedan händelsen inträffat och
då Poulins vittnen inte kunde styrka att rådman Brask
kallat Poulins hustru för trollpacka och rofferska, så
avskrevs målet.
Svårt att få rättvisa
Familjen Brask var den rikaste i Öregrund. Braskarna
ansåg sig också förmer än vanligt folk
och hade eget gravkor i kyrkan. De var självmedvetna och bryska.
När det gällde dem vägde en pigas ord lätt.
Lagen var visserligen lika för alla, men det kunde nog hända
- som i det här fallet - att domstolen inte visade någon
större iver att gå till botten med ett mål mellan
en enkel piga och en inflytelserik rådman och köpman.
Öregrunds dombok 14 augusti 1675


|