Poulins koskälla

 

et var en liten blank mässingskoskälla, som var upphovet till alltsammans. Michael Poulin hade fått syn på den i en kramhandel i Stockholm och en dag kom rådman Erik Hansson Brask, stadens rikaste köpman, till Poulin och bad att få låna den, för hans skällko hade förlorat sin skälla.
Så småningom skulle denna skälla bli anledning till att blod kom att flyta och att borgmästaren för en gång skull skulle fatta besinningen och bli högeligen uppbragt. Koskällan blev nämligen anledning till en rättegång, och protokollet från denna berättar om vad som hände i Öregrund en sommardag år 1675.
Anno 1675 den 14 augusti hölls nämligen laga rättegång på Öregrunds rådstuga i närvaro av borgmästaren Anders Höök, men utan de vanliga bisittarna. De ordinarie rådmännen var nämligen till sjöss - de var alla köpmän och skeppare och ute med sina fartyg. Borgmästaren hade istället kallat tre andra välsedda borgare, kyrkvärden Petter Schissler och de båda skepparna Daniel Frummerie och Olof Jacobsson, som båda hade sina skutor i hamnen.

Kallade Poulins hustru rofferska och trollpacka

Det var skepparen Michael Poulin som hade väckt åtal mot rådmannen Erik Hansson Brask. Poulin sade att rådmannen hade kallat hans hustru för en rofferska och trollpacka.
Rådmannen, som sålunda sades ha kallat Poulins hustru, tillstod sig ha något om trolldom nämnt, men detta vid det tillfälle då Poulins piga Elin Johansdotter hade tagit en skälla från rådmannens ko, en skälla, som han dock tillstod sig ha lånat av Poulin.
Poulin åberopade sig på den hädangångne rådmannen Johan Ersson Gammals och klockare Peder Jönssons änkor, som omsider efter lång väntan inställde sig i rådstugan. Änkorna uppgav att de visserligen hört att rådmannen ropat "De hava roffat skällan av min ko!", men om rådmannen i sammanhanget nämnt något om Poulins hustru eller pigan Elin kunde de inte erinra sig. De menade dock att hustru Margareta eller möjligen änkan Anna kunde ha hört något mera.
Michael Poulin åberopade sig vidare på salig Enoks änka Margareta, som dock inte var tillstädes i staden och därför inte kunde höras.
Poulin anförde också att det förhållandet att rådman Brask inte åtalat Elin talade mot honom.
Stadstjänaren Mårten Klook vittnade att han hört rådmannen yttra sig i sammanhanget, men om det var om Poulin, dennes hustru eller pigan Elin kunde han inte minnas.

Pigan hämtade tillbaka koskällan

Michael Poulin sade att han bett sin piga att gå till rådmannen för att igenskaffa skällan, men att han inte menat att hon skulle ta skällan från kon mitt på gatan och detta därtill utan att rådmannen hade någon kännedom om saken.
Därnäst klagade Elin, Poulins piga, över att rådman Brask hade slagit henne blå och blodig samma dag som hon tagit skällan.
Rådman Brask tillstod att han slagit nämnda Elin, men detta för hennes skamlösa min, samt för att hon honom ovetandes tagit igen skällan.
Rätten sporde då Elin om hon låtit vittnen syna hennes blånader och sår, men hon svarade att det väl gjorde detsamma, för hon skulle väl ändå inte få någon rätt uppå rådmannen.
Rätten kunde inte bedöma allvaret av de sår och svullnader, som Elin fått, med tanke på att det gått så lång tid sedan händelsen inträffat och då Poulins vittnen inte kunde styrka att rådman Brask kallat Poulins hustru för trollpacka och rofferska, så avskrevs målet.

Svårt att få rättvisa

Familjen Brask var den rikaste i Öregrund. Braskarna ansåg sig också förmer än vanligt folk och hade eget gravkor i kyrkan. De var självmedvetna och bryska. När det gällde dem vägde en pigas ord lätt. Lagen var visserligen lika för alla, men det kunde nog hända - som i det här fallet - att domstolen inte visade någon större iver att gå till botten med ett mål mellan en enkel piga och en inflytelserik rådman och köpman.

Öregrunds dombok 14 augusti 1675